När arbetare slåss för arbetares rätt till trygga anställningar går Folkpartiet i taket av upprördhet. Först ut var naturligtvis den alltid lika koleriske Carl B Hamilton strax följd av arbetsmarknadspolitiske talespersonen Christer Nylander, som på Aftonbladets debatt (11 juni) propagerar för en begränsning av strejkrätten.

Herrar liberaler vill införa en proportionalitetsprincip i strejkrätten, det vill säga en strejk skall inte få drabba någon utanför den omedelbara konflikten. Som i Seko-strejkens fall gäller Veolia och Öresundståg. Folkpartiet stormar mot strejkrätten.

Proportionalitetsprincipen illegaliserar givetvis sympatistrejker; arbetare skall absolut inte få uppfatta sig som tillhörande en klass i samhället, med gemensamma intressen. Men den illegaliserar också ett fackförbunds rätt att utvidga en strejk till arbetsplatser som inte direkt berörs av en konflikt, som i Seko-strejkens fall till pendeltågstrafiken i Stockholm.

Strejkvapnet skall helst bara tillämpas lokalt, på enskilda arbetsplatser. Det är utomordentligt liberalt. För vad är det typiska för den enskilda arbetsplatsen? Jo, arbetsköparen äger den exklusiva makten att ensam leda och fördela arbetet, som genom att sparka folk från fasta anställningar för att sedan anställa dem på timbasis, som SMS-beroende daglönare.

Mot denna exklusiva, rent godtyckliga makt har de anställa bara strejkvapnet att ta till. Men på den enskilda arbetsplatsen är arbetarkollektivet som svagast. Arbetare blir starka i förening med andra.

Den liberala proportionalitetsprincipen innebär därför en kraftfull maktförskjutning från arbete till kapital, faktiskt till något som mest liknar ett strejkförbud. Och det i ett land där strejkrätten redan är inskränkt genom kollektiv-avtalens fredsplikt med tillhörande statlig inblandning och där de årliga strejkerna är så få att Medlingsinstitutet kan räkna dem alla på en lunchrast.

Från socialdemokratiskt håll invänds mot det folkpartistiska förslaget, trots att sossarna själva föreslog en proportionalitetsprincip, när de satt i regeringen. Men låt gå för den glömskan. Det viktigaste just nu är att rida spärr mot den folkpartistiska attacken mot strejkrätten.

Men vi håller inte med om den socialdemokratiska idylliseringen av samarbetet mellan arbetsmarknadens parter. Är det måhända denna idyll vi ser prov på när Veolia inför daglönesystem på Öresundståg?

Nej, visst behövs det en maktförskjutning på arbetsmarknaden. Varför inte lagstifta mot arbetsköparnas exklusiva rätt att ensamma leda och fördela arbetet. Då hade daglönesystemet på Veolia aldrig blivit aktuellt, strejken mot det hade inte utlösts och herrar Hamilton och Nylander hade kunnat ta sina pendeltåg utan bekymmer, om de nu nedsänker sig till att åka med sådana.

Det gäller att peka finger åt rätt håll.