När AB Volvo presenterade årets tredje kvartalsrapport hördes hjärtslitande klagorop från börsens spekulanter, aktien störtdök och Svenska Dagbladet beskrev kvartalsrapporten som en ”katastrofrapport”.
Vinsten för årets tredje kvartal visade sig bli 1,7 miljarder, en miljard mindre än vad finansvärldens räknenissar siat om efter att ha skådat i sina kristallkulor.
Företagsledningen agerade snabbt och meddelade att 2000 jobb ska bort. Till detta kommer beslutet om att flytta hyttmonteringen från Umeå med en förlust på 500 jobb i Västerbotten. Volvos vd Olof Persson bröstar upp sig och lovar att effektiviseringsprogrammet kommer skära kostnaderna med fem miljarder.
Från media och även från tjänstemannafacken visas förståelse.
Unionens fackrepresentant är endast upprörd över att han inte fått informationen på förhand. Inte heller från IF Metall hörs några upprörda tongångar, på sin höjd känner man sig svikna av företaget.
Det är hög tid att kasta av sig besvikelsen. Volvo är inget krisföretag. Jobbslakten och den ständigt ökade takten på verkstadsgolven är inga nödvändiga strukturrationaliseringar, som bolagsstyrelsen påstår, för att hålla företaget starkt i den internationella konkurrensen. Detta är vackra ord för sälja in företagets planer hos facket och de anställda.
Volvo är en vinstmaskin och vad som pågår är en ren plundring från aktieägarna. AB Volvo vinst hittills i år är över 5 miljarder kronor som kan plussas ihop med fjolårets över 10 miljarder i vinst. Företaget har alltså kammat hem 15 miljarder, över 130000 i vinst per anställd, på mindre än två år.
Under tioårsperioden 2004 fram till idag så har Volvo gjort en vinst på över 140 miljarder kronor. Det är lika mycket pengar som Fredrik Reinfeldts totala årliga skattesänkningar.
Volvo blir därmed ett övertydligt exempel på hur fjäskandet för storföretagen förstör Sverige. Reinfeldts jobbskatteavdrag syftar till att hålla tillbaka lönerna för att garantera höga vinster. Företagens fyllda kassor plundras sedan av aktieägarna som plussar på sina redan enorma förmögenheter. Åren 2004-2011 betalade Volvo ut mer än dubbelt så mycket till sina ägare som vad företaget betalade i skatt.
Den ekonomiska krisen gäller inte för Volvo och definitivt inte för företagets aktieägare. Men mycket vill ha mer. Det var med denna målsättning som ekonomen Olof Persson tog över vd-posten på våren 2011.
Persson är riskkapitalisten Christer Gardells man. Det uttalade målet är att skära ner verksamheten för att frigöra kapital och möjliggöra ökade utdelningar till ägarna. Den allt annat än blygsamme Gardell har angett att målet är att mellan 50 och 70 procent av vinsten skall delas ut till ägarna.
Detta är bakgrunden till Olof Persson och Volvoledningens effektiviseringsplaner. Priset betalas av de anställda med hundratals eller till och med tusentals arbetslösa, ökat tempo, fler bemanningsanställda och återhållna lönekrav genom det så kallade märket.
Givetvis är det hela oacceptabelt. Lika givet är att det inte kommer att ändras så länge den fackliga taktiken går ut på ständiga eftergifter och att upprätthålla en god relation med företaget.
Volvos ägare och ledning förstår bara ett språk och det är att slå mot deras kassakista. Kommunisterna har sagt det förr och vi säger det igen. Motstånd är den enda möjligheten att rädda jobben, att förhindra den ständigt ökade utsvettningen, bryta de återhållna lönerna och se till att alla arbetskamrater har fasta jobb och slipper bemanningsanställningar.
Det är hög tid att resa frågan om strejk, precis som Kommunistiska Partiet har gjort på fabriken i Umeå. I den stund arbetet läggs ner kommer direktör Persson och aktieägarna, som tror sig vara så stora och viktiga, att få se var den verkliga kraften finns. Det vore en välbehövd påminnelse till kapitalisterna, och inte minst en påminnelse till arbetarna själva.
Det kanske låter orealistiskt. Visst är det orealistiskt så länge Sveriges arbetare accepterar att arbetsplatser läggs ner och att våra arbetstillfällen är en slit-och-släng-vara för direktörer och kapitalister. Men i den stund vi vägrar att ta skit och börjar göra motstånd, så är det den enda vägen som finns för att göra vår röst hörd.
Bollen ligger hos arbetarna själva. Situationen kommer inte ändras av förhandlare från IF Metall eller vallöften från de röd-gröna. Vägen fram ligger i att Sveriges arbetare slutar tro att någon annan kommer att lösa problemen. Arbetarna måste börja tro på sin egen kraft.
