Den självutlämnande fd Säpo-agenten Hans-Erik Sjöholm är inte ett sanningsvittne att hålla i handen. Det är inte så att högerextremisten Sjöholm gått och blivit samvetsöm, utan han avslöjar sitt spioneri som en hämndaktion mot myndigheter han anser sig sviken av, detta sedan han fått sparken som såväl tullkriminalare som officer.

”You fucked with the wrong marine”, som Sjöholm själv skriver på Facebook i en kommentar till sitt eget och Aftonbladets avslöjande – ”ni djävlades med fel soldat”.

Sjöholm är en uppenbar rättshaverist och han kan vara mytoman, som så många andra i hans gebit. För ideologiskt drivna spioner gäller det att göra sig själva intressanta i uppdragsgivarens ögon, som på sin tid i fallet med IB-spionen Gunnar Ekberg.

Sjöholms tvivelaktiga vandel betyder dock inte att hans historia skall avfärdas som myt, snarare tvärtom. Det råder inga tvivel om att Sjöholm faktiskt varit Säpo-spion med placering i Vänsterpartiet, det vittnar hans egna bandinspelningar av samtal med sk hanterare på Säpo om och det förnekas inte av Säpo. Självaste Säpo-chefen Anders Thornberg skall ha känt till hans verksamhet.

Säpo har alltså använt en känd högerextremist som infiltratör i ett riksdagsparti och det en bit in på 2000-talet, vilket är minst sagt anmärkningsvärt. Den officiella historieskrivningen bedyrar nämligen att denna typ av politisk övervakning avslutades 1998 med dåvarande KPML(r) som sista parti på övervakningslistan.

Att denna historieskrivning är falsk avslöjades i Kommunistiska Partiets vitbok om åsiktsregistreringen i Sverige, utgiven 2001, och det vidimeras i Säkerhetstjänstkommissionens slutrapport från 2002, men då utan några större åthävor från media. Att den olagliga övervakningen av kommunister fortsatte ansågs inte journalistiskt intressant.

Nu står Vänsterpartiet i fokus, vilket förhoppningsvis kan bidra till ett uppvaknande. För av vilken rimlig anledning infiltrerar Säpo ett så snällt och slätstruket parti som V? Och hur långt sträcker sig det fortsatta politiska spioneriet, om till och med V anses som ett hot mot rikets säkerhet?

Säpo drar positivet om att man inte ägnar sig åt åsiktsregistrering, bara åt brottsmisstankar. Det har Säpo gjort sedan 1969, då åsiktsregistrering förbjöds i lag. Men det är bara polisiärt och politiskt munväder. Efter 1969 fortsatte den nu olagliga åsiktsregistreringen med politisk sanktion av den hemliga tjänsteföreskrift som regeringen Palme utfärdade 1973 (HT 19) och som därefter årligen förnyades av samtliga regeringar fram till och med 1998. Sedan dess finns inte HT 19 längre, men vad finns istället? I ljuset av Sjöholms verksamhet är det en fråga att kräva svar på.

Den politiska dimensionen är viktig. Justitieminister Beatrice Ask bedyrar att hon inte haft en aning om Sjöholm och hans aktiviteter och företrädare för riksdagspartierna säger sig vara omåttligt upprörda över spioneriet. Men sanningen är att alla de partier som suttit i regeringen från 1973 till 1998 (S, M, FP, C och KD) sanktionerat och direkt beordrat politiskt spioneri.

Säpo må vara en stat i staten, som till delar agerar självsvåldigt och enligt en egen reaktionär agenda, men att lasta över allt ansvar på Säpo är att skicka ut dimridåer. Det politiska etablissemanget är djupt insyltat i åsiktsspionaget.

Till den politiska dimensionen kan det vara värt att lyssna på Säpos motivering till fortsatt övervakning av KPML(r), framförd 1992: ”Partiet söker och kan skapa oro i samhället genom att organisera vilda strejker och annan oro i en tid med nedskärningar på grund av Sveriges ekonomiska situation och andra motsättningar inom landet. Partiet är välorganiserat och kan skapa oro och svårigheter för den borgerliga regeringen.”

Denna motivering för fortsatt övervakning godkändes utan prut av regeringen Bildt, där Beatrice Ask satt som skolminister, vilket säger det mesta om hennes pålitlighet.

Det politiska spionaget har en lång historia i Sverige. Enligt Säkerhetstjänstkommissionen fanns som mest 500 000 personer i Säpos register. Det var i mitten på 1960-talet och motsvarade då var tolfte invånare i vuxen ålder.

Lägg därtill den verksamhet som bedrevs av den socialdemokratiskt ledda Informationsbyrån, IB, som med hjälp av 20 000 fackliga informatörer registrerade 200 000 uppstudsiga arbetare och övervakningssystemet tar sig monstruösa proportioner.

Sedan åsiktsregistreringen förbjöds 1969 har otaliga utredningar gjort allt för att mörka den fortsatta verksamheten och sopa ansvaret under matten, senast genom Säkerhetstjänstkommissionens stora rapport från december 2002. Men åsiktsspionaget fortsätter.

Vad göra åt detta icke demokratiska elände? I media sätts fokus på att Säpo infiltrerat ett riksdagsparti och krav reses nu på att Säpo skall förbjudas spionera på just riksdagspartier, som av Petter Larsson på Aftonbladets kultursida (26/6).

Visst är det upprörande att Säpo infiltrerar ett riksdagsparti, särskilt när det sker utan någon som helst rimlig anledning. Vad döljer sig då under de isberg där Vänsterpartiet nu utgör en synbar topp? Men Larssons krav är fullständigt missriktat och faktiskt reaktionärt. Eftersom en speciallag för riksdagspartier ger Säpo rätt att spionera på andra partier.

Det är att vrida klockan tillbaka. En massiv folkopinion tvingade fram Personalkontrollkungörelsen från 1969, som förbjöd åsiktsregistrering, om än bara formellt. Sedan dess har kampen mot det politiska spioneriet fortsatt i ett oräkneligt antal ronder och inte utan framgång. Så fälldes Sverige år 2006 i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. För olaglig och kränkande åsiktsregistrering i ett mål som innefattade två medlemmar i Kommunistiska Partiet.

I detta mål hävdade dåvarande regeringen Persson att övervakning av kommunister är ok, eftersom kommunister är för revolution, men den argumentationen avvisades av domstolen, som fällde Sverige för brott mot de mänskliga rättigheterna och som tilldelade Bengt Frejd och Staffan Enebom skadestånd för den kränkning de utsatts för.

Ingen verklig demokrat kan frångå denna ståndpunkt. Åsiktsregistrering och politiskt spioneri strider mot de mänskliga rättigheterna och skall förbjudas och bekämpas, oavsett vilket parti eller vilka åsikter spioneriet riktar sig mot.

Föreligger misstanke om brott får en brottsutredning inledas, men till det skall sägas att Säpo hittillsvarande spioneri mot vänsterorganisationer, som varit övervakningens helt dominerande fokus, inte lett till några som helst brottsutredningar. För att syftet aldrig varit att motverka brott, bara misshaglig politisk verksamhet.

För att få till stånd ett verksamt förbud måste hela Säpos åsiktsregister öppnas och nagelfaras in i minsta detalj. Med utkrävt ansvar för de politiker som sanktionerat och beordrat en verksamhet som enligt Europadomstolen utgör ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

Hans-Erik Sjöholms utkomst som åsiktsspion bör användas till att flytta fram demokratins positioner, inte till att flytta tillbaka dem.