Försvarsmakten begär att regeringen ger asyl åt tolkar som arbetat med svenska soldater i Afghanistan. I en skrivelse motiverar generalerna förslaget med ”föreliggande hotbild mot civilt anställd personal”.
Visst är det märkligt? Här har vi matats med bilden av ömhjärtade svenska soldater i Afghanistan, som bara är på plats för att hjälpa det stackars afghanska folket. De svenska soldaterna krigar inte, de skyddar flickskolor och är trevliga i största allmänhet, som svenskar är.
Men de afghaner som tolkat åt dessa hyvens killar och tjejer hotas till livet om och när den svenska truppen återvänder hem. Hur går det ihop?
Den bistra sanningen är att den svenska ISAF-styrkan från första stund varit en del av USA:s ockupationsarmé, underställd Natos befäl och först i efterhand försedd med ett symboliskt FN-godkännande.
I de flesta för att inte säga alla ockuperade länder betraktas infödda som samarbetar med ockupationsmakten som quislingar, som usla landsförrädare, vilket ger de afghanska tolkarnas situation. De föraktas och avskys. För att de sålt sig till ockupanterna.
Afghaner skiljer sig i det avseendet inte från norrmän eller fransmän, som under andra världskriget såg på sina quislingar på samma föraktfulla sätt.
Huruvida tolkarna verkligen hotas till livet låter vi vara osagt. Kanske hotas de bara av sina landsmäns livslånga förakt, som de flesta av sina historiska gelikar. Men klart är att de inte kommer att få det lätt när ockupationstrupperna lämnar.
En förklaring till det är att Sverige sedan 2009 trappat upp sin del av kriget i Afghanistan. På order av USA. De första åren var den svenska sektorn i norra Afghanistan relativt fredlig. Det gav svenska militärer och politiker möjlighet att spela fredsduvor, åtminstone när inbäddade journalister fanns på plats.
Så är det inte längre. För varje år ockupationen varat har motståndet ökat och spridit sig över landet, också till trakterna av Mazar-e-Sharif, där den svenska styrkan är förlagd. Nu råder fullt krig.
En vändpunkt skedde som sagt 2009. Då tillträdde general Stanley McChrystal som befälhavare för de USA-ledda styrkorna i Afghanistan, inklusive den svenska Isaf-styrkan. Kriget gick dåligt och McChrystal introducerade därför en ny krigsstrategi, tillämpad av Frankrike under kolonialkriget i Algeriet på 1950-talet och därefter utvecklad av USA under Vietnamkriget. På engelska kallas strategin Counterinsurgency Warfare, COIN, på svenska ungefär anti-upprors krig.
För svensk del innebar övergången till COIN ett avgörande skifte, konstaterar professor Wilhelm Agrell i nyutkomna boken ”Ett krig här och nu. Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan”, tacknämligt sammanfattad i en artikel på Neewsmill (12/3).
Genom COIN integrerades den svenska Isaf-styrkan fullt ut i det USA-ledda kolonialkriget, utan rätt att undvika eller dra sig ur strid, vilket tidigare var en taktisk möjlighet. Nu var uppgiften istället att söka strid i syfte att driva bort ”insurgenterna”, dvs de afghaner som gör motstånd mot ockupationen.
Det mest märkliga med detta systemskifte, som Wilhelm Agrell vänder sig särskilt mot, är att det mörkades för såväl riksdagen som för svenska folket. I regeringens proposition om fortsatt Isaf-deltagande från 2009 nämns visserligen COIN, men då i en fullständigt förvriden framställning, som en övergång från militär till civil tyngdpunkt.
Inför denna kritik skyndade genast sossarnas Urban Ahlin till regeringens försvar. Som vice ordförande i utrikesutskottet försäkrade Ahlin på heder och samvete att åtminstone han och hans utskott informerats om de verkliga förhållandena, något som också Vänsterpartiets Hans Linde lite vagt bekräftade. Fast Linde kunde inte säga något bestämt. Eftersom han inte mindes om informationen var sekretessbelagd eller inte…
Det får vara som det vill med det. Det avgörande i Agrells kritik, som vi till fullo delar, är att svenska folket desinformerades; att svenska folket invaggades i föreställningen att kriget i Afghanistan var på väg att trappas ner när det i själva verket trappades upp. Man kan faktiskt säga att Sverige nu fått sitt eget Vietnam, om än bara som legoknekt åt USA.
Hur det blir med tolkarna och deras asyl återstår att se. Regeringen har tidigare varit avvisande till liknande propåer.
Men för att inte utsätta fler afghaner för fara – och då talar vi inte om tolkar, utan om alla de människor som dagligen riskerar att hamna under svensk eld – så finns det bara en sak att göra: Stoppa kriget här och nu! Ta omedelbart hem de svenska trupperna från Afghanistan!
