När förre DN-journalisten Lotta Schüllerqvist i juni valdes till ny ordförande i Reportrar utan gränser deklarerade hon kampen för fängslade svenska journalister som primär uppgift.
Gott så. Att slåss för fängslade journalistkollegor som Martin Schibbye, Johan Persson och Dawit Isak var och är en nödvändig uppgift för en organisation som Reportrar utan gränser. Men Schüllerqvists programförklaring var ändå bristfällig eftersom den inte inkluderade den svenske journalisten Joaquín Pérez Becerra, som sedan i april suttit fängslad i Colombia.
Var det kanske ett olyckligt förbiseende? Nej, dessvärre inte, för när Schüllerqvist i förra veckan kommenterade Becerras fall i radions P1 Morgon (11/10) tog hon oförbehållsamt sina händer från honom. Reportrar utan gränser kan inte försvara eller driva kampanj för Becerra, förklarade Schüllerqvist. Eftersom han offentligt sagt sig vara revolutionär.
Under inslaget återkom Schüllerqvist upprepat till detta tema. Som revolutionär är Becerra inte att betrakta som journalist och därmed inte försvarbar för en organisation som Reportrar utan gränser. Ja, hon sa faktiskt så. En revolutionär kan inte vara journalist och en journalist kan inte vara revolutionär. Genom att förklara sig själv som revolutionär har Becerra uteslutit sig själv ur den svenska journalistgemenskapen.
Man kan fråga sig vad som skiljer Joaquin Pérez Becerra från Dawit Isak, som genom sitt skrivande arbetade för regimförändring i Eritrea. Är det titlarna som skiljer, revolutionär och regimförändrare, eller är det som är acceptabelt i Eritrea förbjudet i Colombia?
Men låt oss lämna de enskilda fallen åt sidan för att istället granska det principiella. För vad är principen bakom det Schüllerqvist säger? En journalist kan inte vara revolutionär, en journalist måste alltså vara motsatsen till revolutionär, måste acceptera och värna den rådande samhällsordningen, måste vara en samhällsbevarare.
Vi köper detta som karaktäristik av den svenska journalistkåren och i vart fall av mediehusens krav på journalistkåren, som få klarar av att motsätta sig. Det rådande samhällets tanke är också flertalet journalisters tanke, hur ivrigt de än förklarar sitt oberoende och sin objektivitet.
Men som definition av journalistik duger Schüllerqvist tirad absolut inte. Den förment objektiva journalistiken är en myt. Journalister kan skriva mer eller mindre sant, kan skildra verklighetens konflikter mer eller mindre insiktsfullt, men ingen journalist är opolitisk. Det är precis tvärtom. De journalister som påstår sig vara opolitiska är de värsta lögnhalsarna och de journalister som tror sig om att vara opolitiska blir maktens omedvetna verktyg.
Joaquín Pérez Becerra driver nyhetsbyrån Anncol, med säte i Sverige. Det är en nyhetsbyrå som öppet deklarerar att den tar ställning för den folkliga kampen i Colombia och i Latinamerika som helhet, men det gör inte dess nyheter mindre sanna, bara utvalda med ett annat perspektiv än de som tillhandahålls av samhällsbevarande media och mer ärligt presenterade.
Lotta Schüllerqvist talar med maktens röst och går maktens ärenden. Joaquín Pérez Becerra står öppet och ärligt på folkets sida. Han är värd allas vår solidaritet.
