”Jag är en övertygad feminist, punkt slut”, sa Stefan Löfven när han installerades som ny S-ordförande. Därmed var kvinnofrågan avklarad med sju små ord och Löfven kunde lugnt gå vidare till viktigare ting.

Löfven är långtifrån ensam kämpe på den förmenta kvinnobarrikaden.

Så ägnade en ömögd statsminister Reinfeldt sitt senaste jultal åt mäns våld mot kvinnor och finansminister Borg kom ut som feminist långt före Löfven. Fick han bara för sina bokstavstrogna opponenter skulle väl rentav Göran Hägglund bekänna sig till den kristna feminismen, om än med fingrarna i kors på Bibeln.

I denna situation av feministiskt poserande kan Internationella kvinnodagen 8 mars synas som överspelad. Vem skall protesterna riktas mot om Reinfeldt och Löfven går i armkrok i demonstrationståget?

Inget kan dock vara felaktigare. Vi hävdar att herrarnas poserande är ett bedrägeri för att dölja en politik som konsekvent och medvetet konserverar kvinnans underordnade ställning i samhället. Vi hävdar rentav att den förda politiken försämrat framförallt arbetarkvinnornas ställning, vilket kallar på mer kvinnokamp och mer klasskamp.

Inför årets 8 mars lyfter kommunisterna fram lönefrågan. Eller rättare sagt lönediskrimineringen. För när en genomsnittlig kvinna under ett arbetsliv tjänar 3,6 miljoner kronor mindre än en genomsnittlig man är diskriminering det enda rätta ordet. Detta handlar om en strukturell underordning, där kvinnors arbete undervärderas och där betraktas som sekunda.

Detta bör understrykas. Lönediskrimineringen handlar inte bara om själva lönen, utan också om de arbetsvillkor som tvingar kvinnor till deltidsarbeten och timanställningar och om de familjevillkor som fortsatt ger kvinnor störst ansvar för hem och barn.

Vi skriver tvingar, trots att vi vet att många kvinnor frivilligt väljer deltid. Men frivillighet är ett relativt begrepp. Om valet görs för att orka med ett alltmer slitsamt dubbelarbete är det inte fritt; är den upplevda friheten påtvingad nödvändighet.

Helheten ger underordningens fulla mått. De förlorade 3,6 miljonerna dömer inte bara flertalet kvinnor till fattigpensioner, utan de gör dem också ekonomiskt beroende av sina män, om de har några. Ensamstående kvinnor slipper beroendet, men flertalet av dem – arbetarkvinnorna – döms istället till ekonomisk knapphet. Det är ingen tillfällighet att ensamstående mammor är överrepresenterade bland dem som idag räknas som fattiga i Sverige.

Ytterligare en konsekvens är att många kvinnor tvingas stanna kvar i dåliga förhållanden, av ekonomiska skäl, något Fredrik Reinfeldt borde tänka extra på. Mäns våld mot kvinnor har många orsaker. Men våldet skulle definitivt minska om alla kvinnor hade möjlighet att lämna dåliga förhållanden i tid, något som Reinfeldts politik förhindrar.

Den strukturella underordningen har mycket gamla anor, men den är inte genetisk, utan social; den är en historisk kategori och därmed möjlig att upphäva genom sociala, ekonomiska och politiska förändringar.

Detta för oss åter till våra herrar feminister. För vad är Stefan Löfvens insats vad gäller jämställda löner? Ja, i senaste avtalsrörelsen sade han som IF Metall-ordförande nej till LO:s jämställdhetspott på 100 kronor i månaden. 60 kronor var nog och mer än nog för Löfven. Med den ökningstakten tar det 73,3 år att utjämna skillnaden mellan mäns och kvinnors heltidslöner. Visst är Löfven en grann feminist!

Anders Borg är inte ett skvatt bättre. För vad har Borg gjort för att upp-häva lönediskrimineringen? Jo, i enlighet med regeringens strävan att skapa en ny låglönesektor har han idogt propagerat för att lägstanivåerna i Kommunals, Handels och Hotell och Restaurangs avtal bör sänkas. Låga kvinnolöner skall alltså bli ännu lägre. Visst är Borg en grann feminist!

Vad göra åt saken? Givet är att ett strukturellt problem med långa historiska rötter inte avskaffas i en handvändning, för det krävs både en och två revolutioner. Men det är fullt möjligt att här och nu gå i rätt riktning.

Helt avgörande är då att uppgradera värdet att kvinnors arbete, vilket på Sveriges hårt segregerade arbetsmarknad handlar om att uppgradera värdet av arbete inom välfärdssektorn, där flertalet kvinnor arbetar.

Detta är i grunden en politisk fråga. Skall kvinnolönerna kunna höjas måste välfärdssektorn få tillgång till en större andel av produktionsöverskottet, istället för att som nu förses med skattesänkarpolitikens svångrem.

Här duger inte de politiska piruetterna à la balettmästarna Reinfeldt, Borg och Löfven, som säger en sak och gör precis tvärtom. Kvinnor måste kräva mer pengar till det offentliga genom ett större och mer rättvist fördelat skatteuttag. Höj skatterna på vinster, kapital och höga inkomster!

I längden gynnar en sådan politik alla kvinnor, också de som jobbar i privat sektor.

Det ofrivilliga deltidsarbetet kan åtgärdas genom lagstadgad rätt till heltid. Men en sådan åtgärd kommer inte åt det frivilliga deltidsarbete som egentligen inte är fritt. Därför är det bättre att göra deltidsarbetet till heltid genom att lagstifta om 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön. En sådan reform ger ett mer jämställt arbetsliv och ett bättre liv för alla.

Se där två kampfrågor att bära fram på 8 mars, i öppen protest mot låtsasfeminister som Reinfeldt, Borg och Löfven.