Om Göran Persson suktar efter något välbetalt konsultjobb i Bryssel eller om han bara är en dålig förlorare låter vi vara osagt. Men han som vet bäst har som vanligt fel när han i en intervju på Newsmill förespråkar svenskt medlemskap i såväl europakten som i EMU.

Krisen i Europa är det ovedersägliga beviset för att svenska folket gjorde rätt genom att rösta nej till EMU i folkomröstningen 2003. Må vara att krisen är världsvid och har sin grund i kapitalismen, men euron har fördjupat dess förlopp i Europa och framförallt blockerat varje form av krisbekämpning, vilket gör eurozonen till krisens nuvarande epicentrum.

Orsaken är enkel. Valutaunionen var början ett politiskt projekt, dess syfte var att driva på utvecklingen mot ett Europas Förenta Stater, till förmån för de transnationella storföretag som idag känner sig politiskt och militärt handikappade i konkurrenskampen på världsmarknaden.

En skock naiva politiker trodde måhända att euron också skulle innebära ekonomiska fördelar, men det måste räknas på självbedrägeriets konto. Varje seriös analys visade att Europas ekonomier var alltför
olikartade för att sammanslutas under en enda ekonomisk regim, vilket vi idag har kvitto på.

Detta betyder inte att EMU-projektet har misslyckats, så som det var tänkt. Det är faktiskt tvärtom. Den nuvarande krisen och dess destruktiva följder i Grekland, Italien, Spanien, Portugal, Irland med flera länder är en kalkylerad del av projektet. Europa skall homogeniseras genom att icke konkurrenskraftiga ekonomier tvingas till drastiska nedskärningar av löner och sociala rättigheter. Emigration från dessa länder skall i sin tur sätta press på löner och rättigheter i hela eurozonen. Ur förstörelse skall sedan det nya Europa födas, som ett paradis för storföretagen.

Sanningen är som alltid klassmässig. Såväl EU som EMU är politiska projekt initierade av de europeiska storföretagen och syftande till att stärka deras position på arbetarklassens bekostnad och i konkurrenskampen på den kapitalistiska världsmarknaden.

Så här långt lär storföretagens ägare och direktörer vara mycket nöjda med vad de uppnått. Må vara att bråkiga greker gör vad de kan för att sätta käppar i EMU-hjulet, men i det stora hela rullar projektet på som
det var tänkt, särskilt som givmilda politiker så beredvilligt skriver ut oönskade bankförluster på skattebetalarna.

Det skall sägas att den kapitalistiska fronten inte är kompakt. Många ekonomer varnar nu för att priset är för högt och hoten för många. Men låt oss lämna de invändningarna därhän för att istället granska eurokrisen från vår sida av saken, från arbetarsidan.

En sådan granskning visar att euron är rena vansinnet för arbetare. Må vara att kriser är ett med kapitalismen, men de kan hanteras på olika sätt,med eller mindre drakoniska följder för arbetare. Europakten representerar det allra sämsta sättet. Pakten föreskriver drastiska åtstramningar som medicin för en kris som har sin grund i bristande efterfrågan. Det är att hälla bensin på elden. Efterfrågan minskar ytterligare och krisen fördjupas.

Det skall sägas att åtstramningsreceptet prövats förut, vilket ledde till den stora depressionen på 1930-talet, den djupaste kris kapitalismen hittills upplevt.

Vad då med Göran Persson? Ja, som ett eko av eurokramande folkpartister hävdar han att vi måste gå med i europakten för vår egen skull. Det är sanslöst. För hur skall vi kunna hjälpa oss själva genom att bidra till
att Europas krisländer trycks ännu djupare ner i skiten?

Göran Persson vore dock inte Göran Persson om han inte framhöll sig själv. Så är hans främsta argument för medlemskap att Sverige kan bidra med kunskap om hur man skär ner på mest effektiva sätt, såsom han själv gjorde på 1990-talet: ”Vi har genomfört strukturella reformer och gjort jobbet. Om något land skall gå in i den nya pakten är det ju vi”, säger han grötmyndigt.

Vi skall alltså bidra med slakt av offentlig sektor och ett pensionssystem som ger lägre pensioner för vart år som går. En föregiven arbetarledare borde skämmas för att skryta över sådana judasgärningar.

Som om inte det vore nog döljer Persson orsaken till att Sverige gick hyggligt helskinnat ur den självförvållade krisen på 1990-talet. Det hade inte med Perssons nedskärningar att göra – de bidrog bara till permanent massarbetslösheten och raserad välfärd – utan med den rekorddevalvering som Carl Bildt genomförde när han efter ivrigt motstånd tvingades lämnade kronan att flyta. Devalveringen på 26 procent gav de svenska exportföretagen hissnande konkurrensfördelar, vilket över en natt gav en lysande exportkonjunktur.

Göran Persson kom till dukat bord och genomförde sina nedskärningar i onödan, av rent politiska skäl. Men hur med Grekland, Italien och Spanien med flera länder som Persson nu vill bistå med goda råd? Skall de måhända devalvera euron?

Persson är helt enkelt ute och cyklar som krisbekämpare. Men som nedskärare är och förblir han en överdängare, vilket han i vrede skall ihågkommas för. Persson gjorde jobbet åt Wallenberg & Co, som en ren drängtjänst. Nedskärningarna på 1990-talet var ett beställningsjobb beställt av kapitalet.

Var blir slutsatsen? Jo, att svenska arbetare självklart skall stödja kämpande kamrater i andra EU-länder, både för deras och vår egen skull. Men inte genom att stärka den arbetarfientliga europakten, utan genom ett bekämpa den.

För arbetare är ett EU-fritt Europa ett gemensamt mål!