Varselvågen sveper med oförminskad styrka över Sverige. Efter halva januari beräknar Arbetsförmedlingen antalet varslade till 6534 personer, på grund av helgerna utskrivna under bara en dryg vecka. Så kan ytterligare en svart månad läggas till förra årets tre sista.
När de hittills lagda varslen verkställs under våren stundar arbetslöshet för uppemot hundratusen anställda, att läggas till de nästan lika många visstidsanställda som redan fått gå.
Hittills är industrin värst drabbad. Men krisen sprider sig snabbt till andra sektorer, som till offentlig sektor, där Karolinska sjukhuset i Stockolm tagit spets genom att varsla 900 anställda om uppsägning.
Enligt Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, är läget kärvt i hela kommunsektorn. Men värst är det för landstingen, där de samlade budgetunderskotten snabbt beräknas stiga till 10 miljarder kronor. I en arbetsintensiv verksamhet motsvarar den siffran ett ”sparbehov” på 30000 jobb.
I denna tuffa situation höll riksdagen i förra veckan partiledardebatt. Med statsminister Fredrik Reinfeldt som föredragande och förste svarande. Det var ett patetiskt framträdande, där Reinfeldt avfärdade alla förslag till åtgärder, också de mest blygsamma, med det inövade och närmast zombieaktiga mantrat ”det finns inga mirakelkurer”.
God dag yxskaft! säger alla vi som alls inte tror på mirakel, men väl på politisk handling för att möta krisens skadeverkning. Men handling är ingenting för Fredrik Reinfeldt. Han vakar istället som en äggsjuk höna över en budget som han och hans vapendragare Anders Borg redan raserat genom frikostliga skattesänkningar för de rika.
Det finns absolut ingenting att göra, mässar Reinfeldt, inte här, inte där, inte någonstans. Krisen är en naturkatastrof som vi får lida och fördraga. Genom att göra ingenting. Reinfeldt sjunger passivitetens höga visa.
Vi är alls inte naiva. Givetvis kan lilla Sverige vare sig lösa eller komma undan världskapitalismens djupa kris, uppbyggd genom årtionden av kapitalismen själv och inte minst av det nyliberala systemskiftets omfördelnings- och avregleringspolitik. Mot den krisen finns bara en läkande kur: En socialistisk samhällsomvandling.
Men detta betyder alls inte att lilla Sverige står lika naket som Fredrik Reinfeldt, utlämnat åt onda krafter och utan handlingsmöjligheter. Det är bara kejsaren som är naken.
Offentlig sektor är ett illustrativt exempel. Krisen för exportindustrin är global. Men det är inte krisen i offentlig sektor, den är hemmagjord, den är resultatet av en politik som sedan snart 30 år satt offentlig sektor på ekonomiskt undantag, utan rätt att expandera i takt med vare sig behov eller ekonomisk tillväxt. Ja, den kris som nu är under uppsegling är inte minst ett resultat av regeringen Reinfeldts politik, som förstärkt undantagsställningen genom att inte räkna upp statsbidragen till kommunerna med inflationen. Vilket bidrar till de nu snabbt växande underskotten i kommunsektorn.
Det behövs ingen mirakelkur för att åtgärda detta, bara lite politiskt hantverk, där kommuner och landsting förses med de resurser som behövs för att upprätthålla kvalitén i skola, vård och omsorg. Vilket i denna arbetsintensiva verksamhet per definition betyder resurser till att behålla personalen och helst utöka den.
Argumentet att det saknas pengar, att budgeten är viktigare än jobben, är infantilt och faktiskt ekonomiskt oansvarigt. Det finns inget större hot mot statsfinanserna än massarbetslöshet, vilket var övertydligt under 90-talskrisen och som är lika tydligt idag. Så är det en ödets ironi att den äggsjuke budgethönan Reinfeldt desavuerades redan dagen efter riksdagsdebatten. Av partikamraten Bo Lundgren, som i egenskap av chef för Riksgälden lät meddela att prognosen för årets underskott i statsfinanserna nu skrivits upp till 95 miljarder kronor, en fyrdubbling jämfört med regeringens egen prognos från i höstas.
Så går det när man gör ingenting. Då går det åt helvete med allt, också med statsfinanserna.
Vår uppfattning är klar. I krisen måste alla resurser satsas på att möta massarbetslösheten, om nödvändigt också lånade resurser. Väck med utgiftstak och nyliberala budgetregler. Inför gärna uppsägningsstopp i offentlig sektor, som ett antal socialdemokratiska kommunalråd föreslog i veckan, men se framförallt till att ge offentlig sektor resurser att expandera.
Det är bättre att människor gör nytta i vård och omsorg än att de gör ingenting i en allt längre kö av arbetslösa. Och det är mer lönsamt för samhällsekonomin. Massarbetslöshet kostar.
Det finns fler möjligheter, som att bygga bort bostadsbristen genom ett rejält statligt bostadsbyggnadsprogram. Ett räddat jobb i byggsektorn räddar som bekant ytterligare fyra i kringliggande sektorer. Men det har vi skrivit om tidigare, så det lämnar vi därhän denna gång.
Det viktiga är att det inte saknas handlingsalternativ. För den som vill handla. Men det vill inte Fredrik Reinfeldt. Han avfärdar istället varje form av handling som att tro på mirakel. För att sedan bara titta på när krisen föröder Sverige.
I höstas talade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin om 2009 som ”ett riktigt skitår”. Han lär bli sannspådd. Förhoppningsvis blir vi lika sannspådda när vi säger att 2009 kommer att avslöja Fredrik Reinfeldts ministär som en riktig skitregering.
Ledare
Proletären nr 4, 2009
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
