Så etablerade socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet det länge annonserade, men på vägen lite struliga regeringsalternativet, inofficiellt redan döpt till ”de rödgröna”.
Det är ett passande namn, trots att det väl egentligen är Carl Bildt och hans ”rödgröna röra” som är pappa till det. I vart fall är det bra att de såta tre inte kallar sig ”vänsteralliansen” eller något liknande, för detta handlar om ett blocköverskridande samarbete, där två partier som åtminstone i ord hänför sig till arbetarrörelsen, och som påstår sig stå till vänster, sluter allians med ett öppet borgerligt parti.
Om man skall tala i traditionella blocktermer, så upprättas nu en parlamentarisk centervänsterkoalition som ställs mot en redan etablerad centerhögerkoalition.
Det har dividerats om vem som fick ge efter mest när Lars Ohly sent omsider släpptes in i den sahlinska sängkammaren. För bara några månader sedan var Mona Sahlin synbart förnöjd när hon proklamerade äktenskap med enbart Miljöpartiet, vilket syntes logiskt med tanke på hennes tydliga högeragenda.
I ambitionen att föra socialdemokratin ytterligare ett snäpp högerut finns risk för att det frasradikala vänsterpartiet blir en belastning för Sahlin.
Nu tog det hus i helvete inom sossepartiet och inte minst inom LO, som överraskades av det plötsligt annonserade äktenskapet med det för många förhatliga miljöpartiet, vilket gjorde att Sahlin knappt hann stänga dörren för vänsterpartiet förrän hon fick öppna den på glänt igen.
Vilket betecknats som en klantighet och som kanske var en klantighet, styrd av självtillräcklighet och av att Sahlin befinner sig till höger om mittfåran i sitt eget parti.
Men med facit i hand får man ändå säga att Sahlin kom ner på fötterna. För när Lars Ohly nu slunkit ner i den äktenskapliga sängen, så är han spritt språngande naken. Vänsterpartiet hävdar inte längre den högst rimliga oppositionen mot de nyliberala budgetreglerna, en opposition som var det uttalade motivet till att Ohly hölls utanför i oktober. Nu har Sahlin fått den bröllopsgåva hon begärde. Varför då hålla Ohly utanför?
”Man vet aldrig vad gäller Vänsterpartiet, som längtar efter sossesamarbete som en alkoholist längtar efter spriten”, skrev vi om denna möjlighet i samband med debaclet i oktober. Nu vet vi. Längtan efter sossesamarbetet blev Ohly så övermäktigt att han och vänsterpartiet övergav den i sammanhanget avgörande vänsterpositionen, vilket gör att Sahlin kan se lika förnöjd ut nu som för två månader sedan.
Sahlin fick måhända backa en smula. Men Ohly backade mer.
Vänsterpartiet hävdar att eftergiften var nödvändig för att säkra en rödgrön valseger 2010. Det tror vi inte ett ögonblick på.
Må vara att högern har ambition att upprätta ett tvåpartisystem i Sverige, sådana system leder som regel till tätare makt-skiften, men svenska väljare är kloka nog att inse att det föreligger ett regeringsalternativ utan en rödgrön allians. Socialdemokratin har ju trots allt varit ensamt regeringsparti under huvuddelen av de senaste 80 åren, oftast utan egen majoritet.
Den ensidiga fokusen på regeringsfrågan innebär bara att politiken töms på innehåll, särskilt i en situation då de nu etablerade alternativen tränger ihop sig i mitten. En sådan utveckling bär inte fram någon vänsterpolitik, bara minskat valdeltagande och politisk apati.
Vi kan därför inte tolka Vänsterpartiets eftergifter som motiverade av annat än maktbegär. Partiet hade möjlighet att etablera ett tydligt och självständigt vänsteralternativ. Men lockelsen efter regeringsplatser blev för stor.
Nu återstår det en hel del innan ”de rödgröna” är etablerade som en sammanhållen allians. Först skall fem arbetsgrupper tillsättas för att diskutera fram en gemensam politik på fem avgörande områden: jobb och ekonomi i hela landet; klimat och miljö; välfärd och rättvisa; stor-stadens utmaningar; och en anständig och hållbar värld.
När detta arbete är klart skall en gemensam regeringsplattform utarbetas, med en gemensam vårbudget 2010 som bas. Att det handlar om en regeringsplattform är viktigt, då vänsterpartiet har kongressbeslut på att inte gå med på någon gemensam valplattform. Men som alla förstår är detta bara en lek med ord.
Det lär bli en hel del kiv och gnissel på vägen, särskilt om miljöpartiet och/eller vänsterpartiet i opinionsmätningarna hamnar farligt när de förhatliga 4 procenten. Men ”de rödgröna” lär inte ha större svårigheter att hålla ihop än högeralliansens partier, så utgångstipset är ändå att en centervänsterkoalition ställs mot centerhögerkoalition i valet 2010.
Men det är bäst att gardera med både kryss och tvåa, för både den ena och den andra koalitionen kan gå upp i atomer.
Från högerhåll ät taktiken redan klar. När man inte längre kan profitera på den ”rödgröna röran”, så skall man göra sak av den vänsterpolitik som ”kommunisten” Lars Ohly inte längre står för.
”Ohly kommer att vara alliansens bästa valarbetare”, gapar majoren Björklund, som påstår sig rysa över att ”kommunisten Ohly nu skall få utforma socialdemokraternas nya utrikespolitik”.
På samma sätt skränar Svenska Dagbladets PJ Anders Linder, som utlovar Ohly som alla sahlinska migräners moder: ”I två långa år kommer hon att få stå till svars för allt vad vänsterpartiet har gjort, sagt och tyckt.”
Det enda man kan säga om detta är att det lär göra Ohly än mer angelägen om att avsvära sig allt vad vänsterpolitik heter. Se bara hur det gick när han pressades vad gäller Kuba.
Etablerandet av ”de rödgröna” innebär en ytterligare högervridning av svensk politik, som alltmer trängs ihop i en liberal mitten.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Med vänsterpartiet på plats i den sahlinska sängen öppnas ett stort utrymme till vänster om ”de rödgröna”.
Det är kommunisternas utmaning att fylla detta tomrum.
Proletären 50, 2008
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
