Kriget i Georgien är av allt att döma slut, åtminstone för den här gången. På tisdagskvällen undertecknade Rysslands och Georgiens presidenter den freds-plan som utarbetats av Frankrike. Planen innebär ett omedelbart stopp för allt militärt våld och att de båda ländernas styrkor skall dra sig tillbaka till de positioner de hade innan kriget.

Det är utmärkt. Det är omöjligt att nå en varaktig lösning av de nationella konflikterna i Kaukasus genom militärt våld. Lösningen måste sökas genom förhandlingar och i respekt för de inblandade folkens vilja och legitima intressen.

Till den lösningen är Georgiens hållning illavarslande. I slutförhandlingarna om fredsplanen krävde Georgiens president Michail Saakasjvili en ändring av punkt sex, som i den ursprungliga skrivningen sa att det skall inledas förhandlingar ”om Sydossetiens och Abchaziens framtida status och om hur en varaktig säkerhet skall säkerställas”.

Saakasjvili vägrade gå med på att diskutera Sydossetiens och Abchaziens status, varför denna passus ströks ur planen. Ryssland gick med på strykningen, då
den i sak inte spelar någon större roll – en varaktig säkerhet kan inte säkerstäl-
las utan diskussion om de båda utbrytarrepublikernas status. Men Saakasjvilis vägran visar att vägen till en varaktig lösning är utomordentligt lång och svår.

Illavarslande är också västvärldens monumentala hyckleri kring konflikten. När herrar som George W Bush och Carl Bildt talar om ”respekt för en suverän stats territoriella integritet”, så kan ingen ta dem på allvar. Vilken respekt har Bush, Bildt & Co visat suveräna stater som Afghanistan, Irak och Serbien?

Men trots det monumentala och lätt genomskådade hyckleriet, så förmedlar media lydigt den imperialistiska bilden av konflikten, den om det stora mäktiga Ryssland som av egna maktintressen förgriper sig på ett litet fredligt grannland i söder.

Hur förhåller det sig egentligen?

Självklart styrs det ryska agerandet till viktiga delar av egna intressen. Konstigt vore det annars. Alla länder har intresse av stabilitet i sitt närområde. Givetvis har Ryssland också intresse av att hålla Nato borta från Georgien. Vilket land vill ha världens mest aggressiva krigsallians in på knutarna? Det finns ett moment av stor- politik i konflikten, där USA:s framstötar i Kaukasus och Centralasien möter ett växande ryskt motstånd. På goda grunder. Också Ryssland har legitima säkerhets- politiska intressen.

Säkert spelar också oljan viss roll. Kontrollen över oljeledningarna genom Georgien, som delvis löper genom Syd- ossetien, är strategiskt viktiga för såväl det kapitalistiska Ryssland, så beroende av oljeinkomster, som för det oljeslukande USA. Som alltid har storpolitiken ett ekonomiskt moment.

Men avgörande för konflikten är den nationella frågan i Georgien och då framförallt frågan om Sydossetiens och Abchaziens status. Det var Georgiens militära angrepp på den i praktiken självständiga republiken Sydossetien som utlöste det nu avslutade kriget och kriget kommer utan tvekan att bryta ut igen om inte denna fråga löses.

Vi sa det i samband med Kosovo och vi säger det igen: Alla folk har rätt till självbestämmande, upp till statligt avskiljande om en befolkningsmajoritet så önskar och om folket i fråga i så fall har förutsättningar att upprätta en självständig stat. Ett folk har rentav rätt att lämna en stat för en annan, om befolkningsmajoriteten så önskar. Det är folkviljan som måste styra och därvid har små folk samma rätt som stora. Detta är vår principiella ståndpunkt. Alla folks rätt till självbestämmande.

Nu är tillämpningen av denna princip alls inte så enkel som den syntes vara när Lenin utvecklade kommunisternas nationalitetspolitiken i början på 1900-talet. Inte minst den koloniala frigörelsen har skapat ett virrvarr av nationella och etniska konflikter, som hänsynslöst utnyttjas av imperialismen, ett virrvarr som blivit än mer tilltrasslat efter upplösningarna av Sovjetunionen respektive Jugoslavien.

Det ger att varje krav på avskiljande måste behandlas med största försiktighet och i respekt för såväl befolkningsminoriteters som inblandade staters legitima intressen. Annars riskerar en förändring av gällande gränser i ett område att leda till skärpta motsättningar i andra konflikthärdar. Balkan och Kaukasus hänger ihop.

Efter andra världskriget har därför världs-politiken styrts av en strävan efter status quo. Krav på självständighet har avvisats med hänvisning till att en förändring av ett lands territoriella integritet kan leda till okontrollerbara konsekvenser i andra länder.
Upplösningen av Sovjetunionen och Jugoslavien förändrade inte detta mönster, åtminstone inte ur principiell synpunkt. Det stora antal nya stater som såg dagens ljus efter dessa upplösningar var tidigare självständiga republiker inom ramarna för frivilliga federationer. De nya staterna lämnade federationerna. Men gränserna mellan dem bibehölls.

Mönstret bröts genom imperialismens avstyckning av Kosovo, som varit och i formell mening fortfarande är en del av Serbien (avstyckningen har ännu inte erkänts av vare sig FN eller en majoritet av världens länder).

Den ensidigt deklarerade och av imperialistisk våld framtvingade avstyckningen av Kosovo utgör en kränkning av Serbiens territoriella integritet (och därunder en kränkning av säkerhetsrådets resolution 1244, som slår fast att Kosovo är en del av Serbien), en kränkning som när det begav sig applåderades av herrar som George W Bush och Carl Bildt. Visst är hyckleriet monumentalt.

Vi sa det i samband med Kosovo och vi säger det igen: Efter tio år av faktisk seperation från Serbien och efter långvariga och djupa motsättningar mellan albaner och serber, så finns det förmodligen ingen väg tillbaka för Kosovo, inte ens som autonom provins i Serbien. Men ett självständigt Kosovo kan inte deklareras ensidigt, alldeles oavsett den albanska befolkningsmajoritetens vilja, utan en legitim självständighet måste inkludera garantier för såväl den serbiska befolkningsminoritetens som Serbiens legitima intressen, inklusive förhandlingar om eventuella gränsjusteringar.

Sådant demokratiskt bjäfs var dock inget för USA och EU och Sverige, som snabbt erkände Kosovo som självständig stat. Det var att leka med elden, vilket vi omedelbart påpekade. Den som erkänner Kosovos rätt till självständighet måste också erkänna Sydossetiens och Abchaziens rätt till självständighet (för att bara ta de nu aktuella konflikterna). Allt annat är att ersätta principer med godtycke.

Nu stoppar i stort sett hela det politiska etablissemanget huvudet i sanden och låtsas som om Kosovo inte har med Kaukasus att göra. Det är rent bedrövligt. Den som säger A får säga B, den som försvarar Kosovos självständighet måste åtminstone erkänna legitimiteten i Sydossetiens och Abchaziens självständighetskrav och inte gömma sig bakom av dem själva redan övergivna principer om territoriell integritet.

Abchazien och Sydossetien skiljer sig i vissa avseenden från Kosovo. Så var Abchazien på 1920-talet en självständig sovjetrepublik, med samma status som Georgien, vilket ger tyngd åt självständighetskravet. Men framförallt skiljer de sig genom att de abchaziska och sydossetiska republikerna utropade sin självständighet långt tidigare, redan i början på 1990-talet, och utan inblandning av utländsk militär.

Den första sydossetiska självständighetsförklaringen utfärdades rentav före Sovjetunionens sammanbrott och då utan någon som helst sympati från den dåvarande ledningen i Moskva.

Självständighetsförklaringarna föregicks av blodiga krig med ett nationalistiskt Georgien, framförallt i Abchazien, där övergrepps begicks från båda sidor. Dessa fasansfulla krig stoppades genom påtryckningar från Ryssland och resultatet blev en vapenvila övervakad av en gemensam fredsbevarande styrka, inkluderande fredstrupper från Ryssland, och av Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, OSSE.

Detta måste understrykas. De ryska fredsbevarande styrkorna befinner sig i Sydossetien och Abchazien genom avtal med den dåvarande georgiska regeringen och med sanktion från OSSE. Sant är att den nya, extremt västorienterade regimen i Georgien begärt att den ryska fredsstyrkan skall bytas ut, helst med en styrka från EU, ett krav som så sent som 2006 avvisades av EU:s utrikes-politiske talesman Javier Solana. Fredsstyrkans närvaro är legitim.

Detta ger förklaringen till den ryska reaktionen på Georgiens angrepp på det sedan 15 år självstyrande Sydossetien. När Michail Saakasjvili gav den georgiska armén order att återuppta det krig som avslutades 1992, så var detta också ett angrepp på de ryska trupper som är satta att övervaka freden. Varvid folkrätten faktiskt ger Ryssland rätt att genomföre preventiva, icke varaktiga operationer mot den angripande parten. I självförsvar.

Vad gäller Abchaziens och Sydossetiens nuvarande status skall konstateras att republikerna är i praktiken självstyrande, med egna parlament och regeringar och med egna rättssystem. Men de har inte erkänts av någon stat, inte heller av Ryssland. Tvärtom har Ryssland fram till för bara några år sedan utsatt utbrytarrepublikerna för vissa sanktioner, bland annat för ett vapenembargo. Vilket inte är så konstigt som det låter. Med den blodiga konflikten i Tjetjenien i bagaget har Ryssland inget intresse av att ge sanktion åt separatistiska strävanden. Ryssland är ingen vit riddare.

Hela situationen förändrades av Kosovo. Och av Michail Saakasjvilis löfte om åter införliva Abchazien och Sydossetien i Georgien, oberoende av de respektive folkens vilja och med militärt våld om så krävs, ett löfte som han utan framgång försökte uppfylla i förra veckan.

Nu är kriget slut och Saakasjvilis dröm krossad, åtminstone för tillfället. Kanske hoppades han på militär hjälp från USA, vilket i så fall ger hela vidden av hans äventyrspolitik. Ett krig mellan USA och Ryssland är ett skräckscenario för alla fredsälskande människor, om så begränsat till Kaukasus.

Men konflikten kvarstår. Hur med Abchaziens och Sydossetiens status? Vi anser som sagt att självständighetskrav måste behandlas med största försiktighet, då separatism hotar att sprida sig.

Men med Abchazien och Sydossetien är det nu som med Kosovo, det finns ingen väg tillbaka. Före kriget hade det kanske varit möjligt att förhandla fram någon form av autonom lösning inom ramen för Georgien, åtminstone med en annan president än Michail Saakasjvili i Tbilisi. Men sedan georgiskt bombardemang förvandlat Sydossetiens huvudstad Tschinvali till en ruinhög i klass med Stalingrad år 1943 och sedan huvuddelen av det sydossetiska folket tvingats på flykt undan angreppet, så är det ytterst svårt att se en sådan lösning.

I två folkomröstningar har det sydossetiska folket sagt jag till självständighet. Med överväldigande majoritet. Denna vilja måste nu följas, naturligtvis i respekt för den georgiska befolkningsminoritetens intressen och i förhandlingar med Georgien. Först när samtliga folk i Georgien lever inom säkra och erkända gränser kan grunden för framtida konflikter undanröjas.

Vi hade hellre sett en förhandlingslösningar inom ramen för Georgien. Men hur kan någon begära att sydosseter och abchazier skall tillhöra en stat som urskillningslöst angriper dem, som jämnar deras städer med marken och som driver kvinnor och barn på flykten?

Detta är knäckfrågan för de hycklare som talar varmt om kosovoalbanernas rätt. Men som i nästa andetag hyllar sydosseters och abchaziers bödel.
Vägen till varaktig fred är lång och mödosam. Men den som tror att varaktig fred kan uppnås utan respekt för de abchaziska och sydossetiska folkens krav på självständighet begår ett stort misstag.

Ledaren 13 augusti
Proletären nr 33, 2008