Frank Baude var partiets ordförande under närmare 30 år, från bildandet 1970 ända till 12:e kongressen 1999. Sedan pensioneringen för dryga tio år sedan bor Frank Baude tillsammans med hustrun Solveig i det tidigare sommarstället någon mil utanför Lysekil, där vi träffar honom en kall och snöig fredag i november.
Kommunistiska Partiet bildades i oktober 1970 när dåvarande KFML, Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, splittrades. Utbrytargruppen lade inom parentes till ett r för revolutionärerna, och KFML(r) såg dagens ljus.
Men för att förstå Kommunistiska Partiets tillkomst får vi gå ytterligare några år tillbaka i tiden. Under det tidiga 1960-talet växte motsättningarna inom den kommunistiska världsrörelsen. Motsättningarna mellan de statsbärande partierna i Kina och Sovjetunionen, där Kina stod upp för de kommunistiska idealen och anklagade det sovjetiska partiet för att ha förfallit till revisionism, fick efterföljare i de kommunistiska partierna världen över.
Så även i dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, där Frank Baude var medlem sedan 1960. Efter år av motsättningar där såväl yngre partimedlemmar som kommunistiska veteraner kämpade mot partiets ideologiska urartning, som kanske framförallt symboliserades av lojaliteten till Sovjetunionen och uppslutningen bakom socialdemokratin, bildades Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna midsommarhelgen 1967.
Det nybildade förbundet ställde sig uppgiften att återskapa ett svenskt kommunistiskt parti. Men trots den revolutionära entusiasmen hade det unga förbundet brister som skulle visa sig när gruvarbetarna i Malmfälten gick ut i vild strejk i december 1969 och klasskampens verklighet ställde krav på det som skulle vara embryot till ett kommunistiskt parti.
Under tiden som strejken pågick förhöll sig ledningen för KFML passiv.
Förbundsledningen kallades ens inte till möte med anledning av strejken. Först när arbetarna gått tillbaka till arbetet och förlorat delar av strejkens krav kallade KFML till demonstrationer bakom parollen ”Kampen fortsätter, kraven står fast”.
– Vi som bröt oss ur KFML hade en annan uppfattning om hur strejken skulle analyseras, förklarar Frank Baude. Vi hade en klar bild av svensk fackföreningsrörelse som centraliserad, byråkratiserad och uppbunden till legalism genom klassamarbetet.
En anledning till KFML:s passiva hållning när arbetarklassen gick ut i strejk var den svaga arbetarförankringen i förbundet. En stor del av medlemsbasen kom från den av studenter dominerande Vietnamrörelsen.
Men det fanns undantag. I Göteborg var en stor del av medlemmarna arbetare. Inte minst hade förbundet ett inflytande bland stadens byggnadsarbetare. Den minoritet i KFML:s förbundsstyrelse som Frank Baude representerade kallade sig för ”den principfasta arbetarminoriteten”.
– I brytningen gick merparten av de avdelningar i förbundet som dominerades av arbetare med oss r:are. Arbetarna i förbundet höll med oss i synen på facket som förlorat för arbetarklassen. De kände igen beskrivningen från sin egen verklighet.
Redan från början var inriktningen på att värva arbetare som medlemmar utmärkande för KFML(r). Tidigt lanserade förbundet parollen ”Vänd ansiktet mot arbetsplatserna”, som markerade vikten av att ett kommunistiskt parti också måste vara ett arbetarparti.
De vilda strejkerna växte i antal under 1970-talet. Tidigt gav KFML(r) ut broschyren ”Leve de vilda strejkerna”, med Frank Baude som författare, där förbundet presenterade en facklig linje som bejakade arbetarklassens självständiga kamp.
– Vår målmedvetna inriktning på att värva medlemmar från arbetarklassen var korrekt, summerar Frank Baude. Det gav stabilitet åt rörelsen och har bidragit till att partiet inte har varit så känsligt när tiderna varit svårare.
Men förbundet nöjde sig inte med att bara värva arbetare som medlemmar. Målmedvetet byggdes organisationer upp på arbetsplatserna, det som då kallades för driftceller och idag heter partiföreningar.
Många är de politiska frågor Kommunistiska Partiet under 40 års tid drivit på landets arbetsplatser, liksom att partiet och dess medlemmar varit involverat i mängder av vilda strejker och andra kampsituationer. En viktig epok i partiets historia som Frank Baude gärna uppehåller sig vid är partiets drivande roll i kampen mot slakten av svensk varvsindustri.
– Vi hade medlemmar och organisationer på varven runt om i landet. Det gjorde att vi kunde spela en viss roll i kampen för varven.
Frank Baude nämner som ett exempel hur partiet i slutet på 1970-talet kallade till demonstration mot varvsnedläggelserna i Göteborg. I ett försök att ta initiativet från Kommunisterna kallade Socialdemokraterna och facket till demonstration dagarna innan.
– Det blev två ganska jämnstora demonstrationer, och det var varvsarbetare som gick med oss. Det säger något om styrkeförhållandena.
Överproduktionskriser med åtföljande arbetslöshet kommer att återkomma så länge kapitalismen består. Med fordonskrisen i färskt minne, där tusentals arbetare sparkades och många drog paralleller till just varvs- krisen, frågar vi Frank Baude om det finns några generella lärdomar från kampen på varven som Kommunisterna kan ta med sig till kommande strider.
– Varvskrisen var speciell eftersom det var staten som låg bakom nedläggningen, så vi förde en kamp mot en stor motståndare. Det är inte givet att dra konkreta lärdomar ur varvskrisen när kampen står mot privata företag.
– Men det finns allmänna lärdomar att dra av den linje vi förde, som handlade om en tillämpning av masslinjens principer och byggde på arbetarnas egen aktivitet.
Under de gångna 40 åren har Frank Baude stärkts i den analys av svensk fackföreningsrörelse som var en avgörande anledning till Kommunistiska Partiets bildande. Centraliseringen och byråkratiseringen har fortsatt, med sammanslagningar av fackförbund och bildandet av storavdelningar. I takt med att aktiviteten avtagit har fackföreningarna förlorat medlemmar.
– Vid en första anblick kan det tyckas som att facket förlorat på borgarnas politik, som a-kassefrågan. Men jag anser att facket förlorat på eget grepp när de låter högerutvecklingen pågå utan att ta kamp. Facket har lagt sig platt för de senaste 20 årens utveckling.
– Det är en utveckling till nackdel för arbetarklassen och som innebär svårigheter för vårt parti att agera. Det fackliga forumet har trots allt varit en plats för oss att föra ut politiken. Det gör det än viktigare för vårt parti att utveckla basarbetet på arbetsplatserna.
Tillbaka till 1970-talet och tiden för Kommunistiska Partiets bildande vill Frank Baude särskilt lyfta fram intresset för studier som kännetecknande för det nybildade KFML(r), vid sidan av den målmedvetna inriktningen på arbetsplatserna.
– Vi studerade marxismen-leninismens grunder och det fanns ett allmänt intresse av att dra lärdomar från arbetarrörelsens historia, såväl nationellt som internationellt.
Insikten om att studera marxismens klassiker som en nödvändig del i partibygget hade sin grund i en materiell verklighet, i det att det fanns en diskussion inom vänstern. I världspolitiken pågick ”den stora polemiken” mellan Kina och Sovjet- unionen, och i Sverige fanns det en rik flora av vänsterorganisationer som var och en gjorde sina uttolkningar av den marxistiska läran.
– Vid tiden för vårt partis bildande fanns det en yvig vänster där det pågick en ideologisk strid. Det var nödvändigt att beväpna sig med kommunismens grunder. En sådan vänster finns inte idag, men jag anser ändå att det är viktigt att hålla studieintresset vid liv.
Framförallt vill han framhålla vikten av att Kommunistiska Partiets yngre medlemmar inser vikten av att studera den marxist-leninistiska ideologins grunder.
– Det blir svårare i det politiska arbetet utan ideologisk vägledning. Det farligaste är att låta sig fångas i dagsfrågorna, varnar Frank Baude.
– Jag vill särskilt påpeka vikten av att studera den marxistiska filosofin så att man begriper dialektiken.
Frank Baude vill gärna lyfta fram tre frågor där Kommunistiska Partiet gjort sina egna analyser genom att studera de samhälleliga motsättningarna. Förutom analysen av den svenska fackföreningsrörelsen, är det utvecklingen i Kina och Sovjetunionen.
– Vi var de första i Sverige som kunde analysera Kinas utveckling till kapitalism, och vi förutspådde Sovjets sammanbrott. Det är analyser som vi gjort genom att studera motsättningarna.
– Det var omstridda uppfattningar, även inom vårt eget parti.
Frank Baude funderar på om partiet också skulle kunna göra en liknande analys av utvecklingen inom EU.
– Jag tycker mig se skarpa tendenser till att hela EU-projektet kommer att braka samman. Den stora kraften som kan möjliggöra att EU faller samman är arbetarklassen i Europas kamp.
När Frank Baude avgick som ordförande för Kommunistiska Partiet skrev han den kombinerade självbiografin och partihistoriken ”Mot strömmen”, som bjuder på ett stycke svensk nutidshistoria sett från vänster. Idag har han ett femtioårigt medlemskap i den kommunistiska rörelsen bakom sig, från det dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti till dagens Kommunistiska Partiet.
På frågan om personliga höjdpunkter under åren som ordförande för Kommunistiska Partiet nämner han särskilt kampen mot nedläggningen av de svenska varven. Men han vill också lyfta fram betydelsen av det mångåriga anti-imperialistiska arbetet, och nämner firandet av Vietnams seger över USA i Vietnamkriget som en personlig höjdpunkt.
– Det är en given höjdpunkt. I Göteborg firade vi segern tillsammans med en stor delegation från Vietnam.
1970-talet och en bit in på 1980-talet var en framgångsperiod för Kommunistiska Partiet. Medlemsantalet växte, liksom partiorganisationer bildades på nya orter och på flera arbetsplatser. På nyåret 1977 hölls den partibildande kongressen, och KFML(r) blev KPML(r).
Men i mitten på 1980-talet avtog vänstervindarna. Istället tog högern initiativet och några år senare skulle Sovjetunionen och de, åtminstone till namnet, socialistiska länderna i Öst- europa falla som korthus.
Det här var också tiden då många människor vände sina tidigare vänsterideal ryggen. Även Kommunistiska Partiet drabbades negativt under denna period, med förlorade medlemmar och minskat politiskt inflytande som följd. Men partiet överlevde och finns kvar, och det utan att överge sina grundläggande principer.
– Av alla de partier och förbund som kallade sig för kommunistiska på 1970-talet är det bara vi som finns kvar idag, konstaterar Frank Baude.
– Att vi överlevt som parti visar på en ideologisk styrka, vi har varit konsekventa och har hållit fast vid vår politik. Vi har också haft en organisatorisk styrka som jag tror har varit avgörande.
Den ideologiska högeroffensiv som påbörjades under 1980-talet har vi ännu inte sett slutet på. Med en öppen högerregering som just påbörjat sin andra mandatperiod har tempot tvärtom växlats upp i det nyliberala systemskiftet.
Det tillsammans med frånvaron av motstånd från arbetarklassen mot den förda högerpolitiken gör tiderna svåra för ett kommunistiskt parti.
Men Frank Baude misströstar inte utan ser fortfarande möjligheten till en annan framtid än den råkapitalism som högern vill att vi ska se som den enda möjliga.
– Högern kommer att driva fram en vänster i samhället. Det hänger på oss att försöka nå arbetarklassen och göra vad vi kan för att driva på utvecklingen.
– Hos mängder av människor måste det födas tankar på att en annan politik är möjlig. Jag tycker inte att framtiden ser mörk ut för vårt parti, avslutar Frank Baude.
