Den uppmärksammade åkarstrejken avbröts söndag 1 augusti. Med knapp majoritet röstade lastbilschaufförerna för att återgå till arbetet. Beslutet föregicks av en allvarlig upptrappning från den socialdemokratiska regeringens sida, som inkluderade hot om fängelsestraff för dem som fortsatte strejka.
De 33000 lastbilschaufförerna lade ner arbetet måndag 26 juli. Strejken riktade sig mot regeringens planer på att riva upp det nuvarande strikt kontrollerade licenssystemet för de småföretagande åkarna.
Bakom förslaget står EU och IMF. Förutom de omfattande nedskärningarna i den offentliga sektorn, däribland kraftiga inkomstsänkningar för lönearbetande, ungdomar och pensionärer, kräver långivarna till den grekiska staten långtgående nyliberala omstruktureringar.
Ett av de centrala kraven är att transportsektorn och andra statligt kontrollerade sektorer måste avregleras och öppnas för inhemskt och utländskt kapital. Många av de enskilda åkarna befarar att de det skulle driva dem till konkurs.
Strejken gav snabbt resultat. Då transporterna inom landet i princip stod stilla blev bränslebristen akut och köerna på bensinmackarna ringlade sig långa.
Strejkens påverkan på hela det grekiska samhället fick överheten att agera kraftfullt. Redan under de första dagarna sattes polis in mot strejkvakter som hindrade lastbilar att lämna raffinaderier med bensin och olja.
Efter fyra dagar beslutade regeringen att införa undantagslagar. Den chaufför som vägrade gå tillbaka till arbetet riskerade att mista sin åkarlicens, få sitt fordon konfiskerat samt sättas i fängelse. När åkarna fortsatte trotsa regeringen beslutade regeringen att kalla in militären för att transportera bränsle och andra varor genom landet.
PAME, den kommunistledda fackliga fronten, liksom PASEVE, som samlar radikala egen- och småföretagare, gav sitt stöd till de strejkande och fördömde undantagslagarna. Syftet med avregleringen är, förklarade PAME i ett uttalande, ”att tjäna en samling parasiter (kapitalister och multinationella grupper) som vill dominera transportsektorn för att tjäna ytterligare extraprofiter”.
Men de socialdemokratiska och i grunden regeringsvänliga fackliga ledarna, inklusive ordföranden för åkeriförbundet, gjorde sitt bästa för att få lastbilschaufförerna att gå tillbaka i arbete. Vilket till slut lyckades.
Det var inte första gången som regeringen tog i med hårdhandskarna mot det trilskande folket. Under flera av strejkerna de senaste månaderna har sjömännen varit hårt utsatta.
Det handlar dels om att sjömännen är en stridbar arbetargrupp, vars två dominerande fackförbund är anslutna till PAME. Dels om att sjömännens strejker slår hårt ekonomiskt mot de mäktiga grekiska redarna, men också mot turistnäringen.
Sjömännens deltagande i strejkerna har förbjudits av domstol. Inför strejken 29 juni utfärdades en arresteringsorder mot sjömännens fackliga ledare. Då försökte polisen med våld hindra sjömännen i Greklands största hamn i staden Pireus från att agera strejkvakter och blockera passagerarfärjor och handelsfartyg.
Dagarna innan strejken smällde en bomb utanför PAME:s kontor i Thessaloniki, som har landets andra största hamn.
Också många andra arbetande har trakasserats och hotats med uppsägningar med syfte att försvaga och splittra strejkrörelsen.
Det står helt klart att den grekiska överheten, från de dominerande politiska partierna till storföretagen, tänker genomdriva EU:s och IMF:s nyliberala diktat med alla tillgängliga medel.
Men den senaste utvecklingen visar också att de protesterande grekernas uthållighet skrämmer och ses som ett allvarligt hot mot profiterna. Och det finns inget som tyder på att den strejkvåg som inleddes för åtta månader sedan kommer att avta.
Patrik Paulov
Proletären nr 31, 2010
