Stormen kring landshövdingen på Gotland, Marianne Samuelsson, slutade med hennes avgång.
För den gotländska allmänheten gjorde hon sig känd som en okunnig och oengagerad landshövding. Sedan hon visat sig både tala med kluvna tungor och vara en överhetskramare av oanade mått blev det tillslut omöjligt för henne att sitta kvar.
På tisdagen meddelade kommunminister Mats Odell hennes avgång.
Bakgrunden är att den lokale kapitalisten Max Hansson, ägare till fakturerings- och inkasso företaget Payex, bakom sin betongmuromgärdade och fästningsliknande fastighet uppfört ett flertal svartbyggen, däribland lusthus, golfgreen och tennisbana.
Detta upptäcktes av en handläggare på länsstyrelsen, som i enlighet med gällande regelverk ville göra en polisanmälan.
Så inte länsstyrelsens högsta chef, landshövding Marianne Samuelsson. Hon körde över länsstyrelsens tjänstemän och godkände rakt av svartbyggena, med motivationen att det handlade om jordbruksmark, samt beviljade tillstånd för att uppföra ett fritidshus i strid med strandskyddet.
Förvånar inte
Från gotländsk horisont är det ingenting som förvånar. Landshövdingen har i åtminstone två tidigare fall lika självsvåldigt kört över de egna tjänstemännen och åsidosatt gällande lagstiftning för att stryka lokala kapitalister medhårs.
Låt oss inviga läsaren i det gotländska samhällsklimatet.
Gotland är sedan länge drabbat av företagsnedläggningar, arbetslöshet och utflyttning. För fastlänningen är Gotland kanske mest känt som semesterparadis. Att satsa på turistnäringen har också blivit något av ett mantra.
Detta har gett ett litet antal så kallade ”entreprenörer” mer eller mindre fritt spelrum. Dessa kapitalister har inget annat intresse än att berika sig själva, men genom effektivt lobbyarbete har de lyckats etablera en myt om att allt de gör per definition är bra för Gotland, ständigt underblåst av lokala politiker och media.
Men det finns trots allt vissa lagar och regler, som bygglov och strandskydd, som dessa kapitalister inte helt kan åsidosätta. Här har särskilt länsstyrelsen blivit en nagel i ögat, där tjänstemännen hållit på gällande lagstiftning.
De så kallade ”entreprenörerna” har de senaste åren gått på högvarv och gapat om hur företagsovänliga länsstyrelsen och dess chef landshövdingen är, som med ont försåt vill hindra att arbetstillfällen skapas.
Bland dessa typer märks särskilt en trio, som med hot och utpressning försöker få sin vilja igenom.
• Den riksbekante Pigge Werkelin som äger ett flertal campingplatser och hotell, ett sommarland och ett flygbolag, som vid upprepade tillfällen hotat med att lämna ön om han inte får sin vilja igenom. Underförstått att med honom försvinner såväl arbetstillfällen som skatteintäkter.
• Johan Hellström, i grunden reklamfotograf, som mer eller mindre fått halvön Furillen på nordöstra Gotland till skänks av kommunen. Där är denne Hellström i full färd med att skapa ett exklusivt rikemansparadis.
Förutom genom en restaurang och fotoateljé tjänar han stora pengar på påhittiga affärsidéer som hotellrum under bar himmel och solplatser i singelgrus! Johan Hellström har också sålt exklusiva strandtomter till kändisar som författaren Håkan Nesser och den bekante musikern Björn Ulvaeus.
Vid ett tillfälle varslade Johan Hellström sina samtliga anställda om uppsägning i ett uppenbart utpressningsförsök för att tvinga igenom ett byggnadslovsärende.
• Christer Fingal, vd för Max Hanssons företag Payex, hör till de mest högljudda kritikerna av länsstyrelsen och landshövding Marianne Samuelsson.
När länsstyrelsen nekade Payex att bygga en underjordisk kulvert mitt i en fornlämning i den världsarvsklassade Visby innerstad, sades 15 anställda upp och print- och kuverteringsverksamheten flyttades till småländska Ljungby.
Christer Fingal skyllde uppsägningarna på landshövding Marianne Samuelsson personligen.
Aningslöst och naivt
Det är dessa kapitalister Marianne Samuelsson försökt blidka. Det är aningslöst, naivt och inte särskilt snyggt skött, men samtidigt går det inte att bortse från att Marianne Samuelsson agerat i enlighet med den anda som genomsyrar hela det gotländska etablissemanget – ge Werkelin, Hellström och Fingal det de vill ha, det är bra för Gotland!
Fallet Max Hansson fick dock en ytterligare dimension genom den inspelning en tjänsteman på länsstyrelsen gjorde under ett möte där landshövdingens överhetskryperi framgick svart på vitt.
Om det bara fjäskas tillräckligt för företagare av Max Hanssons typ kommer det på ett mystiskt sätt generera flera arbetstillfällen på ön var substansen i hennes resonemang.
Marianne Samuelssons åsikt är gissningsvis inget unikt bland politiker och andra makthavare på Gotland, men här sades det i klartext.
När inspelningen avslöjades var skandalen ett faktum, och mediedrevet har sedan dess rullat på.
Avgång
Landshövdingen gjorde först ett taffligt försökt att försvara sig, med orden ”jag ångrar inte det jag sade men att jag sade det så att det kunde spelas in”, men valde sedan att fly fältet. I torsdags packade hon sin väska och lämnade ön med 17-färjan för att, som de nu ser ut, aldrig återvända.
Överheten brukar ha en förmåga att skydda de sina, men i fallet Marianne Samuelsson blev det till slut omöjligt.
Kommunminister Mats Odell menar att hon inte längre kan fortsätta att leda länsstyrelsens arbete.
Och det är givetvis en sorglustig tanke att spekulera i hur stämningen under en arbetsdag på länsstyrelsen skulle vara om Marianne Samuelsson skulle ha kommit tillbaka som chef.
Nu är hon historia som landshövding, och lär inte vara saknad. Men herrarna Werkelin, Hellström och Fingal lär diktera sin villkor som tidigare.
WICTOR JOHANSSON
Proletären nr 32, 2009
Strandskyddet
• Strandskyddet tillkom på 1950-talet för att hindra en överexploatering av stränderna och bevara allmänhetens tillgång till stränder och vatten för friluftsliv. Sedan 1994 tas också hänsyn till strändernas betydelse för den biologiska mångfalden.
Den 1 juli i år ändrades reglerna för strandskyddet, vilket innebär att kommuner kan peka ut områden i strandnära lägen där det skall vara lättare att få dispens för bebyggelse, under förevändning av ”landsbygdsutveckling”.
Det fifflas dock redan rejält med strandskyddet, bland annat har kommuner kunnat kringgå strandskyddet genom att utvidga detaljplaner för redan befintlig bebyggelse.
Prat om ”landsbygdsutveckling” till trots, i praktiken innebär en uppluckring av strandskyddet ett ökat byggande av attraktiva bostäder åt överklassen, på allmänhetens bekostnad vars rörlighet i natursköna områden inskränks.
Landshövdingens sommarfest
• Fjäsket för överheten var inget unikt för Marianne Samuelsson som landshövding.
Varje sommar anordnar landshövdingen en sommarfest för ett antal prominenta gäster, en tradition som hållits vid liv av samtliga landshövdingar sedan 1980-talet.
Gästlistan publiceras i lokaltidningarna varje år, och består främst av kändisar sommarboende på Gotland, uppblandat med diverse lokala småpåvar.
Det sägs vara bra för Gotland att dessa hel- och halvkändisar från media, kultur och politikervärlden samlas för att äta och dricka gratis, men hur landshövdingens sommarfest konkret skulle gagna gotlänningarna har ännu inte kunnat visas.
Det närmaste vi kommer är det år då gästerna innan middagen fick ”brainstorma” utvecklingsidéer för Gotland, där särskilt förslaget om ett ”nattis” för krukväxter utmärkte sig som extra idiotiskt.
Betydligt intressantare vore att få veta vad som sedan beslutas mellan skål och vägg.
Landshövdingens sommarfest är en dyr historia, enligt uppgift en bra bit över en halv miljon kronor. En kostnad som delas mellan länsstyrelsen och de gotländska skattebetalarna.
