Ni vet den där förmågan att samtidigt som man fullkomligt dräper
motståndaren så finns det en illmarig glimt i ögat. Med andra ord så
var han mannen som kunde be någon fara åt helvete på ett sådant sätt
att vederbörande såg fram emot resan.
Överheten till exempel.
Kents produktion har varit enorm. Mina första stapplande steg in i
Kents värld skedde via metallklubben på Eriksbergs varv i mitten på
70-talet. Klubben hade bokat upp ett antal biljetter till billigt pris
för att vi skulle få se en Kvasten-revy. Kent som hade skrivit
merparten av texterna medverkade själv på scen. I denna föreställning
hörde jag för första gången texten om ”Vingen”. Denna metafor för oss
alla som fick oss till livs att vi skulle bara hålla käften och knoga
på.
I Kents text blev plötsligt alla dessa envingade jävlar helt
flygdugliga, vi brydde oss inte om att vi bara hade en vinge, vi brydde
oss inte om att överheten sa att vi inte kunde flyga. Kents ord fick
oss att inse att även envingade kan flyga. Den kvällen gick man med
lätta steg. Herregud, en man som inte bara var fantastiskt rolig, det
han sa handlade ju om mig och de mina.
Därefter har mötena med honom varit många. Vem kan glömma ”WC på
svalen”. En monolog där Kent kärleksfullt driver med dåtidens
näbbstövlar som skulle laga Haga (gammal stadsdel i Göteborg).
Kent, som själv levt trångbott och omodernt med dass på gården, hyllade
alla dessa mammor som i rusk och regn fostrat barn och makar under
knappa omständigheter.
Dessa kvinnor såg inget förtjusande i att spara gamla skitkåkar. När så
hans egen morsa äntligen fick WC på svalen, så brann hela skiten ner.
Så fylld av värme till arbetarklassen i allmänhet och arbetarmorsorna i
synnerhet men samtidigt ett gott stick i sidan till dåtidens
”radikaler”.
Eller när han praktfullt karikerade överklassdamerna som demonstrerade
på Avenyn för rätten till champagne och bakelse utan att bli störda av
populasen. Man vred sig av skratt i bänkarna samtidigt som allvaret
hela tiden var närvarande.
Vi skall inte här ha en uppräkning på allt Kent har gjort men en sak
står definitivt klar, det han lämnat som minnen i oss och till
eftervärlden är ovärderligt och kan, och får inte glömmas. Framförallt
i den flod av lättviktiga lustigkurrar som breder ut sig och tror att
dom är roliga. Kent har ett språk som aldrig skulle förfalla till
tarvliga påhopp eller lättviktiga ”slag under bältet”-skämt.
Han balanserade hela tiden sitt uttryckssätt, vilket gjorde att
slagstyrkan blev enorm utan att för den skull släppa sina proletära
rötter och kliva in i det finkulturella språkrummet.
Kent tillsammans med Bengt Bratt skrev för evigt in sig i
teaterhistorien på 60-talet med sina i dag legendariska pjäser
”Flotten”, ”Sandlådan” och ”Hemmet”. Tre pjäser som lade sig i
tillståndet i Sverige. Dessa sattes upp på Göteborgs Stadsteater.
Vid denna tidpunkt var den Göteborgska teatertiljan förbehållen stadens
över- och medelklass och att som Bratt och Andersson använda scenen för
samhällskritik var nåt oerhört. I den debatt som följde haglade
invektiven i borgarpressen och kulturspalterna. Borgerskapet utnämnde
stadsteatern till ”Pekingoperan vid Röda torget” vilket ger lite
tidsbild.
Tidigare i år sattes ”Hemmet” upp på Uddevalla länsteater med
utsålda hus som följd. Kent tittade på föreställningen och var mycket
nöjd men tyckte: ”De va la skam att inget hänt på fyrtio år i
åldringsvården.”
På hans kära Hisingen serverades även revyer på teater Aftonstjärnan
där han med självklar auktoritet roade och oroade sin publik med inte
mindre än 550 föreställningar.
Alldeles i närtid hedrades han dessutom med hedersdoktorat från
universitets humanistiska fakultet med motiveringen: ”Med både humor
och satirisk skärpa trängde han djupt in i vanliga människors vardag.
Med sitt samhällsengagemang och fenomenala språkkänsla synliggör Kent
Andersson med ömsinthet, respekt och medkänsla ’den lilla människan’.
Få har också som han lyft fram det specifikt göteborgska.”
En hedrande utmärkelse till en hedervärd man. Själv lär han ha sagt att
det skulle bli: ”Skôj med hatt med krusat band, ja har ju bara haft
keps.”
Tack Kent, vi glömmer dig aldrig.
MARCEL LARSSON
Proletären 45, 2005
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
