Helgen inför första maj höll Colombias kommunistiska parti, PCC, extrakongress. Frågan att behandla var om partiet tillsammans med fem andra politiska rörelser ska gå samman i en mindre spretig och mer formell sammanslutning av det styrande regeringsunderlaget Pacto Historico – som nu innehåller ett tiotal partier – och beslutet blev ett rungande ja.

Men ingen behöver oroa sig för att PCC därigenom upphör att existera, försäkrar Zabier Hernandez Buelvas, som sitter i centralkommittén och är chefredaktör för partiets veckotidning Voz – Colombias motsvarighet till Proletären.

– Vi kommer att ha kvar vår interna organisation, samtidigt som vi kommer att agera som kommunistisk fraktion inom det nya partiet. 

En internationell referens är Frente Amplio i Uruguay, berättar han, där kommunistpartiet ingår i den bredare vänsterfronten (som åter har regeringsmakten efter valsegern förra året). Det gör PCC också redan i Colombia, men här har regeringskoalitionen inte varit formaliserad i ett parti.

– Även [det styrande vänsterpartiet] Morena i Mexiko har en intern struktur som bygger på den folkliga basen. Och det är något vi insisterat på i förhandlingarna med de andra partierna.

Zabier Hernandez Buelvas och PCC menar att det här läget i det historiskt så våldsdrabbade landet är ett för maximal enighet och inte för splittring inom vänstern. En enighet som måste vara förankrad hos den fattiga befolkningen på landsbygden – som på vissa håll fortfarande lider akut av den väpnade konflikten, som trots fredsavtalet från 2016 åter har blossat upp.

– För att bli framgångsrikt kan det här inte vara en uppgörelse i Bogota mellan olika partiers ledningar. Processen måste inkludera basen, inte bara partier utan också sociala och folkliga rörelser ute i landet.

När colombianerna går till parlaments- och presidentval i mars nästa år kommer kommunisternas sympatisörer alltså liksom i valet 2022 att rösta på Pacto Historico, som leds av den nuvarande presidenten Gustavo Petro – landets första vänsterpresident någonsin. Men det är inte bara en valfront som kommunisterna ser framför sig i den nya organisationen.

– I enigheten och med erfarenheterna vi nu har av att sitta i regering ser vi embryot till att kunna skapa en historisk folkmakt i Colombia. Det här är vår idé, inte de andra partiernas, men vi kommer att försöka styra processen ditåt, det är vår revolutionära uppgift.  

Och om högern vinner valet och återigen har presidentmakten om ett år?

– Just därför, det är en del av tanken. Om vi är enade kommer det vara lättare att konfrontera dem oavsett hur det går i valet.

Zabier Hernandez Buelvas säger att det också kommer vara en fördel att de olika partierna som nu går samman på förhand måste komma överens om såväl fasta vallistor som politiken att rösta på.

– Det ger möjligheter att stärka enhetsprojektet i försvaret av det demokratiska programmet för förändring och reformer. Inget parti i samarbetet kan plötsligt säga och göra något annat än det vi är överens om. 

Finns det inte en risk att ni kommer behöva försvara politik som ni egentligen inte håller med om?

– Vårt deltagande i regeringen har gett oss erfarenhet. Det finns även nu saker som vi inte håller med om, till exempel en överdriven användning av militären i fredsprocessen. Även som en del av regeringen motsätter vi oss de bombningar som genomförts mot gerillaposteringar.

Vänstergerillan ELN har trots långvariga förhandlingar, som avbröts från regeringshåll i januari i år efter en rad attacker där även fredsförhandlare var måltavlor, ännu inte velat gå med på att lägga ned vapnen. Detsamma gäller utbrytargrupper ur Farcgerillan – som bildades på 1960-talet som kommunistpartiets väpnade gren, men som upplöstes i och med fredsavtalet för nio år sedan. 

ELN och andra väpnade grupper strider nu både sinsemellan och mot armén, bland annat i Catatumbo vid gränsen mot Venezuela. PCC fortsätter däremot att insistera på en politisk lösning av den långvariga konflikten.

– Den väpnade kampen är inte längre den huvudsakliga i vårt land, utan folket har valt masskampen, med demonstrationer på gatorna till stöd för regeringens politik. Därför menar vi att ELN:s linje är felaktig. Det är inte en riktig marxistisk analys att väpnad kamp skulle vara vägen framåt i det här ögonblicket i Colombias historia. 

Om det nya partiet blir en framgångsväg kan ingen heller veta säkert på förhand.

– Det finns såklart frågetecken, och vi har ingen kristallkula vi kan se in i för att veta vad som kommer att hända. Det finns rädslor och svårigheter i den här processen.

– Kongressen var positiv, men vi sade också att om fusionen av någon anledning inte lyckas får vi kalla samman centralkommittén och se hur vi ska göra. Oavsett kommer vi fortsätta att vara och agera som kommunister, säger Zabier Hernandez Buelvas.

– Där har du ju förresten rubriken till artikeln. Vi fortsätter vara kommunister.