Nämner man Thorstein Bergman så sammankopplar nog de flesta honom med de Dan Andersson-tolkningar från 1967 som skapade en mall för oräkneliga vissångare. Han både kunde och älskade sin Dan Andersson, men skapar man mallar blir man också kategoriserad, och Thorstein kände sig aldrig hemma bland puritaner. Inte jag heller, och vi lärde känna varandra på grund av det.
Han – en jazzälskande poet som helst av allt ville sjunga blues och country. Jag – en punkare uppväxt på 60-talspop som ville att texterna skulle höras bättre. Båda hade vi hamnat inom den svenska visan. Det fanns puritanism även där, så när jag, Stefan Sundström, Per Persson, Staffan Hellstrand och andra gamla rockare äntrade visscenen jublade inte alla – men Thorstein stod där med öppna armar och älskade att se genren blandas upp för att inte stagnera.
Vi blev kompisar och satt ofta hemma hos honom på Mosebacke Torg och lyssnade på musik. Thorstein rökte pipa och pratade med sin mjuka röst som om han läste ur en bok. Han lärde mig uppskatta jazz i allmänhet och Duke Ellington i synnerhet.
Jag hittade hans första skiva på en loppis, och till min förvåning innehöll den mest country på engelska. Efter det kom singlar och EP-skivor med svenska bearbetningar i samma stil. När jag tog upp det med Thorstein visade det sig att han egentligen alltid helst velat göra country, men att det varken fanns någon sådan scen eller vilja från skivbolagen att ge ut countryskivor.
Thorstein tog upp Dan Andersson i stället och blev vissångare, Men countryn glömde han aldrig. På 90-talet, när vi umgicks som mest, var svensk country synonymt med Bert Karlsson och dansbandsvokalister – och där passade definitivt inte den socialistiska folkbildaren Thorstein Bergman in. På sätt och vis gjorde Björn Afzelius det Thorstein velat göra, men det ansågs kanske inte finnas plats för mer country från vänsterperspektiv är så.
Vi pratade nästan aldrig om politiska frågor. Där var våra värderingar för lika för att det skulle bli intressant. Thorstein brann för rättvisa, solidaritet, fred och antirasism. Då hans pappa arbetat inom kriminalvården fanns insyn i samhällets skuggsidor och kunskap nog att inte döma folk som hamnat snett i tillvaron. Hade Thorstein fötts några år senare hade han varit en självklar del av 70-talets musikrörelse. Jag tror att hans sista album …står kvar säger mest om Thorstein Bergman – countryanstruken blues med för sin tid förvånansvärt proggiga och radikala texter.
Efter hans död 2022 hittade hans son Kalle en bandskatt i dödsboet, och nu släpps det första fyndet av många outgivna inspelningar, Thorstein Bergman sings Hank Williams. Nu räknas Hank Williams som countrymusikens urkälla, men när Thorstein Bergman tolkade honom visste knappt någon i Sverige vem Williams var – och tolkningarna är alldeles lysande.
Så här 60 år efter att inspelningarna gjordes kan vi alla lyssna och konstatera hur mycket genuin talang och kärlek som fanns där hela tiden, på ett rullband i en bokhylla.
Thorstein Bergman hade mycket, men hans timing var usel. Under sina sista 15 år hade han i princip gett upp musiken. Hade han levt idag skulle han betraktats som en grand old man med patos. Det är Thorstein som borde gjort de där sista plattorna där han tolkat den svenska sångboken som en Johnny Cash från Härnösand inför en knäböjande David Ritschard.
Måndag 26 maj är det tre år sedan han dog. Själv tänker jag hissa min röda fana, lyssna på Thorstein Bergman sings Hank Williams och tänka på trevliga stunder med en fin vän.
Johan Johansson
Artist och producent
