Nu när vi dagligen får rapporter om de krigsbrott och det folkmord som Israel begår mot det palestinska folket kan det vara på sin plats att uppmärksamma den katastrofala händelse som är själva upptakten till konflikten mellan Israel och Palestina.
Det har nu gått 77 år sedan al-Nakba, ”den stora katastrofen”, som är benämningen på Israels fördrivning av palestinierna från sin mark och sina hem. Den 15 maj uppmärksammar palestinier över hela världen årsdagen av denna fördrivning. Då jämnades över 400 byar med marken och man räknar med att ungefär 750.000 palestinier fördrevs och över 12.000 dödades.
Det började 1948 men har aldrig tagit slut. Det som nu händer i Gaza är en ny nakba. Det krig som Israel nu för innebär att man strävar efter att avbefolka Gaza. Det sker helt öppet inför det internationella samfundet.
Palestinas folk behöver vårt stöd. Palestinierna lever undanträngda, instängda, skilda från varandra med traggtråd och höga murar och olagliga israeliska bosättningar i ett ockuperat land. En majoritet av palestinierna lever fortfarande som statslösa flyktingar i eller utanför Palestina.
Det har nu gått 58 år sedan Israel ockuperade Västbanken och östra Jerusalem efter 1967 års krig. Hur detta kunde ske och att det har fått pågå under alla dessa år utan att det omgivande samhället ingripit är ofattbart. Hur Israel tillåts bryta mot FN-resolutioner, konventioner och mänskliga rättigheter utan att behöva stå till svars för sina brott. Hur kan det palestinska folket nekas sina rättigheter, medan Israel bjuds in till förmånliga samarbeten med länder och institutioner liksom associeringsavtalet mellan EU och Israel?
Sedan ockupationen 1967 har Israels ambition varit att lägga beslag på så mycket mark som möjligt, med så få palestinier som möjligt. Detta gäller i högsta grad östra Jerusalem. Sten för sten, hus för hus tar israelerna över staden.
Jerusalem är en oerhört viktig stad för de tre stora monoteistiska religionerna, judendom, kristendom och islam, och för tillfället känns det som ett avlägset mål att försöka få Jerusalem bli en mer rättvis och hållbar stad. En stad där alla invånare är lika mycket värda oavsett religiös eller etnisk bakgrund.
Efter sexdagarskriget 1967 kom Jerusalem att ligga precis i mitten av Israel, som betraktar den som en odelbar huvudstad. Israel avvisar alla krav från palestinierna i deras önskan om att den östra delen ska bli huvudstad i ett framtida Palestina.
För att förhindra detta har Israel vidtagit en rad åtgärder förutom att olagligt annektera östra Jerusalem, för att försäkra sig om att Jerusalem ska förbli under israelisk kontroll och ha en judisk befolkningsmajoritet.
Den mark som erövrades började genast att bebyggas med judiska bostadsområden och idag bor cirka 300.000 judiska israeler i bosättningar som går i en ring runt de palestinska delarna av Jerusalem. Många av bosättningarna i östra Jerusalem har karaktären av mindre städer med mellan 10.000 och 40.000 judiska invånare.
Ytterligare en byggnation, som har förklarats som olaglig av den internationella domstolen i Haag, är den betongmur som slingrar sig fram genom städer och odlingsmarker. Den är åtta-tio meter hög och bevakas av soldater i vakttorn på de ställen som israeliska soldater kan passera. Vart man än vänder blicken på Västbanken så ser man en israelisk bosättning och man räknar att 720.000 bosättare finns illegalt på palestinsk mark.
All denna exploatering av palestinsk mark har även medfört att Israel kan kontrollera de palestinska naturresurserna. Detta har lett till en konstant brist på vatten. I Jordandalen som tillhör Västbanken torkar de palestinska grödorna medan växtligheten frodas i de illegala bosättningarna. Palestinierna tvingas köpa sitt eget vatten dyrt från israeliska företag.
Genom alla år har vi sett hur fredsförhandlingar misslyckas och hur den omgivande världens makthavare visat både oförmåga och ointresse att tvinga fram en lösning. Trots att Israel är en av världens starkaste militärmakter (och med kärnvapen) och palestinierna är ett statslöst folk utan någon armé, framställs det ofta som att det är två likvärdiga parter som borde sätta sig ned och lösa konflikten.
Utan omvärldens press på ockupationsmakten Israel kommer förmodligen en rättvis lösning aldrig att bli verklighet. BDS-uppropet (bojkott, desinvesteringar och sanktioner) går ut på att införa sanktioner och bojkotter mot Israel. BDS, som startades 2005 av 270 olika palestinska organisationer, påminner om de aktioner som riktades mot apartheidsystemet i Sydafrika. Den israeliska regeringen har faktiskt kallat det ett strategiskt hot.
Genom att stödja palestiniernas motståndskamp kan vi hjälpa till att sätta fokus på den oacceptabla flyktingsituation och det folkmord som det palestinska folket utsätts för. Om vi visar solidaritet med det palestinska folkets motstånd så kan en liten insats här i Sverige bli viktig och betydelsefull när samma sak görs över hela världen.
Thomas Thomasson, tidigare universitetslektor i sociologi
