Jag arbetar på Göteborgs Spårvägar som reparatör, i Sveriges äldsta vagnhall som fortfarande är i kommersiell drift, Vagnhallen Majorna. Det är ibland som att arbeta i museum, både på gott och ont.
Efter att jag hört om mina arbetskamrater som kör spårvagnarna och tvingas ge förstadagsintyg när de är sjuka blir jag arg. Här kör de runt stadens invånare till jobb, skola och allehanda fritidsaktiviteter – och vad får de av detta? Stresspåslag, dåliga arbetstider och en lön som inte direkt är den bästa.
Jag gick in på Göteborgs Spårvägars hemsida för att se om det fanns några arbetsannonser ute, och det gjorde det. Ett jobb som arbetsmiljöspecialist på HR-avdelningen.
Inte nog med att jobbet bara är måndag till fredag, det innebär även att den som blir anställd kommer att ha flextid och alltså kunna välja om den vill börja senare eller sluta tidigare. Detta är någonting som våra förare bara kan drömma om. Det är sällan som de får ta en rast efter de lagstadgade fem timmarna eftersom deras körtider planeras så att de ska köra fyra timmar och 50 minuter.
Ofta är spårvagnen försenad, så rasten förläggs senare på grund av detta. Och inte nog med det: på vissa hållplatser har de bara tio sekunder på sig att stanna, släppa av och på passagerare samt köra därifrån.
Det är nog inte bara jag som känner att det finns en djup orättvisa i detta som grundar sig i vilken klass man tillhör. De som jobbar och lyfter upp hela företaget är de som får det sämst ställt.
Vi som jobbar i verkstaden i Majorna var med om schemaändringar för ett år sedan. Schemaändringen var en försämring för oss eftersom den skulle innebära att vi, i stället för ren dagtid, även skulle börja jobba kvällar och helger.
Samtliga kollegor var missnöjda med detta, så jag frågade om de ville att jag skulle be om ett möte med vår verkstadschef som hade bestämt det nya schemat. Det blev ett rungande ja.
Chefen satte sig direkt i försvarsställning när jag bad om ett möte. Det blev ett nej. Dagen efter kom han till ett oannonserat möte för att skälla ut oss efter noter. Vi var dumma i huvudet som inte kunde acceptera hans nya schema.
Efter detta började en lång kamp för mig, mina arbetskamrater men även för facket. Vi accepterade det nya schemat men chefen höll både mig och min kollega, vi som hade varit mest drivande för att få till mötet, under lupp.
Jag själv blev ”bestraffad” genom att inte längre kunna röra mig fritt i hela verkstaden, något som var väldigt märkligt eftersom jag är skyddsombud på arbetsplatsen. Min kollega fick dagligen höra från chefen att han var en dålig medarbetare.
Men arbetet som vi bedrev under våren gav resultat. Chefen som vi hade haft problem med fick till slut lämna företaget. Schemat som vi haft ströks och vi fick tillbaka det vi hade haft innan. Vi blev ett sammansvetsat gäng på arbetsplatsen, från att inte ha pratat särskilt mycket med varandra till att bedriva kamp ihop.
Om vi vill ha förändringar på våra arbetsplatser är det viktigt att vi bedriver kampen tillsammans. Jag hoppas förarna kan inspireras av detta!
Björn Åkerman
Spårvagsreparatör
