Sluttampen av årets valrörelse är här. Det går knappt att slå på tv:n, öppna tidningen eller scrolla igenom flödet för att inte mötas av riksdagspartiernas pr-maskineri. 

Förra valet pungade riksdagspartierna ut över 400 miljoner i sina valkampanjer. Inget tyder på att den siffran minskat. 

En undersökning från Kantar/Sifo visar att partierna lägger ut mer pengar än någonsin på att synas. Fram till augusti hade riksdagspartierna lagt nästan 175 miljoner kronor bara på reklam. 

Ett parti sticker särskilt ut. När undersökningen gjordes och det var mer än en månad kvar till valet hade Socialdemokraterna redan satt sprätt på över 115 miljoner kronor. 

Det kostar att vinna val. Och så lär det bli för Magdalena Andersson och Socialdemokraterna. Den nuvarande Tidö-regimen har inte haft ledningen i en enda opinionsundersökning sedan de tillträdde. Inte ens när Liberalerna nu veckan före valet lyckats kravla sig ovanför 4-procentsspärren så räcker det för en till period med Tidö. 

Det är historiskt uselt av en sittande regering. Reaktionära beslut, rå klasspolitik och öppen korruption har uppenbarligen skrämt iväg många av Tidöpartiernas tidigare väljare.

Problemet med Socialdemokraterna och deras rödgröna stödpartier är att de själva inte ser någon väg ur den rådande politiken. Från höger till vänster så ställer alla riksdagspartier upp på miljardrullningen till militären.

I slutet av den kommande mandatperioden ska Sverige, i enlighet med Natos krav, lägga fem procent av vår BNP på militären. Höjs inte skatten så finns det ingen annanstans att hämta in pengarna än från välfärden, genom omfördelningar i statsbudgeten.

De rödgröna partier som accepterar denna upprustning är svaret skyldiga – hur ska upprustningen finansieras? Var ska pengarna tas? Och för oss som vill något annat gäller det att säga vad alla de resurserna hade kunnat användas till annars.

Vänsterpartiets svar är miljardärsskatt. En förmögenhetsskatt för de allra rikaste som enligt V ska dra in åtminstone 50 miljarder kronor till statskassan. Nooshi Dadgostar menar att skatten delvis är tänkt att finansiera upprustning, men för hennes partikollega Ida Gabrielsson är skatten på de superrika något som går att förhandla bort. 

”Kan man hitta en kompromiss, utforma skatten på ett annat sätt, så är vi beredda att göra det”, säger Gabrielsson till Dagens Industri. 

I borgarklassens husorgan Dagens Industri ojar sig den svenska storkapitalisten, tillika ordföranden för Svenskt Näringsliv, Jacob Wallenberg för vad som kan komma ur ett rödgrönt maktskifte. Det svenska kapitalets grand old man oroas över det mesta som andas progressivitet. Sänkt arbetstid, ökat statligt åtagande och inte minst höjda skatter.

Wallenbergs oro kunde dock stillas direkt. “Han har inget att oroa sig för vid ett regeringsskifte”, svarar Magdalena Andersson i samma artikel.

En miljardärsskatt hade sannerligen behövts. Men inte bara det. Sverige skulle behöva en bredare och mer omfattande omfördelningspolitik. Från kapitalägare till arbetare. Situationen är allvarlig. 

I somras släpptes den årliga Global Wealth Report av den schweiziska banken UBS. Den visar att koncentrationen av rikedomar i världen fortsätter att öka. Förra året blev världens dollarmiljonärer blivit en miljon fler. 

För ett land som Sverige, där självbilden fortfarande är att vi lever i ett jämställt och progressivt land, är siffrorna inte särskilt smickrande. I bankens lista över ekonomisk ojämlikhet, det som kallas Gini-index, är Sverige det näst mest ojämlika landet i Europa. 

Bara Putins Ryssland slår Kristerssons Sverige när det kommer till klassklyftor. Så länge riksdagspartierna behandlar Wallenbergs och de andra svenska kapitalisternas klassintressen som allmänintressen kommer denna utveckling fortsätta.

Magdalena Anderssons tilltänkta S-regering har inga ambitioner än att styra Sverige på något annat sätt än efter de svenska oligarkernas önskemål. Upprustningen kommer att rulla på. Det finanspolitiska ramverket som tvingar fram nedskärningar i välfärden kommer att vara kvar och överklassens förmögenheter kommer att lämnas orörda. 

Alldeles oavsett om Tidöregimen kastas över bord på söndag eller inte så kommer Wallenberg och de andra svenska kapitalisterna stå ohotade och deras intressen kommer fortsätta styra svensk politik. De väljare som hoppats på inte bara en ny regering, utan en ny politik – en riktig vänsterpolitik – kommer att bli lämnade när en rödgrön regering trummar vidare på den inslagna vägen. 

För en verklig kursändring krävs en verklig opposition. En opposition som säger nej till all krigshets, alla nedskärningar och all ökad repression och högerpolitik. En opposition som inte har regeringsmakten som sitt främsta mål, utan som tar siktet på ett helt annat samhällssystem.

Kommunistiska Partiet ställer upp i 18 kommunval och ett regionval. Se mer information på val.kommunisterna.org.