Krönika: 50 år sedan kalabaliken på Eyravallen
Det är inte bara Kommunistiska Partiet som fyller 50 i dagarna. Dagen efter att KFML(r) bildades utspelade sig kalabaliken på Eyravallen, när IFK Göteborg var på väg att åka ur allsvenskan. Blivande partiordförande Anders Carlsson var på plats.
En kamrat mejlade mig och frågade om jag kan skriva några rader om ”kalabaliken på Eyravallen”, så här 50 år efteråt. Först var jag skeptisk, finns det verkligen något vettigt att säga om denna spektakulära händelse för längesedan? Men sen kom jag att tänka på Runebergs fänrik Stål, som i dikten med samma namn fäller kommentaren: ”Jo, därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med”.
För så är det. Den 26 oktober 1970 var jag på plats på Eyravallen i Örebro för att se mitt älskade IFK Göteborg möta Örebro SK i Allsvenskans sista omgång. Jag var brådmogen maoist, med det hundraprocentiga engagemang det innebar 1970. Men mitt fotbollsintresse släppte jag inte. En gång Blåvit alltid Blåvit. Vad spelade det då för roll att KFML(r) bildades dagen innan. Till Örebro skulle jag i alla fall.
Förutsättningarna var delikata. Örebro måste vinna och fjolårets seriesegrare IFK måste få minst oavgjort för att inte bli nedflyttade till division 2, trots i stort sett samma lag som guldåret 1969 och med samma tränare, legendaren Bertil ”Bebben” Johansson.
Det gick inget vidare. När det var 10 minuter kvar ledde Örebro med 1-0 och i IFK:s spel syntes ingen ljusning. Fansen var frustrerade. Något måste göras. De mest radikala gick till direkt aktion. De stormade planen och försökte stoppa matchen genom att attackera målstolparna. Den illusoriska planen var att försöka tvinga fram omspel, men så blev det naturligtvis inte. När planen var rensad fullföljde domaren matchen och IFK åkte ur Allsvenskan. Sedan följde några dystra år i division 2, där det var Blomstermåla och Perstorp, inte Malmö FF och AIK, som stod för motståndet.
”Kalabaliken på Eyravallen” brukar betecknas som huliganismens intåg på svenska fotbollsarenor. Jag är inte riktigt överens med den beskrivningen. Det var målstolpar som attackerades, inga motståndarläktare. Det kastades inte flaskor och mynt mot spelare i Örebro och det ropades inga rasistiska glåpord. Stormningen var mest ett desperat försök att ingripa i en situation som spelarna i IFK uppenbart inte klarade av. Fansen tog över spelarnas ansvar; de förvandlade sig själva från åskådare till aktiva matchdeltagare.
Jag vet, detta är en partsinlaga. Det går naturligtvis inte att försvara tilltaget. Må bästa lag vinna! Men det går att reflektera över det. För visst var det något som hände med fotbollsfansen på 1970-talet och framåt, på gott och ont.
Det onda är bara alltför välkänt. Med firmor som slåss både på och utanför arenorna och med såväl rasistiska som sexistiska glåpord i arsenalen. Men man ska inte kasta ut barnet med badvattnet. För vi har också fått outtröttligt sjungande fansläktare, alltmer överdådiga tifon och ett engagemang som innefattat politiska demonstrationer, som här i Göteborg, där vi demonstrerat för att få behålla ståplats.
Deltagaråskådaren, hen som gjorde entré på Eyravallen den där oktoberdagen 1970, har kommit för att stanna.
2020 ligger Blåvitt åter illa till, som 1970. Men jag är ganska säker på att vi hade legat några placeringar längre upp om fansen hade släppts in på Gamla Ullevi. För publikkära lag är fansen numera den tolfte spelaren och han sitter dessvärre i karantän.
I år spelar IFK hemma mot Sirius i sista omgången. Jag hoppas naturligtvis att IFK rett upp sin prekära situation innan dess, men går det åter åt helvete, ska jag i smyg skänka en hädisk tanke åt kalabaliken på Eyravallen. Försöket att få till stånd omspel var dumt och missriktat. Men det var ärligt menat.