60 år med rullande stenar
The Rolling Stones fyller 60 år som band den 12 juli. Hans Johansson berättar historien om de åldrande, men fortfarande riviga, rockrävarna som gästar Stockholm i slutet av månaden.
På natten låg jag med transistorn vid örat och lyssnade på Radio Luxenburg. Det var här den spännande musiken fanns, det som var av intresse för oss som tröttat på Elvis tvålballader, Spotniks rymdgitarrer och Connie Francis tuggummipop. Plötsligt en vinande utdragen gitarrton, en pulserande bas, synkoperad hårdslaget trumspel och en vass hetsig röst… ”I wanna be your lover, baby, I wanna be your man…”
Oj, här var något nytt. Det lät mörkt erotiskt och pockande, ljusår från den vattenkammade musik man matats med vid dansbanor och i melodiradion under 60-talets tidiga år. In på scenen dundrade The Rolling Stones.
I Londons Soho spelade Alexis Korner Blues Incorprated, Stones inhemska inspiratör på Club Marquee sommaren 1962. Alexis band fick plötsligt ett engagemang i Radio BBC och erbjöd gitarristen Brian Jones grupp att hoppa in. Den 12 juli debuterade Rolling Stones första upplaga med Mick Avory på trummor (senare Kinks) och Dick Taylor på bas (senare Pretty Things).
Under den kalla vintern 1962-63, känd som The Big Freeze, satt Keith Richard och Brian Jones i en sunkig lägenhet på Edith Grove och övade på sina gitarrer dagarna i ända tills fingrarna blödde. De lyssnade på Jimmy Reed, Little Walter och Muddy Waters och samspelet mellan gitarristerna. Hur man fick två gitarrer att låta som fyra.
The Rolling Stones fyller 60 år
som band den 12 juli. Hans Johansson
berättar historien om de åldrande, men fortfarande riviga, rockrävarna som gästar Stockholm i slutet av månaden.
Det vanliga i tidens gitarrband var att man hade en sologitarrist och en som bara harvade ackorden. ”Du kör rytm och du kör lead och aldrig mötas de två”, som Keith Richards uttryckte det. ”Vi ville få det helgjutet, att man inte skulle höra skarvarna.”
Vid årsskiftet anslöt Bill Wyman och Charlie Watts som ny rytmsektion. Arrangören Giorio Gomlesky som stöttade de som var i underläge, och bluesen var ju de fattigas musik, gav i februari 1963 Stones ett fast åtagande på Crawdaddy Club i Richmond.
Under våren vässade Stones sitt kunnande, ryktet spred sig och publik strömmade till för att dansa till den svängigt bluesbaserade musiken. The Beatles kom och lyssnade, och en ung fixare, Andrew Oldham, blev manager. I maj skrevs kontrakt med Decca och i juni släppes första singeln: Chuck Berrys Come On.
Det unika med Stones sound var det lilla glappet mellan Keith gitarr, Bills bas och Charlies trummor vilket genererade extra energi och spänning åt låtarna. Det gav intryck av ett frenetiska jagande för att komma ifatt, som om musikerna var på väg att tappa kontrollen, med Micks röst som ett instrument bland de andra, kämpande för att slå sig igenom ljudväggen. Det hela sammansmälte i ett maniskt, förtätat driv vilket lyfte och gav nerv åt denna i grunden enkla musik.
Stones var visserligen i början av sin karriär ett coverband. Som bluesfantaster var ambitionen att göra musikformen känd för en större publik och ge dess utövare erkänsla för den låtskatt som de som vita artisterna drog nytta av.
Keith Richards har berättat hur förvånad han blev när de 1964 turnerade i USA och publiken blev begeistrad över bandets originella musik som då mest bestod av gamla amerikanska bluescovers. Den övervägande vita publiken hade aldrig hört denna typ av musik förr.
Chuck Berry, en av de största rhythm and blues-artisterna, som skrev egna låtar med egna arrangemang, förde en blygsam tillvaro i det segregerade USA innan Beatles/Stones och den engelska popvågen lyfte upp honom på världsscenen.
England hade en folklig tradition i music hall och ballroom-rörelsen. Lokaliteter där de arbetande dansade, spelade och körde revyer. Konstskolenätet byggdes också ut i den sociala reformepoken efter andra världskriget. Den sociala mobiliteten ökade och talanger ur arbetarklassen kunde slå igenom och etablera sig i musikbranschen, vilket lade grunden för den nya popvågen.
Beatles var övervägande arbetarklass, Stones en mix. Mick Jagger och Brian Jones växte upp i utpräglad medelklassmiljö. Bill Wyman kommer från det proletära Penge, Charlie Watts far var lastbilschaufför och Keith har sina rötter i Darfords arbetardistrikt Walthamstow. Fadern packade ventiler på General Electric och modern demonstrerade tvättmaskiner på ett kooperativ.
Pappan var organiserad i Labour och hans farföräldrar var med och startade arbetarrörelsen i Londonförorten och kände partiets grundare Keir Hardie. När Keith farfar dog skrev partiledaren Attlee ett telegram där han kallade honom ”The salt of the earth”, titeln på en komposition på Stones Beggars Banquet. På begravningen sjöngs en sång man precis slutat sjunga på partistämmorna: The Red Flag.
Then raise the scarlet standard high,
Within its shade we’ll live and die,
Though cowards frinch and traitors sneer
We’ll keep the red flag flying here.
Stones göt nytt liv i gamla R&B-låtar som Route 66, Around and Around, Carol med flera. Bandets första LP skattas av mångas som en av branschens starkaste debuter.
Från 1965 dominerade kompositioner av bandets låtskrivarpar Jagger/Richards. Med sin nimbus som ”unga och arga” tolkade deras låtar, ofta med stor precision, tidens frustration. Exempelvis i Satisfaction, Get Out of My Cloud, och Gimmie Shelter. Dylan sade vid ett tillfälle till Keith: ”Jag kunde ha skrivit Satisfaction, men ni hade aldrig kunnat skriva Mr Tambourine Man.”
– Var det för att trycka ned er, frågade reportern Mick Jagger under en intervju .
– Visst, men jag skulle vilja höra Bob sjunga den, svarade han.
Snyltarna lurade dessa i affärer oinsatta ungdomar. Amerikanen och managern Allen Klein snodde med hjälp av en manipulerad bolagskonstruktion Stones låtskatt från 60-talet, liksom Beatles (som dock Paul McCartney lyckades köpa tillbaka). Paul förklarade: ”Vi hade inte en aning om att man kunde äga immateriella verk.”
Det finns att antal skrönor om hur det egna låtskrivandet startade. En som Keith odlade var att managern Oldham låste in Mick och Keith i köket med ultimatumet att de inte blev utsläppta förrän de skrivit något. Det är troligare att inspirationen kom under en träff med Beatles.
Efterföljaren till debutsingeln pockade på och Stones arbetade i studion utan något nöjaktigt resultat. Av en slump stötte de på John och Paul utanför en gitarraffär. Vid en förfrågan visade det sig att de hade något som kunde passa. Beatlesparet följde med till studion och körde introt till I Wanna Be Your Man, men den var inte färdigkomponerad och de lämnade studion med löfte om att återkomma.
Efter en halvtimme dök de upp igen.
– Glömt något? frågade Bill Wyman.
– Nej, svarade Paul, vi har skrivit färdigt låten.
Tja, är det inte svårare än så kan det vara värt ett försök, har Mick berättat att han tänkte.
Stones äger inte den allsidighet Beatles hade. De kommer bäst till sin rätt som liveband, med smittande spelglädje och exceptionell publikkontakt. Musikkritikern Ingmar Glanzelius jämförde Mick Jaggers kommunikativa förmåga med programledaren Bosse Larssons publika gensvar i Allsång på skansen. Musikaliskt består repertoaren av en blandning av rock ’n’ roll, country, soul, folkmusik, reggae och ballader, med bluesen som ständig närvarande ingrediens.
Mick Jagger förklarar det ständiga turnerandet: ”Det är själva drivkraften med det vi håller på med – att få publiken att röra sig, dansa.” Under den första vilda tiden kunde ordningsvakter vittna om nedkissade sittplatser och våta trosor i konsertlokalerna.
Till skillnad från Beatles och Stones skrev till exempel Elvis aldrig egna låtar, hela produktionen styrdes av utomstående. Låtarna skrevs av särskilda låtskrivare i hitfabriken The Brill Building i New York. Producenten bestämde arrangemang och orkestrering, artisten hade bara att ställa sig vid mikrofonen och sjunga enligt instruktion. Rolling Stones (och Beatles) bröt med detta beroende. De komponerade egna låtar, stod själva för det instrumentala och hade ett jämställt förhållande till producenten.
Stones (och Beatles) var också pionjärer i ändrat LP-koncept, skivformatet som kom att dominera försäljningen från 60-talets andra hälft. Tidigare var LP:n mest ett försäljningsknep för att locka kunden att köpa samma hitlåt två gånger. Resten av skivan var mera av utfyllnadsmaterial. Stones och Beatles satte en ära i att inte ha med singelhitten på LP:n och ansträngde sig för att göra alla låtar lika bra. Något som Stones amerikanska distributör i vinstintresse genast bröt emot.
Krämarattityden på konvoluten, med braskande färger och artister i guldlamé med stomatolsmajl, ersattes med storstadsgängets kaxiga anblick. På Stones debutalbum ser det ut som om fotografen i en mörk gränd med våld släpat bandmedlemmarna inför kameran. Inget namn, informationen får man söka på baksidan.
Manschauvinismen och den självömkan som dominerar bluesens texter ärvde också Stones i sitt eget komponerade, luftande en unken kvinnosyn som frodades i stjärnstatusens spår med dess svans av groupies. Kvinnoorganisationer protesterade mot vad de bland annat uppfattade som kvinnovåldsbejakande uttryck i till exempel Brown Sugar.
Drogromantiken skördade sina offer. Brian Jones dog vid 27 års ålder (ersatt av Mick Taylor/Ron Wood) och Keith Richards kom att symbolisera rockvärldens dekadenta leverne.
Våldskulturen i USA upplevde Stones in på bara skinnet under turnerandet på 60-talet. I Omaha 1965 satt bandet i ett omklädningsrum i väntan att gå på scen. In knallade några poliser.
– Vad har du där, whisky? Du kan inte dricka whisky på offentlig plats!
– Det råkar bara vara Coca-Cola, svarade Keith.
– Häll det i vasken!
– Nä, det är ju bara Coca-Cola.
När Keith tittade upp hade han en Colt 44 mellan ögonen.
Under en gratiskonsert i Altamont utanför San Francisco 1969 mördades en ung svart man i publiken av Hells Angels.
Tidens sociala stridsfrågor avspeglas i låtar som Heartbreaker, mot rasistiskt polisvåld, och i Sweet Black Angel, en hyllning till Angela Davis som just släppts ut ur fängelset. Mot apartheid i Undercover: ”The sex police are out there on the streets, Make sure the pass laws are not broken, The race militia has got itchy fingers, All the way from New York back to Africa”.
High Wire uttrycker en protest mot Irakkriget, låten blev bannlyst på de amerikanska radiostationerna, och i Sweet Neocon vävs en satir över George W Bush neokonservatism.
Bandmedlemmar har deltagit i demonstrationståg mot Vietnamkriget (Mick), arrangerat välgörenhetskonserter för bland annat jordbävningskatastrofens offer i Nicaragua 1972 samt avrått kolleger från att spela i Sydafrika, vilket fick Gram Parsons att hoppa av The Byrds som åkte dit och spelade.
– Där är värre än i Georgia, påpekade Keith.
På Stones turnéer inbjuds ofta gamla blueslegender som förband, eller så bidrar man till intresset för förebilderna genom att medverka på deras skivor, bland andra BB King, Howlin’ Wolf, Chuck Berry och Jimmie Rogers.
Den svarta sånggruppen The Bluebells värvades till Stones USA-turné 1965. Sångerskan Nona Hendryx har berättat om hur det var att turnera i södern: ”Inga rum på ”The Inn” om du var svart. Separerade badrum och dricksfontäner för svarta och vita. Vi fick stanna på ”color friendly” motell när vi kunde. Det var vanligt att vi vägrades service på vägkrogar. Ibland hotades vi att skickas tillbaka till vår uppdragsgivare. Stones tog väl emot oss och erbjöd oss att resa med i deras chartrade flygplan.”
I sin sociala exklusivitet har Stones med tiden förlorat sin relevans för vad som rör sig i samhällslivet och stelnat i klichéartade poser. Turnéerna har i gigantismens era utvecklades till sponsrade evenemang i väldiga utomhusarenor där bandet likt gamla cirkusartister utför sina nötta konster. Rolling Stones är idag främst ett affärsdrivet konsortium för nostalgitrippar.
Emellanåt kan bandet kvickna till och på den senaste utgivna skivan, Blue and Lonesome, en återgång till ungdomstidernas covertolkningar, visar man upp en överraskande spelglädje. Efter 60 år på scenen förmår de ännu leverera blues med genuin känsla.
Rolling Stones har lämnat ett bestående avtryck i återupplivandet och vidareutvecklingen av popen/rocken i 60-talets blomstrande tonkonst, vars källflöden är Beatles sinnrika harmonier, Dylans episka poesi och Stones sammansatta energi.
Kanske det är dags att återgälda gamla bluesrävar, som fortfarande kuskar runt i Mississippi och Chicago, för den inspiration bluesen skänkte Stones i dess ungdom, vilket gav dem så rikt utbyte? Förslagsvis genom att donera en fond ur sin förmögenhet, likt Verdi gjorde för operakonsten.
Jag letade efter kärnan – uttrycket. Utan slaveriets blues skulle det inte finnas någon jazz. De där människorna fick lida, inte bara i Amerika. De som överlevde framställde något som är väldigt elementärt. Man tar inte in det i huvudet, man tar in det i magen.
Keith Richards, Livet, 2010