Så kunde industriföretagen och facket till slut meddela att arbetsfreden inte längre är hotad. Industriavtalet, som utgör det så kallade märket för LO-förbunden, blev klart tidigt på morgonen den 1 april. För de arbetare som lyssnat till löften om rejäla löneökningar och arbetstidsförkortning blev ”märket” som vanligt ett skämt.
De svenska kollektivavtalens kanske främsta roll är att garantera arbetsfred på industrier och andra arbetsplatser. Något som stärkts ytterligare i och med förändringarna som gjordes av strejkrätten 2019. I Sverige är numera principen att strejker bara får förekomma i syfte att teckna kollektivavtal.
Med det i bakhuvudet kan man undra hur LO-facken egentligen förhandlar. Det redan allt för låga utgångsbudet på 4,2 procent i löneökningar på ett år hade alltså efter hårda förhandlingar försämrats till ett tvåårigt avtal med ett samlat värde på 6,4 procent.
Längre kollektivavtal innebär längre fredsplikt. Det borde med all rimlighet också utgöra grund för högre löneökningar än ett kortare avtal. Istället för att kämpa för varje millimeter av löneutrymme ger industrifacken mängdrabatt.
I de egna mediekanalerna framställer företrädarna för IF Metall och LO-ledningen avtalet som en stor seger. ”Ett av de högsta utfallen i industriavtalets historia”, säger Livs förbundsordförande Eva Guovelin till Arbetet.
Samma story lyfts fram i Dagens industri. På ledarplats skriver Henrik Westman att avtalet är ”problematiskt” eftersom det är högre än grannlandet Finlands, där industrifacken fick löneökningar på 2,6 procent i år.
Vad både Guovelin och Westman missar är att löneökningarna måste sättas i förhållande till de allmänna prisökningarna. Det senaste decenniet har inflationen i Sverige enligt siffror från SCB varit nästan 35 procent. I Finland har priserna ”bara” ökat med 23 procent under samma tidsperiod. Det stora reallönetapp som svenska arbetare sett de senaste åren måste såklart kompenseras, oavsett vad finländska industriarbetare kämpat sig till för avtal.
Boende, mat och transporter betalas i kronor och inte i procent. Och i det avseendet är märkets löneökningar på dryga tre procent inte tillräckliga för att den genomsnittliga arbetaren ska kunna leva ett bra liv.
Enligt Kommunal själva har en femtedel av medlemmarna som arbetar i kommuner och regioner en lön på under 25.000 kronor i månaden. En lön det knappt går att leva på.
Men låga löner finns också i industrin. Samtidigt som fackpamparna försökte sälja in det nya industriavtalets låglönesatsning intervjuade Expressen en av alla de som berörs. Den 59-åriga industriarbetaren Annica Andersson fick komma till tals. Efter 41 år på golvet har hon en månadslön på 28.316 kronor. För henne och alla andra lågavlönade arbetare, oavsett välfärden eller industri, är det självklart att det nya avtalet inte är någon seger:
– Vi får en liten höjning, men det går inte runt. För samtidigt går ju alla andra priser upp, så effekten blir noll.
När reallönerna stagnerat har LO istället börjat tala om arbetstidsförkortning. Det är i grunden bra men det blir tomma ord när många arbetare inte klarar månadskostnaderna. I januari 2020 låg medellönen för en heltidsanställd LO-arbetare i Sverige på 28.000 kronor. Idag skulle den lönen behöva ligga på 35.000 för att motsvara samma köpkraft.
Om arbetstiden hade sjunkitlika mycket som reallönerna de senaste fem åren skulle en normal arbetsvecka vara knappt 35 timmar, istället för dagens 40 timmar. Det ger perspektiv när Handels slår sig för bröstet med en arbetstidsförkortning på tio minuter i veckan!
Förutom låglönesatsningen lyfter samtliga LO-förbund fram deltidsanställda som en grupp man särskilt fokuserat på i årets avtalsrörelse. Detta genom att deltidsanställda ska ha samma rätt till övertid som heltidsanställda.
Men den segern har facket fått till skänks. I höstas dömde nämligen EU-domstolen till förmån i ett diskrimineringsfall som rörde två tyska vårdbiträden som arbetat deltid utan rätt till övertidsersättning. EU:s så kallade deltidsdirektiv tillåter inte diskriminering av deltidsanställda och att betala ut mertid istället för övertid ansågs av domstolen som just diskriminering.
Om inte de svenska kollektivavtalen korrigeras i enlighet med domen i EU-domstolen finns alltså överhängande risk att företag och arbetsköpare kan få betala skadestånd.
När både Handels och Kommunal veckan efter industrin nu tecknat avtal i linje med märket så innehåller också deras avtal förändringar av reglerna för deltidsanställda. Men inte ens en gratis seger kan alla fackförbund förvalta.
I det som kommunicerats kring Handels nya avtal har facket gått med på att betala för förändringen av övertidsreglerna genom att sänka ersättningsnivåerna för alla anställda. Istället för 50 procent extra i timmen får nu landets butiksbiträden bara 35 procent mer de första två övertidstimmarna. Fackpamparna i Handels har lyckats med konststycket att betala för något som givits dem gratis.
Kommunistiska Partiet har varit kritiskt mot industriavtalet sedan det infördes. Märket är en våt filt över svensk fackföreningsrörelse. Samtidigt är IF Metalls roll inte av naturen given och det står varje fackförbund fritt att försöka driva sina medlemmars krav så långt det går.
Vi är många som är förbannat trötta på att företrädas av fega och överbetalda fackpampar. Som Fastighets ordförande Lemmy Mauritzon. Mitt i avtalsrörelsen avgick han efter misstankar om ekonomiska oegentligheter. Mauritzon har haft en månadslön på över 70.000 kronor och han kan också ha rätt till ett avgångsvederlag i linje med chefer i näringslivet.
Mauritzon är inte unik. Alla med höga poster i fackföreningsrörelsen har försetts med löner och villkor som gör att de saknar förankring med de medlemmar de ska företräda. Ska facket leverera det medlemmarna behöver måste pamparna bort. Ge Annica Andersson och hennes arbetskamrater riktig makt, inte bara över kollektivavtalen – utan samhällsutvecklingen.
