Ledare: Bryt med vädjandets politik!

Storstrejken i Norge tog slut förra fredagen. De 25.000 arbetare som de norska facken tagit ut i strejk kunde återgå till sina arbeten.

Resultatet? En genomsnittlig löneökning på 5,2 procent, 0,3 procentenheter över inflationen på konsumtionsvaror i Norge. Därutöver extra lönepåslag för lågavlönade.

En blygsam reallöneökning. Men i linje med fackets krav, och en knäpp på näsan för de norska kapitalister som nog avundsjukt sneglar på sina svenska klassfränder.

Här i Sverige har industrifacken förhandlat fram ”märket” för hela LO, på blygsamma 4,1 procent för i år och 3,3 procent nästa år. Med en inflation på över 10 procent i mars innebär det en rejäl reallönesänkning för svenska arbetare.

LO och förbundsordförande Susanna Gideonsson hoppas istället att svenska företag “tar sitt ansvar” och inte tar ut allt för höga vinster. ”Fundera innan ni höjer ersättningar, arvoden och löner med ohemula summor”, röt Gideonsson efter att ännu en rapport om makteliten visat att vd-lönerna skenar. 

Vädjanden var allt svenska LO-toppar hade att komma med. Så har IF Metalls tidigare förbundsordförande Anders Ferbe också liknat strejk med en atombomb – ett avskräckande vapen som aldrig är tänkt att användas.

Det är inte bara pamparna inom LO som sätter sitt hopp till kapitalisternas besinning. För en månad sedan gick den tyska lågpriskedjan Lidl, och sedan andra matkedjor, ut och annonserade sänkta priser på ett stort antal varor. Beskedet kom bara någon vecka efter att finansminister Elisabeth Svantesson, efter viss vånda, kallat matjättarna till möte för att ”tala med dem”.

Glädjeyran hos politikerna lät inte vänta på sig. ”Mycket bra”, skrev Svantesson på Twitter. ”Jag hoppas att de stora matjättarna följer deras exempel.”

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar, som själv föreslagit en ”frivillig överenskommelse” om en prissänkning, var lika glad: ”Nu ger våra krav på sänkta matpriser sitt första resultat.”

En månad senare torde glädjeruset ha lagt sig. Flera av matkedjorna har visserligen sänkt priset på ett antal varor – men höjt på fler. 

Politikernas vädjande om besinning blev ett pr-trick för Lidl – som nog tackar för reklamen de fick av Svantesson och Dadgostar.

I förhandlingarna om tre miljoner svenskars hyror har Hyresgästföreningens förhandlare gjort vädjanden till sitt främsta – och enda – verktyg. I praktiken har de nämligen inget att sätta emot hyresvärdarna. 

Hyran sätts efter pliktskyldiga förhandlingar. Skulle Hyresgästföreningen vägra går tvisten till Hyresnämnden eller Hyresmarknadskommittén, som i takt med att hyresregleringarna luckras upp allt oftare ger värdarna rätt.

Årets hyreshöjningar på i snitt fyra-fem procent känns i plånboken för många arbetare. Samtidigt har fastighetsbolag, både privata och kommunala, år efter år gjort enorma vinster. 2015-2020 gjorde svenska fastighetsbolag en vinst på sammanlagt 350 miljarder kronor. Hyrorna har under lång tid höjts i högre takt än konsumentprisindex och hyresgäster lägger en allt större del av sin inkomst på hyran.

I höstas föreslog hyresbolagen tioprocentiga hyreshöjningar. ”Oansvarigt”, hette det från regionala HGF-toppar. I ett öppet brev vädjade Hyresgästföreningens ordförande Marie Linder politikerna att ”lätta på vinstkraven till din kommuns kommunala allmännyttiga bostadsföretag [...] Låt oss gå igenom det ekonomiska krisläget tillsammans”.

När samhället kapitulerat inför marknadskrafterna och den socialdemokratiska reformismen lidit bankrutt återstår bara vädjandets politik. I avsaknaden av klasskamp finns ingen kraft som kan mana på för förändring.

Det är lockande att skylla denna konformism på den svenska folksjälen. Men det är inte så många generationer sedan som Sverige var ett av de strejktätaste industriländerna. Under 1900-talets första fyra decennier duggade strejkerna tätt. 

Men den reformistiska delen av arbetarrörelsen fick tidigt övertaget. 1938 slöts Saltsjöbadsavtalet, reformismens flaggskepp. Nu skulle samförstånd och samarbete gälla på arbetsmarknaden. Transportarbetarförbundet varnade redan då för att LO ”i fruktan för döden, begår självmord”.

Sedan dess har klassamarbete och ombudsmannatänkande legat som en våt filt, inte bara över arbetarrörelsen utan över hela samhället. Med några få undantag, som 70- och 80-talens strejkvåg, har politikers och fackpampars tafatthet följts av ökad passivitet inom arbetarklassen.

Socialdemokraterna har för länge sedan övergett reformismen, samtidigt som kapitalistklassen lämnat klassamarbetet. Kvar finns ett nyliberalt mittenparti som vädjar ut i tomma luften. 

Visst kan vi stoppa giriga matjättars prishöjningar. Men då krävs protester och konkreta krav på regleringar, inte frivilliga överenskommelser.

Vänsterpartiet har tagit upp den reformistiska stafettpinnen men är för upptagna med att framstå som ansvarstagande för att kunna skaka liv i arbetarrörelsen.

Men det finns hopp. De senaste åren har aktivister inom Hyresgästföreningen försökt väcka liv i hyresgäströrelsen. I och utanför fackföreningarna försöker arbetare som vill se en kämpande arbetarrörelse organisera sig. Förra veckans strejk bland pendeltågsförare i Stockholm är det senaste positiva exemplet.

Mot vädjandets politik ställer vi kommunister en revolutionär politik. Visst kan vi stoppa giriga matjättars prishöjningar. Men då krävs protester och konkreta krav på regleringar, inte frivilliga överenskommelser.

Svenska arbetare kan också få reallöneökningar – genom att strejka och faktiskt utmana kapitalisterna. Och hyrorna måste faktiskt inte stiga år efter år. En kämpande hyresgäströrelse skulle kunna stoppa marknadshyrorna som införts steg för steg.

Ska vi bryta samförståndet kräver det arbetares egen aktivitet, istället för ombudsmannatänkande. Att demonstrera på första maj, tillsammans med Kommunisterna i Röd Front, är ett litet steg på vägen.