”Danskarna tyckte nog vi var rena rama PK-maffian”
Vänsterradikala swingbandet Cats & Dinosaurs firar tio år på scenen.
Cats & Dinousaurs, Sveriges bästa vänsterradikala feministiska niomanna-swingorkester (låt gå för att konkurrensen inte är stenhård). Med låtar som Jobba mindre!, Samtyckesblues, Varning till dom rika och den Nynningen-klingande Socialisera produktionsmedlen lyckas de med konststycket att kombinera humor med politiskt allvar – till tonerna av riktigt, riktigt lattjo musik.
Enligt egen utsago blandar de ”den objektivt bästa musikstilen med den objektivt bästa politikstilen”. Och nu firar de tio år på scenen.
Frontmannen Filip Bagewitz kommer cyklandes till bandets replokal vid Gamlestans fabriker, där vi stämt träff. På sig har han rosa jeansjacka och mörkrosa brallor. Cats & Dinosaurs befinner sig, om man ska snacka Taylor Swiftska, i sin ”rosa era”. Bandets nya crowdfinansierade skiva är rosa. Och på tioårsjubileet på anrika Nefertiti förra helgen hade bandet på sig… you guessed it – rosa.
– Det var jätteroligt. Vi har spelat där innan, på en stödkonsert för Palestina nyligen, men det var vår första ”egna” konsert där, berättar Filip Bagewitz medan han tar av sig jackan (han har rosa skjorta under).
Tio år… hur känns det?
– Det kanske känns så för alla när man kommit upp i en viss ålder… men det har gått väldigt fort, säger Filip Bagewitz och skrattar.
– Det hela började på skoj, utan några som helst ambitioner. Vi hade ingen tanke om att det skulle finnas någon framtid för projektet, men det är alltid kul när man blir positivt överraskad, snarare än besviken… som det kanske oftare blir i musikvärlden.
Nu har bandet fans över hela Europa. Inte minst i Tyskland, där de spelat nästan lika ofta som i Sverige. Releasen för nya skivan äger också rum i Kiel i slutet av oktober, på legendariska Hansa 48, ett kulturcenter i en gammal ockuperad kåk.
– Det var första stället vi spelade på i Tyskland en gång i tiden och där hela hela ”kärleksaffären" med landet började.
I Danmark har de dock inte fått lika god respons.
– De tyckte nog vi var rena rama PK-maffian (skratt). Men jag tror att de gillade musiken ändå.
Alltså, ett positivt årtionde… för musiken. Men kanske inte riktigt lika positivt ur ett politiskt perspektiv.
– Ah, nej det har inte varit tio goda år. Det märks att samhället och hela den politiska debatten förflyttats högerut. Men samtidigt…
Filip Bagewitz lutar sig fram i stolen och ställer om till politiskt resonemang-läge.
– Jag tänker så här. Jag var pappaledig nyligen och tänkte mycket på att… nu för tiden är det nästan konstigare att inte vara pappaledig än att vara det. Det är ju en effekt av kampen på 70-talet. Det har tagit tid att få genomslag kulturellt, men nu har det verkligen fått det. Saker kan ta 30 år. Det finns både hopp och förtvivlan i det. Tänk på nyliberalerna, de bidade sin tid, de hade en plan. Det var ett långsiktigt projekt som tog nästan femtio år. Så måste vi också tänka. Eller… det kanske vi har gjort hela tiden (skratt).
– Det är väl klimatfrågan då, där man inte riktigt har tiden med sig på samma sätt. Men även där har det skett en viss utveckling. Även om det finns ett motstånd, så går det inte längre för politikerna att säga att de skiter i klimatpolitiken. Man blir inte tagen på allvar då. Sen går det väl kanske bra för dem att genomföra sin klimatfientliga politik ändå… men de kan inte göra det lika öppet.
Vid sidan om bandet jobbar Filip Bagewitz som musiklärare i en förskola i Angered, en förort till Göteborg.
– Nu är det lite tajt. Det är fortfarande bra kvalitet på verksamheten, men vi har inga marginaler. Det är egentligen obegripligt att det inte satsas mer på förskolan. Och sjukvården. Och…
Filip Bagweitz om…
…nya skivan Sabotage:
–Vi har försökt spela in den i flera år. Det var nästan lite katarsis att vi fick ihop det. Men vi har hunnit spela låtarna mycket live, så de har suttit bra. Vi har tagit ut svängarna lite mer genremässigt, dragit mer i alla växlar och ”hittat” lite roliga grejer från livegigen som vi tagit med oss till studion.
…målgruppen:
– Jag pendlar lite… ska man se det som aktivism, det vi gör, eller inte? Poängen är kanske mer att peppa alla som är engagerade, alla som tragglar på, mer än att ägna sig åt opinionsbildning. Ge dem lite glädje, hopp och tröst. Sen är det så klart kul om vi når folk som först gillar musiken, men sedan också får en tankeställare.
– Förresten så är det är många förskolebarn som gillar vår musik också! (Skratt)