Ledare: Hyckleri om rätten till motstånd
När högern och Vänsterpartiet tävlar om att vilja skicka mest vapen till Ukraina, men attackerar dem som försvarar palestiniernas rätt att göra väpnat motstånd, är det rekord i dubbla måttstockar.
Det har nu gått elva månader sedan det palestinska motståndet rev muren som omgärdar det belägrade Gaza och gick till motoffensiv mot ockupationsmakten Israel. Sedan dess har Israels vedergällning skördat över 40.000 palestinska liv.
Under dessa elva månader har högern hetsat mot den breda Palestinarörelsen i allmänhet och det palestinska motståndet i synnerhet, samtidigt som de blundat för – eller rent av försvarat – det pågående folkmordet på palestinier.
Hetsen har intensifierats de senaste veckorna, vilket lett till attacker och provokationer utförda av högerns rasistiska svans. I början av augusti körde en man som på sociala medier skrivit att palestinier borde utplånas in i en Palestinademonstration i Borås.
Veckorna efter har högerextrema swish-journalister försökt provocera fram bråk på demonstrationer i Göteborg men också publicerat ”avslöjanden” om att Kristofer Lundberg, ordförande i Vänsterpartiet Angered och Palestinaaktivist, ”hyllat” palestinska motståndsorganisationer som det socialistiska PFLP. Ett avslöjande som snabbt plockades upp av Göteborgspostens ledarskribent Adam Cwejman.
Vänsterpartiet måste göra upp med sin ”extrema falang”, menar Cwejman, och pekar på att Lundberg uttryckt sympati med det palestinska motståndet. Det har föranlett V-ledningen att ta Kristofer Lundberg i örat, och förklara sitt avståndstagande från PFLP.
– Om du är ordförande för en partiförening i Göteborg kan du inte ha en egen utrikespolitik utan det är Vänsterpartiets utrikespolitik som gäller, sade V:s partisekreterare Aron Etzler i P1 Morgon om Lundberg, som gärna själv låter påskina att Vänsterpartiet skulle stå bakom palestiniernas rätt till väpnat motstånd.
Såväl V-ledningens som borgerliga ledarskribenters attacker mot alla som antyder att palestinierna har rätt att göra väpnat motstånd är rekord i dubbla måttstockar, med tanke på deras iver att skicka vapen till Ukraina.
Även om Ukraina självklart har rätt att försvara sig mot Rysslands folkrättsvidriga invasion handlar både högerns och den proimperialistiska vänsterns stöd till Ukraina om Natos och västimperialismens intressen i konflikten, och inte om det ukrainska folkets rätt till fred och oberoende – därav det hårdnackade motståndet mot allt vad förhandlingar heter.
Högerns förnekande av palestiniernas rätt till motstånd avslöjar också deras motsägelsefulla förhållande till patriotism. Historiskt sett har det nämligen varit socialister och kommunister, inte högern, som försvarat det nationella oberoendet – när det behövts också med vapen i hand.
Under andra världskriget organiserades motståndet mot Hitlers invasionsarméer av kommunister, samtidigt som borgerliga politiker flydde med svansen mellan benen. Högerns patriotism slutade istället ofta i dess motsats. De fogade sig under ockupanterna – till den grad att ordet för landsförrädare, quisling, är taget efter den konservativa ledaren Vidkun Quisling, regeringschef under den nazistiska ockupationen i Norge.
Även efter kriget var det socialister och kommunister som ledde och stödde verklig nationell och antikolonial befrielsekamp världen över. Högerns patriotism har istället alltid varit ett försvar av västs kolonialism och imperialism.
Därför tar högern ockupationsmakten Israels sida medan den antiimperialistiska vänstern försvarar Palestinas rätt till nationellt självbestämmande – och rätt att göra motstånd i enlighet med FN-stadgan.
I Palestina och grannlandet Libanon har socialistiska rörelser länge ingått i det nationella motståndet, även om socialister de senaste decennierna försvagats till förmån för mer religiöst inriktade rörelser. Mycket på grund av Israels målmedvetna förföljelse av det sekulära PFLP, som fått sina ledare mördade och fängslade.
Dessa mer eller mindre islamistiska rörelser, som Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon, har dock inget att göra med fundamentalistiska terrororganisationer som al-Qaida och Islamiska staten, som de tvärtom ofta är svurna fiender till. Så är till exempel libanesiska Hizbollah idag delvis försvagat efter att i ett decennium stridit mot al-Qaida och IS i Syrien.
Den som kan sin historia vet att socialister och islamister inte alltid kommit överens historiskt. Det finns otaliga exempel på när socialister drabbats av förföljelse och förtryck under religiösa diktaturer. Även i Palestina har vänsterpersoner förföljts av islamister.
Trots det går det för socialister och antiimperialister inte att blunda för att rörelser som Hamas i Palestina spelar en progressiv roll som en folkligt förankrad nationell befrielserörelse.
Kommunistiska Partiets och Proletärens stöd till den palestinska motståndskampen är därför inte bara ett stöd till socialistiska organisationer som PFLP. Det är ett stöd till hela befrielserörelsen.
Vårt stöd är också ett stöd till den palestinska befrielserörelsen på deras egna villkor. Vi tar inte avstånd från den palestinska motoffensiven den 7 oktober förra året.
Att civila dödades i offensiven ändrar inte det faktum att den i huvudsak riktades mot israeliska militärbaser och befästa kibbutzer i det land som palestinierna fördrevs från i hundratusental i samband med staten Israels bildande 1948. En ockupation som sedan utvidgats till också Gaza och Västbanken.
Det är sorgligt att se att Vänsterpartiets ledning istället gör allt de kan för att ta avstånd från det palestinska motståndet, samtidigt som de anslutit sig till den höger som vill skicka vapen till Ukraina. Palestinasolidariteten behöver en vänster som står upp för nationellt oberoende och rätten att göra motstånd – utan dubbla måttstockar.