Proletärens EU-skola Del 10: Bojkotta bluffvalet – bryt med budgetreglerna
I en serie artiklar inför valet till EU-parlamentet har Proletären gått igenom olika sidor av EU. Här är tionde och sista delen!
”Det är en demokratisk plikt! Rösta på vad du vill bara du går och röstar!”
Det är budskapet som dagligen sköljer över oss, och vi ska luras att tro att deltagande i EU-valet är något självklart. Men till skillnad från rösträtten till riksdagen är inte valet till Europaparlamentet något som arbetarklassen kämpat sig till, tvärtom är det EU-eliten som vill att du ska rösta. Det syns tydligt i kampanjer som Europaparlamentets egna ”Den här gången röstar jag” – även om avsändaren sällan framgår.
På EU-nivå har valdeltagandet sjunkit för varje val sedan det första 1979. Då var deltagandet 62 procent, i det senaste 2014 var det nere på 42,6 procent. I Sverige var valdeltagandet 38 procent 2004, tio år senare det högsta hittills: 51 procent.
Medan propagandan om att rösta i EU-valet vevas från alla håll, och kandidaterna intervjuas om saker som inte har det minsta med EU-parlamentet att göra – om de föredrar att ta flyget eller tåget (rätt svar är tåget) – händer saker som inte blir nyheter men som är EU-verkligheten bortom flosklerna.
För några veckor sedan beslutade regeringen om den årliga rapporten till EU-kommissionen om hur Sverige lever upp till EU:s stabilitets- och tillväxtpakt. För trots att svenska folket 2003 röstade nej till att införa euron, lyder den svenska regeringen under den ekonomiska och monetära unionens (EMU:s) budgetregler. Sverige har inte heller något formellt undantag från att tvingas gå med i eurosamarbetet när de så kallade konvergensmålen väl uppfylls.
Bland annat dåvarande statsminister Ingvar Carlsson, som lämnade in Sveriges medlemsansökan till EU, påstod inför folkomröstningen 1994 om EU-medlemskap att Sverige hade ett undantag från EMU. Så är inte fallet.
Sverige uppfyller för närvarande tre av EU:s fyra konvergenskriterier för euron: prisstabilitet (inflation lägre än 1,5 procent under tre år), räntenivå och det som kallas för sunda offentliga finanser – det är där stabilitetspakten kommer in.
EU:s stabilitets- och tillväxtpakt omöjliggör en offensiv statlig ekonomisk politik, likt den Socialdemokraterna förde efter kriget. Stabilitetspakten förbjuder budgetunderskott på mer än tre procent av BNP och en statsskuld som överstiger 60 procent av BNP.
Dagens socialdemokratiska finansminister Magdalena Andersson är en varm anhängare av EU:s strama budgetregler – det spelar ingen roll vilka behov som finns i samhället om det inte finns så kallat reformutrymme. Och att det saknas pengar till att finansiera reformer ”krona för krona” är inte så konstigt när Sverige sedan EU-inträdet slopat förmögenhetsskatten, arvsskatten och fastighetsskatten, och sänkt bolagsskatten till ”konkurrenskraftiga” europeiska nivåer.
Det konvergenskriterium för euroanslutning som Sverige fortfarande inte uppfyller är medlemskap i den europeiska växelkursmekanismen (ERM2), och det ska vi vara glada för. Det grekiska folket fick dyrt betala att landets statsfinanser dikterades av trojkan (EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden) när Grekland satt fast i eurosamarbetet under den ekonomiska krisen.
Costas Lapavitsas är professor i ekonomi. Han var parlamentsledamot för vänsterpartiet Syriza men lämnade i protest när partiet i regeringsställning lade sig platt för trojkan 2015, och kom förra året ut med boken The Left Case Against the EU. Lapavitsas intervjuades av Kajsa Ekis Ekman för Clarté tidigare i år och skrattade när han fick en fråga om Portugal, som bland annat Jonas Sjöstedt lyfter som ett exempel på att det går att föra vänsterpolitik i EU.
”Är detta vår tids vänster? Att ekonomin krymper 1 procent istället för 2 procent? Hör här. Radikal politik är en politik som respekterar självbestämmande, demokrati och som grundligt skiftar styrkeförhållandena från kapital till arbete. Detta är omöjligt inom EU.”