Ledare: Den afghanska tragedin måste få ett slut

Få folk har lidit i den utsträckning som invånarna i Afghanistan. Imperialismens 20-åriga krig har lämnat landet i spillror. USA:s och Natos krig har korrumperat ekonomin, tvingat miljoner människor på flykt och gjort Afghanistan till världens i särklass största producent av opium och heroin.

Inte heller har 20 års ockupation minskat utan tvärtom stärkt de reaktionära talibanernas inflytande. Sedan de utländska styrkorna började lämna landet i våras har det stått klart att den kvarlämnade regeringen inte kunnat kontrollera landet. Förra veckan kollapsade det när talibanerna i princip utan strid kunde inta stad efter stad, tills Kabul föll i söndags.

I Sverige har diskussionen kring talibanernas framryckning främst handlat om vilken hjälp de afghanska tolkar som varit i den svenska militärens tjänst ska få. Moderaterna krävde i början av augusti att regeringen skulle ge de afghaner som varit anställda av Försvarsmakten förtur till Sveriges kvotflyktingsystem. 

Justitieminister Morgan Johansson svarade att detta var omöjligt då det kunde röra sig om tiotusentals personer, medan Försvarsmakten menade att de runt 60 personer det handlade om redan hjälpts ur landet 2014.

Oavsett antal går det att ha ett principiellt resonemang kring Sveriges ansvar för de afghaner som jobbat åt den svenska militären.

Vi kan börja med att konstatera att det inte råder några tvivel om att talibanerna bedrivit terrorkampanjer mot sina politiska motståndare, med stympningar och avrättningar av regeringsanställda, journalister och människorättsaktivister. Dessa våldsdåd måste fördömas och de som tvingas fly undan det islamistiska och reaktionära förtrycket har uppenbara asylskäl.

Det är rakt igenom tragiskt att fattiga afghaner i ett sönderbombat land sökt sin försörjning genom anställning i de utländska arméerna, men det fråntar dem inte ansvar. Genom att bistå med tolkning och informationsinsamling har de utgjort en oumbärlig del i en militär insats som kostat 50.000 civila afghaners liv och tvingat mångdubbelt fler på flykt.

Att de som arbetat åt ockupationsmakten skulle ha särskild förtur till trygghet, framför afghaner som lidit under både USA:s och talibanernas våld, är inte rimligt. Extra illa är det moderata förslaget att använda kvotflyktingsystemet, ett system som används för att ge skydd särskilt utsatta, främst kvinnor, barn och krigsskadade.

Motstånd mot utländsk ockupation är en central del av folkrätten och för antiimperialister går den inte att kompromissa bort. Att talibanerna varit den starkaste kraften i motståndet mot ockupationen är den bistra verkligheten.

Ändå går det att hålla två bollar i luften samtidigt.

Trots sin centrala roll i det afghanska motståndet har talibanerna inget stort folkligt stöd. De är inte att betrakta som en nationell befrielserörelse utan är en integrerad del av en internationell islamistisk rörelse, som under decennier finansierats och beväpnats av utländska intressen, inte minst av USA själva. 

Nu har dessutom Afghanistan blivit en ny brännpunkt för den islamistiska terrorn i form av IS-soldater från Syrien och Libyen. Precis som den afghanska kvinnorättsaktivisten Malalai Joya säger i intervjun med henne i förra veckans Proletären: 

– Talibanerna tvingar sig på folket genom vapenmakt och med hjälp av sina utländska herrar. Den enda lösningen är om USA, Nato och våra grannländer låter oss vara ifred.

Att USA bär huvudansvaret för den uppkomna situationen är självklart, men svenska politiker ska inte slippa undan sitt ansvar. I riksdagen röstade alla partier, inklusive Vänsterpartiet, för den militära insatsen i Afghanistan.

Vänsterpartiet har därefter ångrat sig, men deras uppslutning kring imperialismen var ingen engångsföreteelse. 2011 röstade V för svenskt deltagande i det folkrättsvidriga Natokriget mot Libyen och 2012 anklagade Vänsterpartiet Carl Bildt för att inte ha en tillräckligt aktivistisk linje mot Syrien.

Afghanistankriget var, precis som alla imperialismens krig, orättfärdigt redan från början. Varje dödad soldat och tolk som nu hotas till livet hade kunnat undvikas om den svenska militären stannat kvar i vårt land. Hur många afghaner som hade levt om svenskarna aldrig åkt till Afghanistan vet vi inte, eftersom Försvarsmakten inte lämnar ut siffror på hur många svenska soldater har dödat.

Nu höjs röster som menar att talibanernas snabba erövring av landet visar att USA:s tillbakadragande var fel och att ockupationen skulle fortsatt. Inget kunde vara mer fel. Om inte tjugo år av krig och ockupation räckt för att kuva den religiösa extremismen eller rått bot på den utbredda fattigdomen, hur många år till hade behövts?

Kommunistiska Partiet har hela tiden varit motståndare till kriget i Afghanistan och den svenska insatsen under Natoflagg. Krigspropagandans ädla motiv var bluff från dag ett. Det går inte att bomba fram demokrati och civilisation. Afghanistans frigörelse kräver mat, utbildning, sjukvård och fred. 

Folket måste själva få utveckla och bygga sitt land. De ska ges allt stöd de behöver, det är nödvändigt för ett krigshärjat land som Afghanistan. Men framför allt är vi eniga med Malalai Joya i hennes analys. Ska den afghanska historien upphöra som tragedi måste all utländsk inblandning få ett slut.