Ryssland går till val: Den "röde direktören" väcker hopp
Den 18 mars går Ryssland till val. Ingen tvivlar på att Vladimir Putin under högtidliga former kommer att förklaras som segrare och inleda sin fjärde presidentperiod. Men valrörelsen, som började som en tråkig och intrigbefriad ritual, har ändå bjudit på en och annan överraskning.
Kanske har valrörelsen skapat förutsättningar för en verklig politisk kris inom en snar framtid.
Ryska Federationens Kommunistiska Parti stod för den främsta överraskningen. Under alla år sedan Sovjetunionens upplösning har partiets kandidater kommit på andraplats i presidentvalen. Och RFKP har vid varje val, förutom ett, representerats av sin ständige ledare Gennadij Zjuganov.
1996 fick han till och med flest röster i den andra valomgången, men fick erkänna de officiella resultaten, enligt vilka den dåvarande presidenten Boris Jeltsin, förklarades som vinnare. Ziuganov förklarade själv denna handling med att en fortsatt kamp under de rådande villkoren skulle leda till ett inbördeskrig.
Men efter denna fadäs började Ziuganov uppfattas som en kompromissernas man, en lojal oppositionspolitiker som föredrog att förhandla med makten snarare än att kämpa för att få den.
Ziuganov tillkännagav så sent som den 7 november 2017, under Oktoberrevolutionens hundraårsjubileum, att han skulle ställa upp i presidentvalet igen. Men det visade sig bli helt annorlunda.
Den mer radikala vänstern, ledd av Levyj Front (Vänsterfronten), genomförde en primärvalskampanj, där aktivister fick rösta på en potentiell kandidat ur vänsterns led. Kampanjen blev en oväntad massmedial framgång och väckte entusiasm inom vänstern.
Vinnaren blev Pavel Grudinin, en i landet relativt välkänd ”röd direktör”. Han styr det statliga Leninjordbruket som ligger en bit utanför Moskva och är ett av de mest framgångsrika jordbruksföretagen i Ryssland, känt för sina sociala förmåner och relativt höga löner.
Oväntat för alla bestämde sig RFKP för att nominera Grudinin som presidentkandidat. Förmodligen var partitopparna oroliga för att Ziuganov den här gången inte skulle hamna på andra, utan tredje plats. Och detta kunde leda till splittringar i partiet, då många ur deras kader inte är nöjda med sin partiledares kompromissvilja.
Då skulle det ryska kommunistpartiet gå samma öde till mötes som det ukrainska, som gick från att vara den största oppositionskraften i landet till att bli ett marginalparti som sveptes bort från den politiska scenen av en liberal-nationalistisk koalition som kom till makten efter Maidanhändelserna 2014.
Grudinin fick oväntat mycket stöd från vanliga väljare. Detta skrämde Kreml, som till en början förhöll sig likgiltigt till kommunisternas kandidat. Men redan i början av januari satte hela den ryska propagandamaskinen igång med att diskreditera Grudinin. I varenda nyhetssändning och pratshow fick tittarna höra alla tänkbara rykten, som ibland övergick till rena lögner.
En så hysterisk kampanj har Ryssland inte skådat på länge. Det visar att makthavarna betraktar Grudinin som en seriös motståndare.
Grudinin själv är inte alls någon idealistisk socialistisk kandidat. Liksom alla de andra ”röda direktörerna” är han mer inställd på uppgörelser med Putin bakom kulisserna än en riktig kamp om makten. Men han har blivit en figur kring vilken en ny social koalition har bildats.
De ”röda direktörerna” är förespråkare av ett stopp på den nyliberala socioekonomiska politiken till förmån för en keynesiansk och protektionistisk ”socialdemokratisk” kurs. Och en mycket stor del av arbetarklassen är beredd att följa dem.
För Vänsterfronten, som den mest radikala delen av denna koalition, är det uppenbart att en sådan koalition för med sig många ofrånkomliga kostnader och begränsningar. Men den gör det möjligt att lösa den viktigaste uppgiften: att skapa en massrörelse under socialismens fana.
Grudinin och kommunistpartiets ledare behöver stöd och röster från miljontals väljare för sina uppgörelser med Kreml. Och dessa miljoner behöver Grudinin och RFKP för att kunna organisera sig, inse sin styrka och lära sig att på ett självständigt sätt delta i politiken. Och denna process pågår redan.
Om inte valet blir ordentligt riggat kommer Grudinin troligtvis att få en säker andraplats. Detta kommer innebära att vänsterkrafterna förblir det främsta alternativet till Putins nyliberalism. Det ukrainska scenariot där en korrupt regim ställs mot en liberal-nationalistisk opposition blir då inte aktuellt.
Men huvudmotsättningen är en annan.
Om Grudinins höga valresultat inte påverkar den sociala och ekonomiska kursen i Putins nya regering kommer det att leda till en kraftig konfrontation mellan koalitionen som i nuläget står bakom kommunisternas kandidat och den nuvarande regeringen. Och då kanske Ryssland träder in i en verklig politisk kris, och en verklig kamp om makten, inte bara ett skådespel, kan börja.
Översättning från ryska: Artur Szandrowski