Den smärtsamma traditionen

Jamila Said kom till Sverige 1991 från inbördeskriget i Somalia. Kvinnlig könsstympning är en fråga hon alltid varit engagerad i.

– Som tolvåring började jag fundera över hur könsstympade kvinnor kan ha sex och hur de kan föda barn. Varför gör vi så här mot kvinnorna?

– Jag började ställa frågor till de vuxna för att få svar. De svarade att det är på grund av religionen.

Jamila Said fortsatte att lära sig om frågan och fick reda på att i till exempel Saudiarabien förekommer ingen könsstympning, trots att de också är muslimer.

Intresset för kvinnors rättigheter växte, inte bara frågan om könsstympning och kontrollen av kvinnors sexualitet, utan över huvud taget varför flickor och kvinnor inte har samma rättigheter som pojkar och män. Varför får pojkar vara ute på kvällarna, varför får män ha sex utanför äktenskapet? I allt sökte hon ett kvinnligt perspektiv, och i allt hittade hon hur traditionen förtryckt kvinnors och flickors rättigheter. Det är traditionen, inte religionen som står för förtrycket, blev hennes insikt.

Jamila Said studerade på högskola samtidigt som hon kom i kontakt med kvinnoorganisationer i Somalia, där hon kunde arbeta ideellt, lära av andra kvinnor och där hon fick internationella uppdrag.

– I vår kultur är det inte så viktigt med födelsedagar, man håller reda på vilket år man är född men inte vilken dag. Så det var när jag skulle hämta ut mitt första pass jag fick veta vilken dag jag var född: Den 8 mars, på internationella kvinnodagen! säger Jamila Said med ett stort leende.

Bara en månad efter att hon kommit till Sverige blev hon tillfrågad om att arbeta med frågan om könsstympning. Socialstyrelsen hade gett Göteborgs stad att uppdra åt dåvarande Invandrarförvaltningen att starta ett treårigt projekt om könsstympning.

– I Somalia hade jag kommit i kontakt med svenskar från olika organisationer som arbetade där, och nu visste några av de personerna att jag var i Sverige. Och en av kvinnorna föreslog att jag skulle få arbete i projektet.

– Andra invandrare från Somalia var först misstänksamma mot mig. Var jag agent? Ville jag splittra familjerna?

Jamila Said såg till att träffa sina landsmän i Göteborg. 

– Männen förstod kanske inte så mycket, men kvinnorna visste vad det handlade om. Och jag kunde visa att det inte fanns någon agenda från min sida. Jag fick arbetet för att jag hade kunskap och erfarenhet.

Jamila Said arbetade framgångsrikt med information om och förebyggande arbete mot könsstympning. Projektet förlängdes och hon blev anställd i ytterligare ett par år för att sprida kunskaperna som vunnits under projektets gång. En viktig del i arbetet var att ge kunskap både till invandrargrupperna och till personal inom skola, sjukvård, socialtjänst och andra. Arbetet här blev känt långt utanför Sveriges gränser.

– Sverige var det västland som hade bäst utvecklat arbete i frågan. Andra länder kontaktade oss för att få del av vår kunskap och erfarenhet.

Jamila Said understryker att könsstympning handlar om tradition. Föräldrarna förstår inte att de skadar sina flickor. Därför är information och kunskap så effektivt för att få stopp på traditionen. Men arbetet måste direkt nå dem det handlar om. Det räcker inte med att lagen finns där.

– I exil kan det bli att man lever ännu mer traditionellt. Könsstympningen görs i hemlighet här. Därför måste diskussionerna föras med de som lever med traditionerna för att man ska kunna uppnå förändringar.

Efter det treåriga projektet fick Jamila Said erbjudande att på nytt arbeta mot könsstympning i Somalia. När hon sedan återvände till Sverige 2014 upplevde hon att mycket hade förändrats här.

– Arbetet här hade inte fortsatt i samma utsträckning som tidigare.

Mycket av kunskapen och de praktiska lärdomarna om hur man arbetar med frågan hade fallit bort. Allt material som hade tagits fram användes inte. Det kom i stället nya projekt.

– Östergötlands nationella kompetensteam hörde av sig, de hade fått i uppdrag att arbeta med hedersrelaterat våld och könsstympning.

Kompetensteamet berättade att de åkt till Norge för att få ta del av deras erfarenheter av att arbeta mot könsstympning. Jamila Said påpekade att Norge tidigare kommit till Sverige för att få del av våra kunskaper, och att det var slöseri med skattepengar att åka dit.

Förr var det solidaritet och samarbete, nu är det mer tankar på sig själv. Men man kan inte lyckas i detta arbetet själv.

Jamila Said menar att 90-talet präglades av samarbete och en vilja att ta till vara på kunskaperna. 2014, när hon var tillbaka här igen, var det ingen som hade ett övergripande ansvar. Grundsynen som Jamila Said står för, att arbetet mot könsstympning måste stå på två ben – utbildning till både all berörd personal, och till invandrargrupperna där man har traditionen med könsstympning – var inte helt populär. Nu var det mer möten och konferenser personal emellan.

– Förr var det solidaritet och samarbete, nu är det mer tankar på sig själv. Men man kan inte lyckas i detta arbetet själv.

Sedan hösten 2014 har Länsstyrelsen i Västra Götaland gett i uppdrag till Jamila Said och sjuksköterskan Eva Hammad att ge utbildningar för professionella. Utbildningsdagarna som har varit på temat ”Kvinnlig könsstympning – en smärtsam tradition” har varit mycket uppskattade.

Könsstympning skiljer sig från hedersvåld, menar Jamila Said. Föräldrarna som könsstympar sina flickor tänker inte att de skadar flickorna och de skulle aldrig mörda dem.

Jamila Said vill ta alla möjligheter hon får att arbeta med att bryta traditionen med könsstympning för att flickor och kvinnor ska bli trygga och kunna leva sina liv fullt ut.

När Jämställdhetsmyndigheten i Angered hörde av sig och bad Jamila Said följa med på en resa till Somaliland för att skapa kontakter och arbeta med en kartläggning av problemet, svarade hon positivt. Hon fick tjänstledigt från de vanliga uppgifterna i sitt arbete som integrationsvägledare och resan blev en tjänsteresa för henne.

Väl på plats i Hargeisa i Somaliland fick delegationen från Jämställdhetsmyndigheten, organisationen Action Aid (Stockholm) och Jamila Said, från Göteborgs Stad Angered, träffa departement och organisationer som arbetade mot könsstympning.

När delegationen var på flygplatsen i Hargeisa för att resa hem blev Jamila Said kallad till säkerhetsvakterna. Där ombads hon öppna sin väska, som var olåst. Vakterna sökte genom innehållet och hittade en kula. Hon blev chockad. De övriga i delegationen åkte hem, Jamila Said blev kvar i häktet. 

För Jamila Said var detta en traumatisk och obegriplig händelse och hon kommer troligtvis aldrig få veta vem som placerat kulan i hennes väska.

Hemma igen, ett dygn försenad, fick Jamila Said själv ansvara för att skriva en händelserapport till utrikesdepartementet, trots att hon ingick i en delegation, var på tjänsteresa och trots att hon är svensk medborgare.

Hon mår fortfarande dåligt av övergreppet och känner sig sviken av de som borde stötta henne och ännu har hon inte hört något från utrikesdepartementet.

Om Jamilas Saids arbete mot könsstympning, och hennes tydlighet med att kunskapen och dialogen måste ut till de berörda invandrargrupperna, har haft med den här händelsen att göra, kommer hon heller inte att få svar på.

Men hon vet att arbetet måste fortsätta. Det finns ingen trygghet för flickorna och kvinnorna, trots lagar och trots anmälningsskyldighet.

– Varför kommer det inte in några anmälningar? frågar Jamila Said uppmanande.