20 år sedan Backabranden: ”Det är samhällets ansvar att det finns säkra mötesplatser”

– Jag har varit så kluven till att prata om detta. Det är jobbigt att återuppleva det. Det har gått så lång tid men det känns ändå så nära på något sätt, säger Robinson Rivera. 

Han överlevde branden på Backaplan. Branden som slukade så många unga människor. Flera av dem hans vänner. 

Robinson Rivera var med i det Hammarkullebaserade hiphopkollektivet Hammer Hill Click. Gruppen grundades 1994, en tid då det allt oftare skrevs om Hammarkullen i negativa termer. De var ett gäng unga passionerade rappare som ville visa att det också fanns kärlek och kreativ energi i förorten. 

1998 hade gruppen just spelat in sin första EP med tre låtar och en fullängdare var på gång. De uppträdde ofta, även på andra orter, och kvällen den 29 oktober skulle de spela på festen på Backaplan.

– Jag tänker att jag måste haft någon skyddsängel över mig, säger Robinson Rivera. 

– Jag gick bara ut en sväng för att ta lite luft. Vi var fyra personer som gick ut, jag, min dåvarande flickvän, en vän och hennes kusin. Så hörde vi smällarna. Vi trodde först att det var något bråk som utbrutit därinne. Vi började gå tillbaka och så hörde vi hur fönstren krossades. Några sekunder senare såg man lågorna. 

De fyra ungdomarna sprang upp för trappan och såg hur folk låg på golvet, krälade, försökte ta sig ut. Många fastnade i dörren, den enda utgången. De började hjälpa till med att dra ut folk.

Robinson Riveras far kom för att hämta honom senare under natten. När han vaknade upp hemma dagen efter kändes allt som att det hade varit en mardröm.

– Men när farsan såg på tv:n såg jag att det var på riktigt. Då rapporterades det om 30 döda… sedan 42… och siffran bara steg. Det gick inte att greppa.

Det tog flera dagar innan många av kropparna identifierades. Robinson Riviera ringde runt och letade efter sina vänner. Sedan kom beskedet.

Hammer Hill Click-medlemmarna Gustavo ”G-sus” Galvez och Alvaro ”Lil' Veterano” Reyes var två av de 63 ungdomar som dött i branden. Robinson Rivera och de andra i gruppen tog förlusten hårt. 

– Det var ett stort trauma för oss. Men vi försökte fortsätta göra det vi kunde: musik. Om musiken var en stor del av våra liv innan blev det en ännu större efteråt och vi uppträdde bland annat på våra vänners begravning. 

Det är samhällets ansvar att se till att det finns säkra mötesplatser.
– Robinson Rivera

Gruppens fullängdare blev färdig till slut. Efter tjugo år. De sista justeringarna gjordes nu i helgen. 

Skivan är dedikerad till de omkomna medlemmarna.

Robinson Rivera menar att katastrofen har sin grund i att ungdomarna just den tiden inte hade någonstans att vara på. Åtminstone inte på ett säkert och organiserat sätt.

– Ungdomar har ju ett driv, finns det inget så måste man ju hitta på något. Just den kvällen var det Halloween, allt var stängt och man hade ingenstans att vara. Jag minns att vi hade repat på Mixgården i Hammarkullen innan, men de stängde ju tidigt. Det fanns ett tomrum som behövde fyllas. 

– Ungdomarna hade inget säkerhetstänk. De ville bara ha kul. Få in så många människor som möjligt så att man kunde ha den fetaste festen. Det är ju så man tänker som ungdom. Det är samhällets ansvar att se till att det finns säkra mötesplatser. 

Robinson Rivera menar att även om det sedan dess gjorts några ungdomssatsningar, så nås långt ifrån alla ungdomar av dem. Det finns heller ingen central mötesplats för unga i staden. Ungdomens Hus skulle bli en sådan. En som hade fungerat som en motkraft till segregationen. 

– Många ungdomar är kvar i sina stadsdelar, åker ibland inte längre än en eller två spårvagnshållplatser. Och här i Backa ser man ju hur det kan vara ”krig” mellan två hållplatser. Just den mötesplatsen, som inte blev av, den hade kunnat bli en bra neutral mötesplats. Det var ett svek.

Robinson Rivera arbetar med ungdomar på Fryshuset i Kviberg i nordöstra Göteborg. Det är en stiftelse med ett brett utbud av aktiviteter för ungdomar, utformad efter en verksamhet i Stockholm med samma namn.

De gör så gott de kan med de medel de har för att ge ungdomar en meningsfull fritid. En där de kan utveckla sig själva, pröva på nya saker och utveckla sina talanger. 

– Men det är svårt att nå ut till alla ungdomar. Särskilt de äldre, de som är lite över den typiska ”fritidsgårdsåldern”. 

Fryshuset har precis börjat rikta in sig mer mot ungdomar som hänger i Nordstan, men de är väl medvetna om att det behövs en riktig mötesplats för ungdomar i centrum.

– En frizon, som Robinson Rivera kallar det.