Det falska Nobelpriset
Förra veckan tillkännagavs årets ”Nobelpristagare” i ekonomi. Det är inte ett Nobelpris i egentlig mening, utan ges ut av Sveriges riksbank. Nationalekonomen Bertil Kilner berättar om priset, dess syfte och historia samt om årets pristagare.
Ekonomipriset är inget Nobelpris. Det får inte heta Nobelpris, för det finns inte med i Alfred Nobels testamente. Men en hel del, särskilt de som får det, kallar det gärna Nobelpris.
Den korrekta benämningen är Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Priset instiftades 1968 av Sveriges Riksbank och delades ut första gången 1969.
Priset delas ut tillsammans med de riktiga Nobelprisen, vilket naturligtvis inte är någon tillfällighet. Pristagarna får precis som Nobelpristagarna ta emot diplom och medalj ur kungens hand vid den ståtliga ceremonin i Stockholms konserthus (när det inte råder pandemi). Självklart är det meningen att vi ska jämställa priset med de verkliga Nobelprisen.
Det finns ett par uppenbara orsaker till instiftandet av detta pris.
En är tidpunkten för instiftandet av priset. 1968 var kapitalismen starkt ifrågasatt, vänstervindarna blåste starkt över kapitalismens kärnländer och det ledande kapitalistiska landet, USA, kritiserades hårt.
Ett Nobelpris, som hela tiden har kapitalismen som en grundbult, skulle kanske kunna bryta nacken av kritiken. Vem vill vara ovetenskaplig genom att ifrågasätta den Nobelprisade ekonomin, det vill säga kapitalismen? Det var tanken.
Till detta kommer att de borgerliga – neoklassiska, keynesianska, nyliberala etcetera – akademiska nationalekonomerna lider av ett mindervärdeskomplex. Deras ämne har inte den vetenskapliga status som fysik, kemi, medicin och så vidare har.
Detta har man försökt ändra genom att använda krångliga (men meningslösa) matematiska modeller, formler och ekvationer för att på så sätt ge ämnet en akademisk, vetenskaplig karaktär. Ett Nobelpris skulle också hjälpa till i detta syfte. Ekonomer skulle rankas jämbördiga med naturvetare.
Genom att ändra den ursprungliga benämningen politisk ekonomi till nationalekonomi har man velat påskina att ämnet är något objektivt, stående över politik och klassmotsättningar.
Hur politiskt priset är har tydligt visat sig. De allra flesta pristagarna har haft sin verksamhet i USA. Deras teser och teorier har rört sig inom och aldrig ifrågasatt kapitalismen. Priskommittén har inte tvekat att ge priset till extrema nyliberaler som Friedrich von Hayek och diktaturkramare som Milton Friedman.
Ett exempel på hur ovetenskapligt priset är rent ekonomiskt var när det delades ut till Myron Scholes och Robert C Morton. 1997 fick de priset för sin ”nya metod att värdera derivat” (till exempel obligationer). De satt båda i styrelsen för det stora finansbolaget (hedgefonden) Long-Term Capital Management.
Det hann inte ens gå ett år efter prisutdelningen innan detta bolag – som levde på att handla med obligationer – gjorde en brakförlust på över 4 miljarder dollar och fick räddas av USA:s centralbank, som ingrep för att hindra en omfattande finansiell härdsmälta.
Fysikprofessor Olle Inganäs, som suttit i nobelkommittén för fysikpriset, hävdade 2016 i en artikel i Svenska Dagbladet att ekonomipriset – trots att det delats ut i över 50 år – ”inte lyckats höja den vetenskapliga statusen i ekonomisk teori”, och frågade retoriskt om de intellektuella verktyg för vilka ekonomer fått priset: ”Är det inte just sådana verktyg som ledde fram till den finanskris som via ekonomiska kriser vi i dag ser omvandlas till politiska konsekvenser?”
Det är känt att Alfred Nobels efterlevande arvingar, som har rätten att besluta om nya nobelpriskategorier, i dag ångrar att de godkände ett ekonomipris till Alfred Nobels minne. Detta har bland annat fått till följd att när en grupp akademiker föreslog ett pris i matematik med Nobelanknytning fick de nej: inga nya priser där Alfred Nobels namn finns med.
Spåren efter ekonomipriset förskräcker.
Ekonomipriset 2021: Driver de med oss?
Så har Kungliga Vetenskapsakademien utsett årets pristagare i ”ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne”. Det är tre USA-baserade (naturligtvis) akademiker som får dela på prissumman, 9 miljoner kronor, som betalas av Sveriges riksbank.
Vad har de då gjort för att få vad en del felaktigt kallar ”Nobelpriset i ekonomi”?
De har hittat på något de kallar ”naturliga experiment”.
När medicinare skall pröva ett nytt läkemedel kan de göra så att de tar två grupper av människor. Den ena gruppen får det nya läkemedlet och den andra gruppen får sockerpiller. Sedan kan de jämföra skillnaden i effekt mellan de två grupperna och få en uppfattning om läkemedlets verkan.
Den typen av experiment är svårt att göra i samhällssammanhang, till exempel för att mäta effekten av en ekonomisk-politisk åtgärd. Varför det nu skulle behövas.
Men ibland uppträder spontant en möjlighet att göra jämförelser mellan att en åtgärd görs och att den inte görs.
Årets pristagare jämförde i början av 1990-talet vad som hände när en delstat i USA höjde den lagfästa minilönen och en grannstat inte gjorde det. De undersökte effekten på sysselsättningen i McDonalds-restauranger i de båda staterna. ”Enligt läroboken”, sade de, skulle höjningen av minimlönen ha medfört att folk sades upp och att arbetslösheten ökade. Nu gjorde den inte det.
”[De] fann, att en måttlig ökning av minimilönen inte orsakade arbetslöshet. Det var en jätteskräll för den ekonomiska världen, något som utmanade de ekonomiska grundsatserna som hade dominerat området i decennier”, heter det i en motivering till priset.
Och Eva Mörk i priskommittén fortsätter: ”(de) har revolutionerat det empiriska arbetet inom ekonomin. De har visat att det faktiskt är möjligt att besvara viktiga frågor även när det inte är möjligt att genomföra slumpmässiga experiment.”
Man tar sig för pannan.
Gav de någon tänkbar förklaring till varför ”läroboken” inte stämde? Och varför skulle arbetslösheten enligt ”läroboken” öka vid en måttlig löneökning?
Inte heller det säger de någonting om, men svaret är naturligtvis att profiten för restaurangägarna i det fallet skulle minska. Kanske var profiten ändå så hög, att en måttlig löneökning inte spelade någon egentlig roll, samt att färre anställda kanske skulle minska omsättningen och därmed profiten.
Ett annat ”naturligt experiment” som alltså belönas med 9 miljoner kronor: 1980 kunde många kubaner flytta till Miami. Inflödet av immigranter borde, fortfarande enligt ”läroboken”, pressa lönerna för okvalificerade jobb i Miami. Men nej – en ny revolutionär skräll: det skedde inte. Varför får vi inte veta, bara att det inte skedde. Slutsats: invandring av arbetskraft sänker inte lönerna. Det visar experimentet.
Var det kanske så att det rådde stor brist på okvalificerad arbetskraft, så att de nytillkomna blev eftersökta? Eller var de så okvalificerade, till exempel vad gäller språket, att de inte gick att anställa överhuvudtaget? Eller var det så att de kubanska immigranterna inte i någon större utsträckning sökte de vanliga jobben utan sökte sig till vad som ibland kallas för den informella ekonomin?
Just i dagarna har en polischef i Miami fått sparken för att han i massmedia har sagt att Miami styrs av den kubanska maffian. Den informella ekonomin.
Under 1950-talet rekryterades många sydeuropeiska arbetare till den svenska industrin utan att det sänkte lönerna. Sådan var den kapitalistiska konjunkturen då. Stor brist på arbetskraft. Den svenska industrin hade en jättemarknad efter kriget att producera för.
Betyder det att en stor arbetskraftsinvandring i dag inte skulle ha någon negativ effekt på lönerna? Naturligtvis inte.
Så vad ska man dra för slutsatser av pristagarnas ”naturliga experiment”? Att man inte kan dra några slutsatser av dem.
Driver den kungliga vetenskapsakademin med oss? Eller menar de allvar? I så fall är den ”ekonomiska vetenskapen” i ett eländigt skick.