Proletärens intervju med ”Skandiamannen” från 1989: Elefanten i porslinsbutiken
Magasinet Filter pekar i senaste numret ut den så kallade ”Skandiamannen” som den som mördade Olof Palme. I Filters reportage hänvisas bland annat till Proletärens intervju med ”Skandiamannen” i nr 3, 1989 – där han redogör sina vittnesuppgifter från mordkvällen och kritiserar Polisens utredning. Här återpublicerar vi Proletärens intervju med mannen som nu pekas ut som Olof Palmes mördare.
––– (Obs! Denna artikel publicerades först i Proletären nr 3, 19-25 januari 1989 – och återpublicerades på Proletärens webbplats 23 maj 2018) –––
Hans Holmér brukade kalla honom ”Elefanten i porslinsbutiken”. Normalt går han annars under benämningen ”Skandiamannen”. Han är en av de första som kommer fram till mordplatsen vid korsningen Sveavägen/Tunnelgatan den 28 februari 1986 – högst 10 sekunder efter det att skotten slog in i Olof Palmes rygg, klockan 23.21.20.
Stig, som är ”Skandiamannens” riktiga namn, arbetar sent denna kväll. Dagen efter skall han åka på en skön semestervecka till fjällen med familjen, närmare bestämt Idre. Det gäller att få undan arbetet. Han vet att absolut senast 23.15 denna fredagskväll måste han lämna arbetsplatsen Skandia för att hinna med sista tunnelbanetåget. Stig vet att T-ingången vid hörnet Sveavägen/Tunnelgatan är stängd, han måste fram till nästa station.
På med rocken, kepsen med öronlappar och glasögonen. Med handbagen i ett fast grepp tar Stig hissen ner från en av de ändlösa korridorerna i detta komplex till Skandias kontorsbyggnad. Stämpelklockan trycker dit 23.21.00 och Stig kliver ut i vinterkylan.
Liknade mest en smällare
– Som du vet är trottoaren mycket bred här på Sveavägen, berättar Stig. Jag går ut genom dörren bredvid de stora svängdörrarna för dessa är låsta nattetid. Bråttom har jag och jag går längst ut på trottoaren mot Sveavägen fram emot korsningen vid Tunnelgatan.
– Efter drygt 30 meter skall jag kolla klockan. Som du ser har jag en svart urtavla, säger Stig och sträcker ut armen för att visa mig. Därför viker jag in mot Götabankens fönster för att i dess ljus se hur mycket tid jag har på mig.
– Just i denna rörelse, från ytterkanten av trottoaren strax innan reklampelaren och in mot Götabanksfönstret hör jag något som mest liknare en ”smällare”. Jag reagerar inte inte omedelbart men när jag tittar upp och bort mot Tunnelgatan ser jag en person liggande på marken och en kvinna som böjer sig ner över honom. Jag springer fram till dem och då har det redan kommit fram ett ungt, sött par, en kille och en tjej. Min språngmarsch fram till det, som senare kommer att visa sig vara Olof Palmes mordplats, tar 6-7 sekunder.
Stig hinner aldrig se den person som avlossat skotten.
Inom de närmaste minuterna dyker det upp fler personer vid mordplatsen. Stig upplever att ingen tar några initiativ – själv vill han komma därifrån så fort som möjligt och förbereda en efterlängtad fjällsemestervecka i Idre.
”Blodet väller ut ur munnen”
Men det blir Stig som bryter förlamningen. Hans fru är sjuksköterska och själv har han som anställd på Skandia gått ”första-hjälpenkursen”.
– Mannen ligger framstupa och jag böjer mig ner invid kvinnan. Blodet väller ut ur munnen och döljer ansiktsdragen. Jag förstår att andningsvägarna måste frigöras och lägger mannen i framstupa sidoläge. Han är alldeles livlös.
– Jag sitter på huk med ryggen åt gatan och vid ett tillfälle höjer jag blicken och tittar in i gränden. Och då, på Luntmakaregatan bakom byggbyschorna tittar det fram en person som jag upplever som hotfull. Jag tittar ner på mannen på gatan och när jag lyfter blicken in mot gränden igen är personen i gränden försvunnen. Efteråt har jag konstaterat att det är vittnet ”Lars” jag sett.
– Vad jag uppfattar är jag den ende som talar med kvinnan. Jag frågar henne vart han som sköt tog vägen och då pekade hon in mi Tunnelgatans gränd och bort mot trapporna. På min fråga om hur denne var klädd svarade hon efter någon sekunds tvekan: ”en mörkblå halvlång täckjacka”.
En glammande småskoleklass
Stig är kvar vid mannens sida. Kvinnan rusar hysteriskt fram till alla som kommer fram till mordplatsen. Hon rusar även fram till kommissarie Söderström och dennes kollega, som sent omsider kommit fram till mordplatsen och som Stig säger ”långsamt gått ur bilen och ställt sig framför den”. Enligt Stig tar det minst 6 – 6,5 minuter innan Söderström anländer till mordplatsen – alltså cirka 23.28.
– Jag ligger fortfarande kvar på knä vid mannen med ryggen åt Sveavägen då jag hör springande steg bakom mig. En polis tar mig på axeln och frågar vilken väg han som sköt tog. Jag reser mig då upp och sträcker i något militärisk stil ut armen och pekar in mot trapporna i Tunnelgatan.
– Efter en stund kommer jag ihåg att jag inte sa hur mannen var klädd, vilket kvinnan berättat för mig. Jag reser mig då upp och springer efter poliserna som likt en ”glammande” småskoleklass gett sig av in i gränden. Men när jag kommer fram till Luntmakaregatan ser jag ingen varpå jag rundar byggbyschorna och går tillbaka till mordplatsen.
– På håll ser jag då hur någon vänt mannen i ryggläge och gör hjärtmassage. Ambulansen är framme och jag kommer fram när de lastar in mannen och kör därifrån. Då kommer flickan i det unga paret fram till mig och säger ”vet du vem som är skjuten?”
– Nej, svarar jag. Då berättar hon att det är Olof Palme. ”Du skämtar” säger jag och får då en arg blick och svaret ”att sådant skämtar man inte om”. Det samtalet glömmer jag aldrig – jag som trott att det var en knarkaffär som gjorts upp!
– Jag ser en person stå på gatan och en polis som tar upp hans vittnesmål. Väl framme vid dem hör jag hur mannen beskriver en person som flytt in i gränden. Det är signalementet på mig! Ingen av dem reagerar på mig och när jag ber polisen ta mina vittnesuppgifter med anledning av att jag var en av de första på plats möts jag av svaret – ”Tack, men vi har redan ett vittne”!??? Mitt signalement figurerar förmodligen fortfarande.
Stig får inte lämna några vittnesmål den här kvällen. Han går tillbaka till Skandia, dricker en kopp kaffe med nattvakten och tar reda på när nattbussen går hem, En halvtimma senare promenerar Stig Sveavägen fram i riktning från mordplatsen mot Odenplan. Polisbilar visslar förbi titt som tätt men ingen bryr sig om Stig. Detta trots att det är hans signalement som gått ut på polisradion!!
Stig har bara sett en ambulans på platsen, Sollentunaambulansen som forslar iväg Olof Palme. Någon Sabbatsbergsambulans, den som larmades ser han inte. Var inte den med Norrmalmspolisen Maria Degerman framme vid platsen ens?
– Jag har ställt mig en del frågor efter den här kvällen. Varför låg en oanvänd slemsug på platsen? Enligt min bedömning så borde den använts i allra högsta grad. Likaså sa kvinnan (Lisbet Palme, Prol anm) till mig att ”förresten har de skjutit mig också”. Hur kunde hon då skutta omkring på platsen som hon gjorde? Och varför har de inte tagit med mig på rekonstruktionerna som gjorts vid mordplatsen?????
– Nu har jag ringt DN och andra tidningar som publicerat bilder från dessa rekonstruktioner och talat om att bilderna är fel! Kvinnan är på utsidan mannen, med ryggen vänd mot Sveavägen, inte på insidan. Det kan ju ha betydelse på vilken sida om mannen hon gått. Sent om sider fick jag träda fram i TV-aktuellt och berätta min version – men på polisens rekonstruktioner fick jag aldrig vara med, vilket jag finner mycket märkligt.
Vem står för klavertrampen?
Elefanten i porslinsbutiken! Stig har gett sig till känna och det ville inte spaningsledaren Holmér veta av. Och inte den nuvarande spaningsledaren heller. Ännu ett vittne som ”misshandlats” av spaningsledningen. Trots att Stig är en av de första på mordplatsen, den som talar med Lisbet Palme, den som ger första hjälpen till Olof Palme, den som pekar ut mördarens flyktväg för de förföljande ”uppspelta” poliserna – honom tar spaningsledningen inte ens med på sina rekonstruktioner av mordet på Olof Palme och hans vittnesmål viftas bort!
– Tack vi har redan ett vittne!!
Är det bara för att han kan vara obehaglig då hans vittnesmål snarast bekräftar kommissarie Gösta Söderströms uppgift om att larmet gick 23.29 – inte 23.23 som spaningsledaren hävdar? Först cirka en månad efter mordet får Stig fem telefonsamtal på två dagar från polisen.
– På mig verkade det som om de ville få mig att ändra mina uppgifter. Varför ringde de annars så många gånger och ställde samma frågor?
Det här var Stigs berättelse om vad som hände vid korsningen Sveavägen/Tunnelgatan den kvällen statsminister Olof Palme mördares. Eller ”Skandiamannens” om ni så vill. Men absolut inte berättelsen av ”Elefanten i porslinsbutiken.” Klavertrampen – de står helt och hållet Hans Holmér och hans efterföljande kollegor för!
OLLE MINELL
URSPRUNGLIG BILDTEXT, BILD 1:
Hans Holmér gav Stig Engström epitetet ”elefanten i porslinsbutiken”. Holmér ville inte veta av Stig Engström, trots att han var den som först kom till mordplatsen efter det att skotten fallit. Stig ansåg sig ha viktiga uppgifter att förmedla, inte minst vad det gäller olika tidsuppgifter, men spaningsledningen ville och vill inte veta av honom. Han anses ”klampa på” och lägga sig i saker han inte har med att göra. Därav epitetet.
URSPRUNGLIG BILDTEXT, BILD 2:
Stig Engström stämplar ut från Skandia 23.21. Han skyndar sig Sveagatan fram för att hinna till tunnelbanan, viker av mot Götabankens skyltfönster för att se vad klockan är, och då hör han skotten. Han är först framme vid mordplatsen, det är han som för polisen anger mördarens flyktväg, men ändå får han inte vara med vid polisens rekonstruktioner av mordet. Visst är det märkligt?
(Artikel ursprungligen publicerad i Proletären nr 3, 19-25 januari 1989)