Ledare: En amerikansk vår?

Ännu fjorton dagar efter dödsmisshandeln av George Floyd i Minneapolis, av åklagare nu rubricerad som mord, drar demonstrationstågen genom USA. De har blivit fler, större och mindre våldsamma, men de visar inga tecken på att avta, vilket skapar frustration i det politiska etablissemanget.

Donald Trump talar lustfyllt om att sätta in nationalgardet i delstater där guvernörerna, företrädesvis demokrater, inte förmår stävja protesterna. Medan stadsfullmäktige i Minneapolis, lett av oberoende demokraten Lisa Bender, i bjärt kontrast talar om att upplösa stadens numera ökända polismyndighet.

Bender säger sig vilja ha en demokratiskt förankrad och mer socialt inriktad polis. Vad det nu betyder i ett USA där rena polisuppgifter alltmer överlåts till privata säkerhetsföretag.

Vad är det som händer? Står USA på gränsen till inbördeskrig, som en del högerextrema krafter hoppas på och vill uppmuntra till? Eller är detta början till en amerikansk vår, typ den arabiska, som tog Nordafrika och delar av Mellanöstern med storm under några månader 2011?

Eller handlar det rentav om en så kallad färg- eller blomsterrevolution, som den orangea revolutionen i Ukraina eller rosenrevolutionen i Georgien, där fraktioner ur den härskande makteliten använde folkliga protester för att flytta fram sina egna positioner?

Som vanligt är verkligheten komplex. Klart är att protestvågen är spontan och att den utlöstes av dödsmisshandeln av George Floyd, en obeväpnad svart man som möjligtvis gjort sig skyldig till ett bagatellbrott.

Detta för in den i USA så djupt rotade rasismen i förgrunden, som 1992, då den brutala misshandeln av Rodney King i Los Angeles utlyste liknande protester, eller 2014, då den tändande gnistan var ihjälskjutningen av den obeväpnade tonåringen Michael Brown i Ferguson, Missouri. Detta för att bara nämna två av många tidigare exempel.

Varje år skjuter polis i USA ihjäl över tusen människor. 39 procent av de obeväpnade offren är svarta, att jämföras med 13 procent av landets befolkning. I USA är det farligt att vara svart, åtminstone om man har med polisen att göra.

Ändå är hudfärg och antirasism bara en faktor bakom den protestvåg som nu drar över USA. I protesterna blandas ilskan över mordet på George Floyd med uppdämd social frustration över fattigdom, arbetslöshet och maktlöshet, just i år förstärkt av coronapandemins dråpslag mot samhällets mest utsatta. Hittills i år har närmare 40 miljoner amerikaner förlorat jobbet och det i ett land där många arbetare sedan länge lever på marginalen, utan arbetslöshets- och sjukförsäkring.

Redan nu ringlar matköerna kilometerlånga och värre lär det bli i sommar, då den magra arbetslöshetsersättningen löper ut för de som varslades i krisens början. Inte undra på då att frustrationen också tar sig uttryck i vandalism och plundring, om än bara i begränsad skala och i delar som provokationer från politiska aktivister både till höger och vänster. Plundring av egendom har i alla tider varit de egendomslösas sätt att göra  sig hörda, som under bröddemonstrationerna här i Sverige 1917.

Antirasism och ilska över alltmer skriande klassklyftor löper samman i den pågående protestvågen, som sig bör i USA, där rasismen är ett närvarande arv från slaveriets dagar. ”Arbetare med vitt skinn kan inte frigöra sig, där arbetare med svart skinn blir brännmärkta”, skrev redan Karl Marx. Det är ett uttalande som står sig. Antirasismen är en del av klasskampen.

Detta enkla konstaterande ger begränsningen i den nuvarande rörelsen, såsom den formeras av den lösliga organisationen Black Lives Matter. När antirasismen skiljs ut från klasskampen, som något separat, förlorar den inte bara i kraft, utan den tappar den verkliga, bakomliggande fienden ur sikte. För rasismen är inte bara ett historiskt arv, utan också och än mer en upprätthållen del av ett system som profiterar på splittring. Men så här långt kommer kapitalismen och de kapitalistiska storföretagen undan.

Det passar företagen alldeles utmärkt att ha en raskonflikt istället för en klasskonflikt. Därför framställer de sig som toleranta och multikulturella och ställer sig i kö som uppbackare av Black Lives Matter.

Bara ett exempel. USA har världens i särklass största fängelsepopulation. 2,3 miljoner människor sitter i fängelse. De representerar 20 procent av världens fångar.

Svarta och latinos är starkt överrepresenterade, såsom fattiga människor alltid är överrepresenterade i brottsstatistiken. Närmare hälften av dessa fångar arbetar under slavliknande förhållanden på uppdrag av näringslivet. Bland annat syr fångar uniformer till McDonalds anställda, till samma McDonalds som sluter upp bakom Black Lives Matter och som till och med donerar pengar till den antirasistiska rörelsen.

Hyckleriet är monumentalt. McDonalds håller sig med svarta slavarbetare. Men tillåts ändå stoltsera som ett antirasistiskt företag.

Vår slutsats av detta är att den antirasistiska rörelsen måste vidga perspektivet och göra sig till en del av en bredare rörelse mot växande klassklyftor och social orättvisa och mot det system som odlar rasism. Först då kan den bli en del av en verkligt föränderlig kraft.

Apropå vandalism och plundring. Borgerlig media förfasar sig så till den grad över dessa företeelser, att man kan få intryck av att ett sönderslaget skyltfönster är ett brott fullt i klass med mordet på en människa.

Till det vill vi påminna om ett uttalande från USA:s dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld, framfört i United Press International den 11 april 2003 och då med anledning av plundringarna i Bagdad efter den så kallade befrielsen.

”Plundringen i Bagdad är en naturlig konsekvens av övergången från förtryck till frihet”, sa Rumsfeld. ”Medan ingen tolererar plundring, kan man förstå de uppdämda känslor som är resultatet av årtionden av förtryck, man kan förstå att människor som fått familjemedlemmar dödade av regimen, låter sina känslor gå ut över regimen.”

Visst kan man förstå de uppdämda känslorna. Och framförallt måste man hoppas att dessa känslor snarast riktas mot den kapitalistiska regimen. Då kan man kanske tala om en amerikansk vår.