En film som känns i magen
I Maj Wechselmanns Sanna från Nablus får tittaren ta del av en svensk-palestiniers tankar och oro om vad som händer i Gaza, medan hon själv lever vidare i Sverige.
Den 7 oktober var jag och såg Maj Wechselmanns work in progress-film Sanna från Nablus. Det var en oerhört viktig och känslosam upplevelse; helt enkelt en film som borde få distribueras, men där är inte filmskaparen än.
– Det var annat förr, säger Wechselmann till mig efter visningen och diskussionen om filmen.
Hennes genombrott med den kontroversiella och omdebatterade Viggen 37: ett militärplans historia från 1973 blev en milstolpe; filmen som startade Folkets bio.
I Sanna från Nablus är Wechselmanns estetik som den alltid har varit, rå och kompromisslös; och det skoningslösa bildspråket ger mig ett slags hopp om att en ny generation dokumentärfilmare kanske kommer att följa hennes och andras exempel. För vad är dokumentärfilmen i Sverige i dag utan specialeffekter och pompös musik som hela tiden ska leda oss utan att vi själva får tänka?
Filmen är en intim och därmed hårresande kontrast mellan Sannas familjeliv i Stockholm, med sina två barn och sitt arbete som specialpedagog för barn med läs- och skrivsvårigheter, och det som pågått i mer än ett år nu i Palestina, Sannas hemland. Vi får också träffa hennes föräldrar som var några av de sista överlevande från Nakba 1948.
Vi får följa det som pågår i Gaza, genom bilder och filmklipp som många aldrig fått se innan. Det är rått och hemskt men också viktigt. Den typen av material skulle borgerlig media aldrig visa.
Det finns via Sannas liv en slags tröst, hopp och längtan. När Sanna och hennes familj kom till Sverige kom de till Gotland. Det var som ett litet paradis, och om hon sa fula ord till barnen på lekplatsen så förstod de ändå inte arabiska.
Varannan sommar åkte familjen till Nablus, ibland till släktingar i Gaza, och varannan stannade de kvar på Gotland för att arbeta i pappans korvkiosk. Ju äldre barnen blev desto mer arbetsuppgifter fick de.
Sanna berättar om en godisfabrik under den lägenhet som hon och hennes familj åkte till i Palestina när de samlat ihop tillräckligt med pengar. Hur hon och hennes bröder älskade den godisfabriken och drömde om att alltid kunna komma tillbaka till den. 2014 får familjen reda på att hela huset är bombat och nu finns ingen godisfabrik kvar.
Personligen tycker jag att det var väldigt modigt av Wechselmann att bjuda in till diskussion. Det var otroligt mycket känslor i luften, vissa kom med konkreta tips, andra ville berätta om sina liv som palestinier.
En kvinna i Sannas ålder berättar om att hon känner på samma sätt som Sanna. Det är som att man är ett skal men det känns som att bomberna pågår i magen.