En ickefråga?
Frågan om kungahusets avskaffande har inte direkt drivits till sin spets här i Sverige. Men vem vet – det kanske blir hårda strider om statsskicket någon gång framöver.
Rojalister finns det… tja, kanske inte gott om, men de finns. Ingen just nu levande sådan lär dock klå Knut af Ekenstam när det kommer till hängivenhet. Han var en självutnämnd friherre som vigde sitt liv åt kungahuset genom att ropa och skramla på gatorna i Stockholm och Göteborg iklädd någon sorts hemsnickrad amiralsuniform, komplett med blågult band och medaljer. Han var en riktig gatubildsikon under 1980- och 1990-talen och fiktiva versioner av honom dyker upp i både Jan Guillous Genombrottet (1981) och Peter Birros Hammarkullen (1997).
Knut var galen men ganska harmlös – och det är väl lite så de flesta vanliga människor ser på rojalister. De är knäppgökar. Ibland rika knäppgökar, men knäppgökar, none the less. Och oftast ganska harmlösa.
Frågan har ju inte direkt drivits till sin spets här. Men vem vet – det kanske blir hårda strider om statsskicket någon gång framöver.
Det kommer kanske inte som någon surprise att Proletären och Kommunisterna gärna ser att monarkin avskaffas. Med det menar vi inte att vi vill rulla fram giljotinen på Slottsbacken. Helst vill vi att Sveriges rikaste socialbidragstagare gör det enda hederliga – tackar för sig och lämnar in slottsnyckeln på fastighetskontoret. Kungen och drottningen är ju så gamla nu så de hade väl kunnat få garantipension och förtur till en hyrestvåa i Bandhagen, som tack för alla frimärken de poserat för genom åren. Om de avgår snällt och lydigt kan Silvia till och med få behålla några av sina handväskor. Barnen är såpass driftiga så de lär ju klara sig. Victoria har en fot i gymvärlden och lill-Calle kan fortsätta med att sätta sitt namn på gafflar och krukor.
Men… vi är ju inte riktigt där än. De flesta vanliga människor bryr sig helt enkelt inte särskilt mycket. Ingen politiker heller för den delen.
Det är inte helt olikt EU-frågan, som är mer eller mindre avsomnad. Inget riksdagsparti, ens de som formellt är för ett utträde, säger ett skvatt. Det hänvisas ofta till opinionen – att folk mer eller mindre accepterar att Sverige är med i EU – och då är det ingen idé att ta upp det.
Men är det inte politikers uppgift att driva opinion då? De är duktiga som fan på det när de vänder i en fråga – då kör de igång hela pr-maskineriet för att få det att verka som om de alltid stått för X, när de i själva verket stått för Y. Men saker de faktiskt har inskrivna i partiprogrammet bryr de sig inte särskilt mycket om att lyfta fram.