Filmrecension: En Terminator i tiden
Upplägget i Terminator: Dark Fate känns bekant. Kanske lite för bekant. Men Terminator-fans kan åtminstone glädjas åt den första dugliga filmen i serien på länge.
Bioaktuella sci-fi-actionrullen Terminator: Dark Fate har en kvinnlig trojka i fören. Därför har den på vissa håll (läs: av incelnördar på nätet) lyfts fram som ett exempel på Hollywoods hemliga feministagenda.
Men Hollywood har ingen sådan. De tänker inte ”rosa”. De tänker grönt. Dollargrönt.
Studior av Paramountsnitt bränner inte närmare 200 miljoner dollar på en rulle de inte tror kommer att gå hem. Och nu har det (äntligen) blivit så att starka, kvinnliga karaktärer går hem.
Med det sagt så känns inte girl powern påklistrad. Den har dessutom varit en central del av Terminatorserien sedan 1991.
Huvudkaraktärerna är alla sina egna personer, med egna drivkrafter och färdigheter. Och de klär sig i oömma kläder.
Terminator: Dark Fate bjuder på både gammalt och nytt. Mackenzie Davies överraskar i rollen som Grace, en halvcyborg som skickats från framtiden för att skydda Dani (Natalia Reyes), en ung mexikansk bilmontör som är ämnad för ett viktigt uppdrag.
Linda Hamilton gör en efterlängtad comeback i rollen som Sarah Connor, nu en stenhård prepper och terminatorjägare.
En åldrande Schwarzenegger återvänder också. Ingen terminatorrulle utan honom. Här spelar han en mjukisterminator som efter tre årtionden i vår värld kommit fram till att det är mycket mer meningsfullt att ta hand om folk än att mörda dem. En svårsmält men nyttig insikt för en robot. För många män ur Schwarzeneggers generation också, kan jag tänka mig.
Och så har vi naturligtvis skurken – charmknutten Gabriel Luna spelar den nye terminatorn Rev 9 (Bibelreferens), som skickats av framtidsdatorn Legion för att mörda Dani.
Upplägget känns bekant. Kanske lite för bekant. Men Terminator-fans kan åtminstone glädjas åt den första mer-än-halvdana filmen i serien på mycket, mycket länge.