50 år sedan IB-affären: En verklig spionskandal

Året var 1973. 1 maj var precis passerat då Fib/Kulturfront avslöjade den hemliga spion- och underrättelseorganisationen IB i ett stort reportage signerat Peter Bratt och Jan Guillou.

Avslöjandet slog ner som en bomb. Föregångaren till IB etablerades visserligen redan 1957, då som en särskild grupp inom försvarsstabens inrikesavdelning. Men organisationen var okänd för riksdagen och för flertalet ministrar i regeringen. Bara en liten grupp militärer och ledande socialdemokrater kände från början till IB:s existens och verksamhet.

Namnet IB, som Fib/Kulturfront uttydde som ”Informationsbyrån”, är faktiskt ett påhitt. Organisationen var så hemlig att den inte hade något officiellt namn. Enligt Säkerhetskommissionens rapport om IB, publicerad 2002, står förkortningen IB sålunda för ”Inhämtning Birger”, detta efter organisationens chef Birger Elmér.

IB bildades som sagt som en grupp B inom försvarsstabens inrikesavdelning. Bakgrunden var att militären krävde kontroll över arbetare som värvades för jobb på olika försvarsanläggningar, som på Kalixlinjen. Samtidigt krävde USA kontroll över arbetare på industrier som använde amerikansk teknologi. Kommunister skulle inte göra sig besvär.

Man kan tycka att denna övervakning kunde skötas IB förutan. Under 1950- och 60-talen massövervakade Säpo medlemmar i och sympatisörer till Sveriges Kommunistiska Parti. En förlovningsannons i Ny Dag räckte för att hamna i Säpos register.

Såväl militären som Socialdemokraterna var dock missnöjda med Säpos hantering av detta uppdrag. Militären för att en kommunistisk arbetare som nekats jobb på till exempel Kalixlinjen nästa dag kunde dyka upp som värnpliktig på samma anläggning och sossarna för att inkrökta Säpopoliser inte kunde skilja en vänstersocialdemokrat från en kommunist.

Så formerade försvarsstaben och den socialdemokratiska partiledningen en ohelig allians. Grupp B bildades som en parallell övervakningsorganisation, ledd av socialdemokraten Birger Elmér och med tillgång till uppgiftslämnare bland socialdemokraternas 20.000 arbetsplatsombud. En formidabel spionorganisation.

Upplägget signerades av dåvarande försvarsminister Sven Andersson och var sofistikerat. Elmér, som värvades till IB på initiativ av Olof Palme, och hans ställföreträdares Ingvar Paues, en före detta partiombudsman, skulle få tillgång till hela den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen, men inga kontakter skulle förmedlas via partihögkvarteret på Sveavägen 68. Det skulle inte få finnas några spår av IB i de socialdemokratiska arkiven. Istället fick IB grönt ljus för att ta direkt kontakt med S-organisationer på arbetsplatser man fann intressanta, vilket också gjordes.

FiB/K 9, 1973.

Detta upplägg godkändes av statsminister Tage Erlander, av dåvarande partisekreteraren Sven Aspling och av LO-ordföranden Arne Geijer.

Det gick sisådär med hemlighetsmakeriet. När IB-bomben väl briserade i början av maj 1973 stod sossarna med rumpan bar, vilket ledde till en massiv desinformationskampanj, anförd av Olof Palme. Några dokument hittades dock inte. När sossepolitruken Enn Kokk 1998 fick i uppdrag att skriva en vitbok om sossarnas förhållande till IB, så hittade han bara en kartong med spridda anteckningar i arkivet.

Enn Kokk tar frånvaron till intäkt för att vittvätta det socialdemokratiska åsiktsspioneriet. Det handlade inte om spioneri, utan om politisk kamp mot den fördärvliga kommunismen, påstår han. Något IB-register existerade överhuvudtaget inte, enligt Kokk.

Kokk lyckas inget vidare. I en tv-intervju 1998 berättade den före detta fackordföranden på Eriksbergs varv i Göteborg, Berti Levin, att han i början på 1970-talet höll sig med ett register om 50-100 namn på misstänkta kommunister som han överlämnade till Ingvar Paues. Levin var knappast ensam.

Att registret existerade slås fast i Säkerhetstjänstkommissionens rapport ”Det grå brödraskapet – en berättelse om IB”, skriven av Lars Olof Lampers och publicerad 2002. Hur stort det var går dock inte att slå fast med säkerhet. Eftersom Elmér påstår att han makulerade registret i början på 1970-talet.

Enligt IB-avslöjaren Håkan Isacson, som jobbade för IB och som var FIB/Kulturfronts huvudsakliga uppgiftslämnare, upptog det dock 20.000-25.000 namn, en storleksordning som senare bekräftats av Birger Elmér, trots att han tidigare talat om ett register om 150.000 namn.

Men kanske hinner sanningen ändå ikapp lögnen. Innan sin död 1999 berättade nämligen Birger Elmér att han skickade en kopia av registret till CIA:s högkvarter i Langley, Virginia.

IB startades som en organisation för inrikes spionage, men 1965 slogs grupp B ihop med T-kontoret, som då var försvarsstabens organisation för utrikes spionage. När IB avslöjades sysslade alltså organisationen med både inrikes och utrikes spionage.

Vad gäller utrikesdelen avslöjade Fib/Kulturfront att IB gjort inbrott på Egyptens ambassad i Stockholm, att IB höll sig med agenter i Egypten och med en infiltratör (Gunnar Ekberg) i den svenska FNL-rörelsen och i Palestina-rörelsen. Ekberg gjorde bland annat inbrott på FNL-kontoret i Göteborg och i KFML:s lokaler på Mellangatan 14 i Haga.

Det insamlade materialet skickades sedan vidare till CIA och till israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth.

Med hjälp av svenska sjökaptener samlade IB också information om hamnanläggningar och militära installationer i bland annat Vietnam, som också skickades vidare till CIA.

I dagens Natoanpassade Sverige kan denna verksamhet synas banal. Men 1973 var avslöjandet ren dynamit. Sverige var militärt alliansfritt och även om det politiska etablissemanget väl visste ”var vi hör hemma”, för att citera en senare försvarsminister, så skulle inte detta medges offentligt.

Inte undra på då att IB-avslöjarna Peter Bratt, Jan Guillou och Håkan Isaksson greps i en gryningsräd i oktober 1973, anklagade för spioneri. Också fotograferna Ove Holmqvist och Anders Petersen greps. Samtidigt beslagtogs mängder av dokument och fotografier.

I januari 1974 dömdes Bratt, Guillou och Isaksson till vardera ett års fängelse för spioneri. Bara Guillou överklagade och hovrätten sänkte hans straff till 10 månaders fängelse.

Här måste en utvikning göras.

Fram till 1969 var åsiktsregistrering inte förbjuden i Sverige. Säpo, IB och den militära underrättelsetjänsten Must kunde godtyckligt registrera människor som betraktades som säkerhetsrisker. För telefonavlyssning krävdes ingen brottsmisstanke, bara en tjänstvillig domare.

Genom personalkontrollkungörelsen, som trädde ikraft 1 september 1969, förbjöds åsiktsregistreringen, åtminstone formellt. Detta ställde till det för IB, som hade att hålla reda på kommunister. Och det i en prekär situation. För bara några månader senare utbröt den vilda strejken i Malmfälten.

Elmér, Paues & Co beslutade att förbudet bara gällde Säpo. IB kunde därför fortsatte sig registerverksamhet som om ingenting hänt. Så skyndade Paues till Kiruna för att kolla upp vilka krafter som var i rörelse.

I efterhand påstår han att han var där i ett privat ärende, vilket kan vara sant, då han i samma veva slutade sin anställning på IB. Men det spelar inte så stor roll, då också sossarnas facklige sekreterare Nils-Gösta Damberg skyndade till Malmfälten – ja, det är Mikael Dambergs pappa. Nils-Gösta Damberg var IB-man och den rapport han sammanställde om strejken skickades inte bara till Sveavägen 68, utan också till IB.

Det blev inte mycket av förbudet mot åsiktsregistrering. Enligt det regleringsbrev som regeringen Palme utfärdade 1972 var det fortsatt tillåtet att registrera människor enbart på grund av partitillhörighet. Med dåvarande KFML(r) som särskilt utpekat parti. Registreringen av medlemmar hos oss pågick sedan fram till åtminstone några år in på 2000-talet.

Här måste några ord sägas om om sjukhusspionen Jan Lindqvist, som 1974 anställdes på sjukvårdsförvaltningen i Göteborg med uppgift att registrera medlemmar i KFML(r). Lindkvist var naturligtvis sosse, liksom Lennart Andersson, som anställde honom.

Som av en händelse var Andersson IB-man, liksom Lindkvists närmaste chef Svante Winqvist. Men det var Säpo som tog initiativ till anställningen, så i media kallades Lindqvist ”Säpomannen”. Här glider som synes Säpo, IB och socialdemokratin ihop. 

Denna sammansmältning fick ett dråpligt uttryck i samband med den så kallade sjukhusaffären som avslöjades 1975. Sossarna i Göteborg kallade till möte på Rondo, dit justitieminister Lennart Geijer var inbjuden som talare. Men den som drog uppmärksamheten till sig var kommunalrådet Göran Johansson, som från talarstolen deklarerade: ”Här behövs inget Säpo. Vi har vårt eget Sapo!”

I Enn Kokks ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen”, som utgör ett embarmligt försök att ärerädda S, hänför Johansson detta sitt uttalande till göteborgskt skämtlynne. Men det fanns verkligen ett Sapo, en socialdemokratisk spionorganisation av arbetsplatsombud med uppdrag att registrera misshagliga arbetskamrater för IB:s räkning.

Ytterligare ett exempel på sammansmältningen.

1972 anställdes Ulf Karlsson på IB via en skenanställning på Ams. Han kom direkt från posten som förbundssekreterare på SSU och tågade efter några år på IB vidare till posten som vd för Riksbyggen.

Karlssons IB-uppdrag var att arrangera kurser på hotell Foresta på Lidingö, dit hela gräddan av IB-sosseriet bjöds in som talare. Där var Bengt Tengroth, Göran Johansson, Lennart Andersson, Nils-Gösta Damberg, Anders Thunborg, Pierre Schori med flera. Syftet med dessa kurser var att lära unga sossar att argumentera – mot KFML(r).

Försvarsstaben betalade socialdemokratiska kurser i argumentationsteknik!

Det är dags att knyta ihop säcken.

IB:s verksamhet tunnades ut under 1970-talets lopp. Enligt Enn Kokk upphörde den helt 1978. Det kan nog vara sant. En hemlig organisation som inte längre är hemlig är inte mycket att ha.

Men Sapo lär fortfarande existera.

Bratt, Guillou och Isaksson dömdes till fängelse för spioneri. Domarna möttes av så stora protester att riksdagen tvingades ändra spionerilagen för att skydda granskande journalistik. Lagändringen innebar att det måste finnas direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda för att kunna dömas för spioneri.

50 år senare har en ensamutredare snabbutrett den nya lagparagrafen ”utlandsspioneri”, som går i rakt motsatt riktning. Det blir nu åter straffbart att röja uppgifter som kan skada Sveriges internationella relationer. Åtal kan väckas utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda.

”Töjbara bestämmelser ger regeringen möjlighet att utifrån politiska avvägningar styra vad som skall åtalas”, konstaterar tryckfrihetsexperten Nils Funke på DN-debatt för något år sedan.

Åsiktsregistreringen förbjöds 1969. Men bara på pappret. Kommunistiska Partiets föregångare och andra vänsterorganisationer övervakades i ytterligare 30 år. Bland annat via hemlig telefonavlyssning utan brottsmisstanke.

Denna övervakning var olaglig, så 2003 polisanmälde vi regeringen Göran Persson. Riksdagens konstitutionsutskott, som har att hantera brott utförda  av regeringen, valde dock att avslå vår anmälan. Med hänvisning till att ett eventuellt brott var preskriberat.

Nu behövs inte längre sådana undanmanövrar. Får Tidöpartierna som de vill är det fritt fram för hemliga preventiva tvångsmedel utan brottsmisstanke. Förslaget sägs rikta sig mot den organiserade gängbrottsligheten, men hemliga tvångsmedel, som telefonavlyssning och särskilda visitationszoner, kan riktas mot vem som helst. Förslaget öppnar för godtycke och massövervakning.

IB finns inte längre. Men övervakningssamhället är på väg tillbaka. Låt oss bekämpa det med all kraft vi förmår, såsom vi för 50 år sedan stormade mot IB!