Arbetsplatsreportage: Ensam i köket
Förskolekocken Britt-Inger Öbergs arbetsbörda är beräknad att täcka en heltidstjänst – åtta timmar, fem dagar i veckan. Men i praktiken blir det mycket mer – närmare tio timmar om dagen. – Det blir ju att man jobbar gratis varje eftermiddag, säger hon till Proletären.
Lindesberg, Örebro län. Vid ett industriområde med lastbilsservice och däckhotell, ett stenkast från fabriksjätten Meritor (en av ortens största arbetsplatser) ligger en liten skogsglänta. Där gömmer sig Kristallen. En kommunal förskola med tre avdelningar.
Klockan närmar sig tolv denna fredagseftermiddag. Barnen har precis lunchat klart när Proletären kommer på besök. Förskolekocken Britt-Inger Öberg lagar mat till ett sjuttiotal ”gäster” varje dag. Frukost, lunch och mellanmål.
Dagens rätt var rislåda med kalkon (och i vegetarisk tappning). Av de snudd på renskrapade tallrikarna att döma var det mycket populärt.
Britt-Inger Öberg har en stund till övers innan hon måste ta tag i disken. Vi sätter oss i köket, vid hennes ”pusta-ut-hörn” med kassettradio och inköpslista. På väggen hänger en slaskrensare från Kommunal.
– Det svåraste är tiden. Att hinna med allt, säger Britt-Inger.
Britt-Inger är själv i köket. Ändå lagar hon all mat från grunden. Rullar egna järpar och köttbullar. Ordentliga grejer. Sen ska det diskas och städas, inventeras, handlas och fyllas på.
Arbetsbördan är beräknad att täcka en heltidstjänst – åtta timmar, fem dagar i veckan. Men i praktiken blir det mycket mer – närmare tio timmar om dagen.
– Det blir ju att man jobbar gratis varje eftermiddag. Det är mycket pengar man går miste om. De tycker att jag ska sluta kvart över ett. Då ska jag ha hunnit diska alla tallrikar och kantiner också, och fyllt på kylskåpet. Och det går inte, säger Britt-Inger.
– Jag har bråkat en del med cheferna om det. De säger att jag borde hinna med allt. Jag har krävt att de är med under en hel dag så att de får se. De sa att de kunde vara med till klockan tolv – men det är ju efter klockan tolv som är problemet.
Facket är inkopplat och står på Britt-Ingers sida. Lösningen kan tyckas självklar – att de anställer en till i köket.
– Men det finns det inte pengar till, säger cheferna.
Barngrupperna är också alldeles för stora. För barn som är 1-3 år är Skolverkets riktmärke 6-12 barn per grupp. I nuläget består grupperna av omkring 15 barn.
Bördan blir större för alla. Naturligtvis även för kökspersonalen. Fler munnar att mätta.
– Och så har barnen blivit mer ”selektiva”, säger Britt-Inger diplomatiskt.
Många barn har speciella dieter. Det kan vara religiösa påbud, eller på grund av föräldrar som låtit sig inspireras av något livsstilsmagasin. Men ibland handlar det bara om gammal hederlig tjurskallig matvägran.
– Men några av dem har börjat prova och smaka på nya grejer… ”Kan det vara gott det här?” Och så tycker de om det!
Allergier är också ett bekymmer. Förskolan har ett barn nu som är väldigt allergiskt. Om barnet får i sig ett visst födoämne är det ambulans som gäller.
– Jag läser noga på alla förpackningar. Men de gör ju om förpackningar ibland och ändrar innehållet i en del matvaror så det gäller att kolla noga varje gång.
Har det blivit fler allergier genom åren?
– Ja. Men det har nog också funnits i alla år, bara att man aldrig tänkt på det. Nu har det blivit uppmärksammat på ett annat sätt, allteftersom forskningen gått framåt.
En sak har i alla fall inte förändrats under alla år – barnens favoriter.
– Ja, det är ju spaghetti och köttfärssås. Och pannkakor.
Vi tittar på inköpslistan tillsammans. Britt-Inger ansvarar för att handla in all mat. Som förskolekock blir man proffs på lagom. Dels för att minska svinnet. Men också för att få pengarna att räcka.
Riset i dagens rislåda till exempel – det var nedfryst ris som blivit över från en annan rätt tidigare i veckan.
– Nu har ju matvarorna ökat i pris så det är inte klokt… men vi har inte mer budget för det. Men vi gör vårt bästa. Barnen måste ju ha mat.
Men det är inga sågspån i köttbullarna än?
– Haha, nej, riktigt så illa är det inte. Jag har inte behövt såga ned några träd… än!
Prishöjningarna märks också av privat. Det är tufft för låginkomsttagare.
– Man märker det hemma. Gubben är sjukpensionär också. Så vi är inte rika.
Det är samma med drivmedelspriserna. Något som slår hårt i en kommun som Lindesberg, där nästan alla är beroende av bilen för att ta sig till jobbet. Britt-Inger har en mil att åka till och från Kristallen.
– Och jag kör diesel, som nu är dyrare än bensin. Det var ju alltid tvärtom förut. Man borde få lite extra för att man tvingas åka på det viset. Jag måste ju ta bilen. Det finns inga bussförbindelser. Eller jo, om jag först går tre kilometer till hållplatsen. Dessutom går första bussen klockan åtta. Och jag börjar halv sju. Det är hemskt.
Förskolor hör till arbetsplatserna med mest sjukfrånvaro. Små barn är ofta sjuka – och det är personalen som får hantera snoret. Och kanske bli sjuka på kuppen. Jobbar man i kök kan man inte gå runt och nysa.
– Man försöker ju att undvika att bli sjuk… men man är ju bara människa.
Det är svårt med vikarier, berättar Britt-Inger. Det har hänt att de fått sätta in något ekonomibiträde i köket. Det säger kanske sig självt att det är en lösning som lämnar en del övrigt att önska.
Man förlorar mycket pengar på att vara sjuk också. Nu i april återinfördes karensdagen efter att ha varit på paus under pandemin. Men det finns en hel del som vill få bort den.
Tidigare i veckan lämnade Kommunal över 130 000 underskrifter till socialförsäkringsministern från medlemmar som vill slopa karensavdraget för gott. Britt-Ingers namn är med på listan. Hon skrev på utan att tveka.
– Ta bort karensdagen, säger jag. Det är vansinnigt. Den var ju borta nu under pandemin. Låt det fortsätta vara så. De förlorar inget på det.
Nu börjar disken komma in. Barnskötarna och lärarna hjälps åt att ta in allt. Britt-Inger börjar skölja. Hon har en och en halv timme kvar av arbetsdagen. I alla fall av den betalda delen.