Hoppa till huvudinnehåll
Av
Borås

Från oss som bygger landet: Ett barnens miljonproram

Det finns en risk att vi i missriktad välmening förvägrar invandrarbarn deras svenska identitet. Istället för att lyfta fram kulturella tillhörigheter borde vi gå samman och arbeta för ett barnens miljonprogram.


Första dagen för en ny förskoleklass på Fjärdingskolan i Borås. 24 barn står förväntansfullt utanför dörren och väntar, pratar, fnissar, knuffar lite på varandra. Vi går in, berättar vad vi heter, leker en namnlek, läser saga. Spänningen släpper och jag ser glädjen, nyfikenheten i barnens ögon. Det är stort att börja skolan. Vi leker Kims lek med saker som vi använder i klassrummet, blyertspenna, sax, suddgummi, pennvässare, färgpenna, tejp.

Barnen kommer från hela världen, Vietnam, Syrien, Kurdistan, Afghanistan, Somalia, Bosnien, Polen. Inga med svensk bakgrund. Men alla utom två av barnen är födda i Sverige. De flesta har gått i svensk förskola men deras svenska är svag och många vardagliga ord saknas.

Vi ritar flaggor från våra länder. Dzenan börjar med liv och lust måla blått och gult. Läraren som sitter jämte frågar: ”Men Dzenan vad målar du, Bosniens flagga har inget kors.” Dzenan tittar upp och säger med glädje att ”nej jag vet, men jag målar Sveriges flagga”.

Kan det vara som Nalin Pekgul skriver i sin bok att vi i missriktad välmening förvägrar invandrarbarnen deras svenska identitet? Att vi alltför ofta betonar deras andra kulturella tillhörighet och på så sätt begränsar?

Välfärdsstaten som byggdes upp på 60- och 70-talet har försvunnit. I Miljonprogrammet byggdes lägenheter som folk hade råd att bo i. Idag införs marknadshyror, städer förtätas och trångboddheten är stor.

Tänk om vi kunde gå samman och arbeta för ett barnens miljonprogram, att en miljon barn ska känna att de bor i världens bästa land. Minnas vår egen barndom, vad vi själva ville och behövde som små. Allt ifrån bostäder med ljus och grönområden, plats för lek, rörelse, kultur till föräldraledighet, trafikplanering och trygghet.

Bygga bostadsområden med naturen kvar, med låga hus och lekområden utanför knuten som inbjuder till hopp och lek. Mindre barngrupper i förskola – skola. Och en skola som ger alla barn lika förutsättningar, en skola som styrs av de behov som finns och inte av budget i balans. Ett samhälle som skapar trygghet och framtidstro.

Tillbaka till Fjärding och förskoleklassen. Snart har barnen gått ett år i skolan. De har lärt sig mycket, vi har lekt och busat. Och glädjen att lära finns kvar. Framförallt måste vi ge dem det svenska språket, nyckeln in i samhället.

Det är långt kvar till ett samhälle som utgår från barnen men vi kan börja redan nu!