Exemplet Belgien: Löneökningar på 11 procent och fallande inflation
Trots att samtliga anställda i Belgien fått sin lön uppräknad efter inflationen syns inga spår av den katastrof som Svenskt Näringsliv och LO varnar för. Proletären har pratat med Olivier Malay, facklig ekonom och professor i ekonomi vid Bryssels universitet.
Det senaste året har svenska arbetare fått uppleva kraftiga reallönesänkningar till följd av inflationen. Det finns inget alternativ, hävdar experterna – höjda löner förvärrar bara läget ytterligare.
Men 2022 ökade belgarnas löner automatiskt och lagstadgat med elva procent, och det har varken inneburit löneprisspiral eller samhällskollaps. Hur kommer det sig?
– Löneprisspiralen är huvudsakligen en myt, säger Olivier Malay, facklig ekonom och professor i ekonomi vid universitet i Bryssel, till Proletären.
Lönerna i Belgien följer automatiskt inflationen, ett system som använts i landet i över 100 år. Det kallas för löneindexering och innebär att lönen varje år justeras upp – åtminstone – i nivå med inflationen. Utöver det får facken förhandla om löneutrymmet.
Olivier Malay är anställd hos Belgiens största fackliga centralorganisation, Konfederationen för kristna fackförbund, CSC. Historiskt ett gult fack, alltså arbetsköparvänligt, och knutet till kyrkan.
Men i och med att kyrkan förlorade makt i samhället bytte den fackliga organisationen karaktär och idag är CSC ett fackförbund med ett brett spektrum av åsikter, från ”gröna” till allmän vänster och kommunister, och det finns idag inga större politiska skillnader mellan dem och landets näst största fackliga centralorganisation, socialistiska FGTB, säger Olivier Malay.
Här i Sverige pratas det mycket om rädslan för en löneprisspiral om arbetarna kräver lön i nivå med inflationen – vilka effekter har indexeringen haft på ekonomin i Belgien?
– Det är olika för olika företag. I industrierna är lönekostnaderna ofta runt 10-20 procent av de totala kostnaderna – så för dem är en tioprocentig löneökning ingenting. För servicesektorn är personalkostnaderna en större utgift och de kan bli tvungna att höja priserna, men för de företag som drabbas skulle staten kunna vidta åtgärder.
– Det har inte varit ett bra år för handeln, men man kan inte säga att det generellt varit skadligt för ekonomin. Vi har inte sett någon ökning av konkurser och inflationen har gått ned.
Belgiens inflation, mätt i KPI, toppade på tolv procent i oktober förra året – alltså samma nivå som Sveriges i februari 2023. Sedan dess har den gått ned och senaste siffran från februari i år visar 6,6 procent.
– En del av inflationen har varit ökade kostnader, som hushållspriset på gas. En annan har varit företagens enorma övervinster, som exempelvis Engie, som kontrollerar 90 procent av elmarknaden i Belgien. De gjorde en vinst på fem miljarder euro förra året genom att höja priset – trots att kostnaderna för att producera el inte har ökat.
– Den tredje faktorn är de indexerade lönerna, men de kom ju efter inflationen så de kan inte ha orsakat den.
Här i Sverige har fackförbunden köpt teorin om en löneprisspiral – och kräver bara 4,4 procent för att inte ”elda på inflationen”.
– Löneprisspiralen är huvudsakligen en myt. Till och med Internationella valutafonden, IMF, menar att den inte är en avgörande faktor för inflationen. De senaste två åren har vi haft en nominell löneökning på 15 procent och vår ekonomi står fortfarande kvar.
– Två tredjedelar av inflationen i Belgien beror på företagens vinstökningar. Det har gjorts flera rapporter i Frankrike och USA som pekar på samma sak. Här pratar företagen också om löneprisspiral – men i slutändan går de med vinst ändå.
Finns det en debatt om löneindexeringen i Belgien?
– Den blir ifrågasatt i smyg men ingen vågar gå emot den rakt ut, inte ens högern. De föreslår begränsningar i indexeringen så att det bara ska gälla låginkomsttagare. Det skulle splittra arbetarna, det vet de om och det är därför de driver det.
– Men vi måste försvara indexeringen, vi är bland de sista länderna som har kvar den. Men indexeringen i sig är inte nog, hälften av arbetarna får uppräkningen bara en gång om året – vilket innebär att de förlorar köpkraft under hela året.
Förra året krävde fackförbunden i Belgien löneökningar över indexeringen och utlyste generalstrejk vid två tillfällen. Löneutrymmet som de belgiska facken har att förhandla om utöver indexeringen är bestämt genom en ”konkurrenslag” som innebär att det beror på löneökningarna i grannländerna. 2021 och 2022 fick fackförbunden förhandla om 0,4 procent över båda åren.
Hur gick det?
– Det var inte så stor uppslutning som vi hade önskat. Det var en framgång på det sättet att det var första generalstrejken på länge, men vi lyckades inte stanna hela landet som vi gjorde 2014.
– Och vi visste att vi kunde få mer än indexeringen för företagen har gjort jättevinster. I de flesta sektorer lyckades vi få 0,4 i alla fall, men vad är det? En kaffe och en macka. Vi lyckades bara behålla köpkraften.
Det råder konsensus bland fackförbunden om att lagen måste förändras eller tas bort helt och hållet. Just nu blockerar konkurrenslagen möjligheten att kräva löner över inflationen de närmsta två åren – och kanske längre än så.
– När grannländernas löner gick ner 2008 tog det fyra-fem år innan deras löner kom ikapp våra. Så kanske kommer vi behöva vänta fyra-fem år innan vi har rätt till reallöneökningar igen.