Bokrecension: Friskole-ogräset måste rensas bort

Marcus Larsson på tankesmedjan Balans har skrivit en ny bok, De expansiva, som enligt honom själv är ett desperat rop på hjälp. Boken granskar marknadens aktörer inom skolan med särskilt fokus på friskolekoncernerna. Det är en faktarik bok som går igenom såväl förskolor och grundskolor som gymnasieskolor från flera olika perspektiv.

Den som tror att det världsunika svenska friskolesystemet innebär små idéburna skolor med ägare ute i verksamheten och en egen pedagogisk profil är helt fel ute. Det är tvärtom. Ägarkoncentrationen tilltar, de stora friskolekoncernerna ökar sina marknadsandelar i snabb takt.

I boken visar Marcus Larsson hur de största friskolekoncernerna ökat sin omsättning med 65 procent den senaste fyraårsperioden. Störst och därmed värst i klassen är Academedia som äger 290 förskolor i flera länder, 78 grundskolor och 140 gymnasieskolor här i Sverige. Omsättningen är mer än 12 miljarder kronor.

Boken visar på ett förtjänstfullt sätt hur det svenska friskolesystemet med den tillhörande skolpengen är ett riggat system, som gynnar den privata koncentrationen i skolan och därmed möjliggör ett ännu större vinstuttag.

Friskolorna har inte samma kostnader som de kommunala skolorna, som till skillnad från friskolorna har lagkrav på sig att bereda plats till alla elever. Därför kan friskolorna välja elever och anpassa sin profil utifrån mindre resurskrävande elever.

Här visar Marcus Larsson att det nya populära sättet att gå tillväga är att ge sin skola en engelsk språkprofil. Då sållas svagare och resurskrävande elever naturligt bort, med följd att klasstorlekarna kan öka och lärarna undervisa fler elever. Eller som Larsson själv skriver: ”Offentlig statistik bekräftar att koncernskolorna lyckas med det här. De vinstdrivande skolkoncernerna har ett mindre resurskrävande elevunderlag, större klasser, lägre lärartäthet, lägre lärarlöner och sämre utbildade lärare.”

När en elev börjar i en friskola försämras förutsättningarna för den kommunala skolan exponentiellt. Lokaler, löner och uppdrag finns kvar, men budgeten minskar. Om kommunen går in och täcker underskottet måste de samtidigt kompensera friskolorna med lika mycket.

Varje friskoleelev skapar alltså valet för en kommun att antingen skära ned eller ge extra bidrag till friskolorna. Något som Larsson beskriver som en ond cirkel och att friskolorna överkompenseras för kostnader de inte har.

De expansiva är inte bara friskolekoncernerna, utan även politiker som sadlat om till att bli friskolekapitalister. Dessa har kunskaper om det riggade systemet och vet vad som är planerat från politiskt håll. Även efter avslutad politisk karriär har de kvar sina kontakter och är därför hett eftertraktade till styrelseposter och konsultuppdrag i olika friskolekoncerner, när de själva inte startar egna friskolor.

Tyvärr drar inte Marcus Larsson den självklara slutsatsen av sin förtjänstfulla genomgång, att grundproblemet är själva friskolesystemet. Larsson anser att aktiebolagen och vinstincitamentet måste bort från skolmarknaden, men han har inget emot friskolesystemet som sådant.

Men det går inte att lappa och laga i ett feltänkt system. Det är friskolesystemet och det fria skolvalet som måste bort om en jämlik skola ska kunna uppnås. Den slutsatsen drar nog de flesta efter att ha läst Marcus Larssons i övrigt utmärkta bok. En bok som alla verksamma inom skolan borde läsa, inte minst alla skolpolitiker.