Hoppa till huvudinnehåll
Av

God boendemiljö anses nog som bakåtsträvande

Billig polsk arbetskraft och billigt baltiskt byggmaterial. Förlorarna blir de svenska byggnadsarbetarna, men också stat och kommun som mister intäkter i form av skatt på lön och omsättningsskatt på byggvaror.


Bostadsfrågan är på många håll i landet ett stort och olöst problem. Byggmästare och banker har under lång tid satsat på att bygga insatslägenheter. Detta har tvingat in många i en oönskad lånebubbla samtidigt som det håller andra utanför bostadsmarknaden på grund av för låga inkomster och därmed dålig ekonomi.

Främst är det naturligtvis ungdomen som dras med de största svårigheterna när de vill lämna modershemmet och skaffa sig något eget. De kommunala bostadsbolagen har en mycket låg verksamhet när det gäller nyplanering av byggandet och har lämnat över såväl planering som byggande åt de privata intressena.

Rapporter kommer om att planerat byggande av insatslägenheter, på grund av en vikande marknad, istället ska bli hyreslägenheter. Hyran lär dock bli av sådan storlek att även här reduceras marknaden.

I Göteborg har byggandet av Södra Älvstranden stoppats upp av fruktan att de planerade insatslägenheterna kan bli svårsålda på grund av priserna.

I stället för planering av nya och större bostadsområden har därför idén om ”förtätning” blivit ett ledord för stadens byggintressenter.

Gråberget är som namnet anger en relativt stor bergknalle i Majornas mitt. Här byggdes strax efter första världskriget en samling baracker, så kallade nödbostäder för bostadslösa, som regel fattiga arbetare. Ofta med stora barnkullar.

I stället för planering av nya och större bostadsområden har ”förtätning” blivit ett ledord för stadens byggintressenter.

Omoderna, kalla och idag skulle de inte anses människovärdiga. I dagligt tal kallades området för ”negerbyn”.

Jag har själv starka minnen från Gråberget, då både min farfar och far hade duvslag i berget. Vintertid hände det att jag fick förtroendet att förse djuren med mat och vatten. Det senare hämtades då från ”byn”.

Denna sociala skamfläck hölls intakt fram till 1949-50 då den revs och en rent jungfrulig mark öppnades för byggintressenterna. Det blev HSB och till delar allmännyttan som blev byggherrar på Gråberget.

Den moderna tiden fick råda vad gäller byggandet, bort med trånga gårdar och mörka gårdslägenheter. Sol, ljus och närhet till naturen blev motto för dagen. Träd bevarades där så var möjligt. Lamellhus kantade bergets sluttningar och punkthus av olika höjder i dess mitt, allt mycket noga genomtänkt och en viktoria för en god arkitektur.

I dagens nyliberala ekonomi anses förmodligen tankar på en god boendemiljö såsom någonting gammalmodigt och bakåtsträvande som hindrar profitens tillväxt. Därför blir den genomförda förtätningen en fullständigt malplacerad historia.

Förtätningen på Gråberget består i att ett fåtal garagelängor revs, och bergssprängare sköt sig in i berget. Plattan göts och de lettiska långtradarna stod på kö från morgon till kväll för att lossa de prefabricerade betongblocken med fasad, mellanväggar och valvelement.

Det polska arbetslaget, som växer allteftersom huset reser sig, bygger med kranen upp, inte ett nytt hus, utan ett kvarter av nya huskroppar. Dessa ligger så tätt inpå varann att det skapas fönster dit varken sol eller månens strålar når. Med andra ord en kraftig tillbakagång vad det gäller stadsarkitekturen.

Vad syftet med detta är, står helt i öppen dager. Det är att maximalt utnyttja varenda kvadratcentimeter av den anvisade byggytan. Även höjden på huskropparna är förmodligen den maximala. Resultatet har blivit en skarp kontrast till den övriga bebyggelsen i området.

För byggmästare och byggherre har här öppnats ett sagans land utan att de behövt använda de klassiska orden ”Sesam öppna dig”. Det svenska EU-medlemsskapet räcker fuller väl.

Billig polsk arbetskraft (säkert hälften av vad ett svenskt kollektivavtal ger). Billigt baltiskt byggmaterial. Förlorarna blir de svenska byggnadsarbetarna som har en oerhört illojal lönenedpressare att slåss emot i de tusentals forna öststatare som idag befolkar svenska arbetsplatser.

Förlorare blir också stat och kommun som mister intäkter i form av skatt på lön och omsättningsskatt på byggvaror.

Allt detta sker öppet på grund av kapitalets medlöpare. Som till exempel stadsarkitekten som godkänner ett bygge som så klart strider mot allt vad god smak och etikett heter. På grund av detta och brist på kompetens borde han avsättas.

Ett annat medlöperi, vilket nästan är än värre, är byggfackets totala tystnad om detta stora arbete som går de egna medlemmarna förlorat. Det tar bara fem minuter med buss från deras ombonade kontor för att med egna ögon betrakta styggelsen.