Hungerkravallerna 1917: Kvinnorna i fronten för bröd och rättvisa

Våren 1917 var kriget i Europa inne på sitt tredje år och i de krigförande länderna svalt arbetarfamiljerna medan svartabörshandlare blev allt rikare. Sverige var inte något undantag. Även om landet stod utanför kriget, blev matförråden allt knappare.

Frankrikes och Storbritanniens blockad av matimport till Tyskland drabbade även Sverige som formellt var neutralt men ändå räknades som Tysklands allierade. Tysklands ubåtsattacker på handelsfartyg försämrade tillgången på mat ytterligare. Den inhemska potatisskörden 1916 hade varit dålig liksom spannmålsskörden.

I ett försök från statens sida att få kontroll över tillgången på mat upprättades livsmedelskommissioner och handel med spannmål och potatis skulle styras via staten. 1916 infördes ransonering av socker. Snart utvidgades ransoneringen till bröd/mjöl och gryn.

Varje invånare fick ett ransoneringskort som berättigade till ett dagligt inköp av 250 gram mjöl eller 325 gram mjukt bröd eller 200 gram hårt bröd. Mängden motsvarar en halv limpa per dag. På våren 1917 minskade den dagliga ransonen till 200 gram mjöl per person. Spädbarn fick gryn till välling mot kupong.

Men det rådde brist även på annan mat. Det billiga margarinet som arbetarna brukade använda försvann från marknaden då det inte fanns råvaror till produktionen. Istället fick arbetarfamiljerna köpa det dyrare smöret.

Tillgången till mjölk minskade successivt våren 1917 eftersom det även var brist på djurfoder. Potatisen var inte ransonerad våren 1917 men på grund av missväxten året innan var förråden små och framåt april tog potatisen slut och endast sporadiskt kom det in potatisleveranser. Fläsk blev en bristvara på grund av export till Tyskland.

Livsmedelsbristen drev upp priserna även på icke-ransonerad mat trots införda maxpriser. Våren 1917 hade priserna på de vanligaste livsmedlen ökat med nära 80 procent jämfört med innan kriget. Speciellt köttpriserna steg på grund av en omfattande svartabörshandel med fläsk. Lönerna släpade efter och arbetarfamiljerna, som redan innan kriget använt större delen av lönen till mat, fick det allt svårare.

Det var arbetarhustrurna som fick ta den värsta stöten. Bristen på livsmedel gjorde att en allt större del av dagen fick användas till att skaffa hem mat och sedan försöka laga något till familjen på det de fått tag i.

Kvinnorna i städerna och bruksorterna fick köa i timmar för att komma över det bröd och mjöl som familjen enligt ransoneringskorten var berättigade till. När det blev deras tur kunde de mötas av att allt var slut för dagen.

Fusk med vikten på bröden var vanligt. Kvaliteten på mjölet som fanns att köpa var ofta dåligt och handlaren kunde späda ut det ytterligare för att tjäna extrapengar. Potatis, som normalt var basen för familjens middag, blev en sällsynthet och ersattes med rotfrukter och grönsaker när det fanns att köpa. I arbetarfamiljerna blev tillgången till mat allt sämre ju längre in på våren 1917 man kom.

Arkivbild

Brödkö i Göteborg våren 1917. Köerna bevakades av polis föra att skydda handlarna.

Detta ska ställas i kontrast till borgarfamiljernas vardag. Visserligen gällde ransoneringen även dem, men deras hustrur slapp köa för bröd. De hade pigor som de kunde skicka ut till köerna. Och handlarna ställde undan bröd och potatis så att de fina fruarna säkert skulle få. Borgarfamiljerna hade råd att köpa mat även om priserna steg och de kunde få fram livsmedel via svarta börsen och kontakter. Klasskillnaderna i samhället vad gäller mattillgång blev allt större.

I april hade arbetarhustrurna runt om i landet fått nog. Det började i sågverkssamhällena runt Sandarne nära Söderhamn. 11 april 1917 initierade fyra kvinnor, medlemmar i Söderhamns skärgårds kvinnoklubb, en marsch till Brödbyrån i Söderhamn för att kräva ett slut på ransoneringen på bland annat gryn. När de kom fram hade 200 kvinnor anslutit sig till demonstrationen.

Svaret de fick var undvikande, deras krav skulle skickas vidare till Livsmedelskommissionen. Men kvinnorna i Söderhamn gav sig inte. Dagen efter hölls ett möte i Lerviks Folkets Hus med 700 deltagare, både kvinnor och män. Och veckan efter höll kvinnorna barnen hemma från skolan med motivation att barnen inte orkade med undervisningen på grund av brödbrist.

Via pressen spreds nyheten om kvinnornas marsch i Söderhamn och snart följde fler samhällen efter. I stad efter stad gick arbetarkvinnorna ut i demonstrationer och krävde tillgång till mer mat. ”Vi kunna ej längre uthärda med att se våra barn svälta och tyna bort i brist på näring. Vi och våra män kunna ej längre fullgöra våra tunga plikter. Vi svälta och våra barn ta obotlig skada för framtiden…”  stod det i en protestlista som kvinnor i Stockholm lämnade över till politikerna.

Allt fler män strejkade och slöt upp i protesterna. Hungermarscherna i april omvandlades till massiva demonstrationer för bröd, allmän rösträtt, 8-timmarsdag och även för republik.

Men det stannade inte alltid vid tålmodigt köande utanför affärer eller lugna demonstrationer. I Ådalen marscherade män och kvinnor i april ut på landet och tvångsinventerade böndernas förråd. På andra ställen trängde kvinnor in i butiker och tvingade handlarna att sälja (utan ransoneringskort) det som fanns tillgängligt i butiken. Och i Stockholm tågade 6.000 arbeterskor från de stora fabrikerna på Södermalm till Mjölkcentralen och krävde sänkta mjölkpriser. De möttes av ridande polis som splittrade demonstrationen.

Teckning från rättegången mot kvinnorna som deltog i ”potatisrevolutionen”.

De sista 10 dagarna i april hölls nästan 100 hungerdemonstrationer runt om i landet, i de stora städerna demonstrerades det så gott som dagligen. Sammanlagt var det en kvarts miljon arbetare – kvinnor och män – som deltog under dessa aprildagar.

Demonstrationerna kulminerade på 1 maj 1917. I Stockholm samlades 100.000, i Göteborg 20.000 och i Malmö 15.000. På industriorter i hela landet samlades stora demonstrationer med tusentals deltagare. Och på många orter var arbetarkvinnor bland talarna.

Och kvinnornas hungerprotester fortsatte. Trots den stora styrkedemonstrationen 1 maj fattades fortfarande mat i hemmen och köandet för att få ut den ranson man hade rätt till fortsatte. Och nu började kvinnorna bokstavligen ta saken i egna händer.

I Norrköping 4 maj tågade 1.800 kvinnor till rådhuset med krav på bröd. När ryktet spreds att det verkligen fanns bröd, plundrades brödbutikerna. Unga textilarbeterskor stormade på lunchrasten in i en korvfabrik och lade beslag på det som fanns. Polis tillkallades men de kunde inte skingra kvinnorna utan gav upp.

5 maj var det dags för det som kallas för Potatisrevolutionen i Stockholm. En potatishandlare på Söder hade fått in potatis och på morgonen bildades en lång kö utanför butiken. Två poliser höll vakt för att allt skulle gå lugnt till.

På eftermiddagen meddelade handlaren att potatisen var slut men en inventering visade att han hade kvar potatis som han stoppat undan till speciella kunder. På kort tid samlades 2.000 utanför butiken och kvinnorna i kön försökte storma butiken. Mer polis tillkallades och de högg våldsamt in mot de församlade. Enligt polisen var det var det speciellt några kvinnor som uppmanade övriga att bryta sig in. Fyra kvinnor arresterades och en av dem dömdes till dryga böter motsvarande nästan en årslön.

Samma dag lördagen 5 maj utbröt Brödupproret i Göteborg. Utdelning av nya ransoneringskort hade försenats och arbetarhustrurna försökte därför få köpa bröd utan kort. På flera ställen runt om i staden samlades stora grupper av kvinnor utanför bagerier för att få köpa det bröd som de visste fanns. När de nekades, tog de sig in i butikerna med våld och stoppade på sig bröd. Och de flesta betalade för brödet – det var inte pengar som saknades, det var ransoneringskort att köpa brödet för.

Även männen slöt upp efter arbetet. När allt större folkmassor samlades framåt kvällen anföll polisen men möttes av motstånd i form av stenkastning. Senare tillkallades även militär. 30 personer dömdes efteråt för upplopp, av dem några enstaka kvinnor.

I pressen runt om i landet blev det ramaskri över att arbetarkvinnorna tilltvingade sig mat med våld. Borgarpressen skrev om aggressiva kvinnor och att de inte alls behövde slåss för potatis eller bröd när det fanns gott om kålrötter och sill i landet!

Även de socialdemokratiska tidningarna manade till lugn – även om de förstod kvinnornas förtvivlan var det fel att ta lagen i egna händer eftersom de då förstörde inte bara sig själva utan även för andra familjer när de tog mer än sin ranson. Den enda tidning som skrev positivt om ”potatisrevolutionen” och ”brödupproret” var vänstersocialdemokratiska Friheten som försvarade agerandet och som såg det som ett frö till ett kommande uppror.

Arbetarkvinnornas intåg på scenen våren 1917 kom när den svenska arbetarklassen i viss mån saknade politisk ledning. I februari hade det socialdemokratiska partiet splittrats i en högerflygel, ledd av Branting, och en vänsterfraktion som när de stora hungerdemonstrationerna ägde rum ännu inte hunnit bilda ett eget parti – först i mitten av maj höll Sveriges Socialdemokratiska vänsterparti sin konstituerande kongress.

Privat

De fyra kvinnor som var initiativtagare till den första hungerdemonstrationen i Sverige har fått en minnestavla i Sandarne.

Det fanns kvinnor i de stora demonstrationerna som var organiserade i socialdemokratiska kvinnoklubbar. Även syndikalisterna var aktiva på arbetsplatserna och hade kvinnliga medlemmar. Men de flesta kvinnor som var med om hungerdemonstrationerna var oorganiserade. Det innebar inte att demonstrationerna alltid var spontana – många var organiserade innan och kvinnorna hade nedskrivna krav som de överlämnade till myndigheterna.

Att många kvinnor var oorganiserade betydde inte att de var okunniga om socialismen och vad som hände i Ryssland. Många familjer hade arbetarrörelsens tidningar hemma och det var inte bara männen som läste dem. Med barn hemma var det dock inte så lätt för kvinnorna att delta i möten. Men rösträttsfrågan var nog så viktigt även för arbetarhustrurna. Och trots att de som gifta kvinnor var omyndiga och männen var deras förmyndare, agerade de självständigt våren 1917.

Socialdemokraternas ledare ansåg att frågan om livsmedelsförsörjningen skulle lösas via riksdagen och inte på gatorna. Vänstersocialdemokraterna saknade organisation. Syndikalisterna arbetade främst bland de manliga arbetarna på arbetsplatserna. Så ingen försökte organisera den kraft som alla demonstrerande arbetarhustrur utgjorde för att sätta press på de styrande – istället skulle männen i riksdagen eller i arbetarråden föra deras talan.

Livsmedelsfrågan var bara en av de brännande politiska frågor för arbetarklassen som sattes på sin spets under svältåren 1917-18. Kravet på allmän rösträtt för män och kvinnor liksom införande av 8-timmarsdag i Sverige växte allt större och demonstrationerna fortsatte även när hungerkravallerna upphört.

Runt om i Europa revolterade arbetarna mot det gamla samhället. Och av rädsla för revolution även i Sverige fick arbetarrörelsen igenom sina krav på allmän rösträtt och kortare arbetsdag. Och arbetarkvinnorna som varit ute på gatorna och marscherat för mat, fick sin rösträtt. Och blev myndiga även som gifta.

BILDTEXTER:

1. De fyra kvinnor som var initiativtagare till den första hungerdemonstrationen i Sverige har fått en minnestavla i Sandarne.
2. Brödkö i Göteborg våren 1917. Kvinnorna fick stå i timmar för att köpa bröd – kom de för sent kunde brödet vara slut. Och köerna bevakades av polis för att skydda handlarna.
3. 27 april tågade 6000 arbeterskor från Södern till Mjölkcentralen. När de inte fick något svar fortsatte de till riksdagshuset där de möttes av polis.
4. Tidningsurklipp från Norrköping maj 1917.
5. Teckning från rättegången mot kvinnorna som deltog i ”potatisrevolutionen”.