Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: Ingen framtid för grön kapitalism

Miljöpartiet svänger i såväl Natofrågan som kärnkraftsfrågan. Att partiet, grundat för att möta ett av vår tids stora existentiella hot, klimatkrisen, väljer att blunda för ett annat, kärnvapenkriget, är oförsvarligt.

Proletären

Förra helgen inträffade en historisk händelse. Lördagen den 18 november uppmättes jordens genomsnittstemperatur för första gången sedan mätningarna påbörjades till mer än två grader Celsius över förindustriell nivå. 

Rekordnoteringen var som tur bara en enskild dagsnotering. Men det är allvarligt nog, eftersom allt pekar på att det långsiktiga genomsnittet kommer att passera en och en halv grad – målsättningen i Parisavtalet – inom bara ett par år.

Jorden brinner, den militära kapprustningen fortsätter i rasande takt och bomberna regnar över barnen i Gaza. Men när kongressombuden i Miljöpartiet i helgen samlades till kongress var det inte kamp mot krig och kapitalistisk rovdrift som stod på agendan, istället beslutade partiet att svänga i både Nato- och kärnkraftsfrågan.

Det är en rejäl urspårning för ett parti som bildades med rötterna i den svenska freds- och miljörörelsen. Som vår samtid ser ut borde Miljöpartiet vara satta i full mobilisering. Redo att ta till gatorna med alla oss andra, mot Natoanslutningen, mot den israeliska apartheidstatens folkmord och mot den kapitalistiska klimatkatastrofen.

Istället beslutade de gröna ombuden på kongressen i Örebro att partiet numera ska ”acceptera” det svenska Natomedlemskapet. I praktiken innebär denna acceptans att Miljöpartiet är självgoda nog att behålla skrivningen om att de är mot Nato i sitt program, samtidigt som de är för fega för att våga driva frågan om utträde.

Den gröna ”fredslinjen” blir till parodi när den miljöpartistiska riksdagsledamoten Rasmus Ling intervjuas av TV4. Ling menar på fullaste allvar att frågan om kärnvapennedrustning är en anledning att vara positiv inför Natomedlemskapet, eftersom det är viktigt att kunna påverka militäralliansen inifrån.

– Det tog ganska många år innan vi ändrade oss om EU-medlemskapet och bejakade det, och jag tycker att vi ska göra det snabbare nu så att vi kan komma mer till skott med vad Sverige ska använda Nato till, avslutar han intervjun.

Natomedlemskapet är ett hot mot en progressiv och solidarisk klimatomställning. Inträdet i Nato innebär inte bara kraftigt ökade anslag till militären, en utgift som kommer att ställas mot både utbyggd välfärd och genomförandet av en klimatomställning. De ökade militära utgifterna i Sverige och i vårt närområde innebär också ökade utsläpp både direkt och indirekt.

Trots att Försvarsmakten är landets näst största myndighet är dess klimatpåverkan sekretessbelagd. För våra nya allierade finns det däremot oberoende beräkningar som visar att USA:s militär är en av planetens största utsläppare av växthusgaser. En rapport från Brown University visar att USA:s försvarsmakt 2017 stod för större utsläpp än hela Sverige.

Krigsrustningen leder också till fler konflikter och risk för storkrig. Att Miljöpartiet, grundat för att möta ett av vår tids stora existentiella hot, klimatkrisen, väljer att blunda för ett annat, kärnvapenkriget, är oförsvarligt.

En annan fråga som Miljöpartiet svängde om är kärnkraftsmotståndet. Anledningen till omsvängningen i frågan beror delvis på den miljömässiga katastrof som stängningen av de tyska kärnkraftverken ledde till. Tyskland beslutade att stänga sina kärnkraftverk efter kärnkraftsolyckan i Fukushima. Resultatet blev att energibortfallet kompenserades med återstart och utbyggnad av tyska kolkraftverk.

Grön Ungdoms språkrör Leon McManus, som motionerade om kärnkraften, menar att förslaget ”fultolkas”. Till TT förtydligar han sin linje: ”Det är viktigt för oss att poängtera att vi fortfarande är jätteemot kärnkraft. Men politiken ska inte besluta när en reaktor ska tas ur bruk utan det är marknadens beslut.”

Att förhålla sig pragmatiskt till kärnkraftsfrågan kan vara klokt. Men att sätta sin tilltro att de kapitalistiska marknadskrafterna ska utgöra en garant för en grön energipolitik är inte bara naivt, det är direkt miljöfarligt.

När andra delar av klimatrörelsen genomgår en radikalisering med drag av antikapitalism och antiimperialism så gör Miljöpartiet tvärtom. De orienterar sig högerut – lojala med kapitalet och marknaden. Redo att administrera och bevara det ekonomiska system som hotar både planeten och mänsklighetens existens.

Inför helgens kongress har medias fokus legat på den partistrid som valet av nytt manligt språkrör blottade. Märta Stenevi återvaldes som språkrör utan konkurrens. Men inte mindre än tolv kandidater hade på förhand anmält sitt intresse för att bli hennes partner i det delade partiledarskapet.

I slutändan kokade det ned till två kandidater och i den gröna tvekampen segrade till slut valberedningens kandidat Daniel Helldén med en rösts marginal. Att en huvudkandidat inte lyckas samla större stöd är anmärkningsvärt men på intet sätt förvånande.

Redan när Daniel Helldén presenterades som valberedningens förslag höjdes en hel del ögonbryn. Som Miljöpartiets starke man i Stockholm möjliggjorde Helldén fyra år av nyliberal nedskärningspolitik när han efter valet 2018 bytte sida och gjorde upp med allianspartierna om makten i huvudstaden.

Under det blågröna styret i Stockholms såldes inte mindre än 25 förskolor, tio skolor, fem äldreboenden och tre LSS-verksamheter ut till välfärdskapitalister, och över 1.500 hyresrättslägenheter försvann från allmännyttan.

Dagen efter att Helldén valdes presenterade Oxfam en ny rapport som visar att skillnaden mellan rikas och fattigas utsläpp är mycket större än vad man tidigare trott. Så hade den allra rikaste procenten i Sverige nästan tio gånger så höga utsläpp som låginkomsttagarna 2019.

En grön omställning som leder till sämre välfärd och dyrare levnadskostnader för vanligt folk – samtidigt som klassklyftorna skenar och utsläppen ökar – kan aldrig vinna folkligt stöd. Det finns ingen framtid för en grön politik som sluter upp kring krigshets, marknadskrafter och överklassens enorma lyxkonsumtion.