Capio är en kapitalistisk lönsamhetsmaskin med en vinst på 800 miljoner kronor (2004). Capio är också landets största privatägda vårdbolag, men verksamheten är inte privat. Till 98 procent är Capios verksamhet och vinst offentligt finansierad, alltså betald av svenska folkets skatter.
Fullständigt oacceptabelt, säger Kommunistiska Partiet, det enda parti som är absolut motståndare till att privata företag tillåts göra vinster på vård och omsorg. För kommunisterna är detta en så viktig princip att den är inskriven i partiprogrammet.
Att detta är en för folket viktig fråga har tydliggjorts mitt i valrörelsen då Capio uppmärksammas i media. Inte för att bolaget driver sjukvård, utan för att konkurrerande kapitalistgrupper vill köpa det lukrativa företaget. Visst är det en samhällelig sjuka att stenrika rikskapitalister tillåts spekulera i folkets behov av sjukvård.
Capio är ett välskött företag med 8,8 miljarder i omsättning och vinst i förhållande till omsättningen är för branschen höga 9,1 procent. Startat av staten och från början finansierat med löntagarfondspengar har Capio idag 10.000 anställda och äger sjukhus och vårdinrättningar i åtta EU-länder. I Sverige finns 3.400 anställda på bl.a. S:t Görans akutsjukhus i Stockholm och Accessakuten i Göteborg.
Även om Capio är det enda börsnoterade bolaget är det inte inte enda aktören på den svenska kapitalistiska vårdmarknaden. Lite större är personalägda Praktikertjänst med 9,1 miljarder i omsättning, därefter kommer Carema, Attendo och Wallenbergägda Aleris, med cirka 2 miljarder vardera i omsättning.
Kapitalistorganet Veckans Affärer räknar kallt med att privatiseringsvågen inom vården ska fortsätta: ”Riskkapitalisternas tillväxtförväntningar på branschen brukar förklaras med att mindre än 10 procent av vården i Norden drivs i privat regi, en väsentligt lägre siffra än på andra europeiska marknader.” (nr 47/05) För den bedömningen talar också det faktum att samtliga riskdagspartier inte med ett ord berör denna för folkhälsan så viktiga fråga i valrörelsen.
Lika för alla
Kommunisterna är totalt ensamma om att gå till val med krav på stopp för all privatvård. Men det räcker naturligtvis inte. Vården måste också byggas ut. Det är ovärdigt ett civiliserat samhälle att folk tvingas stå i kö för behandling eller att som i Östergötland upprätta så kallade stopplistor så att patienter med vissa typer av åkommor inte längre ska ha rätt till sjukvård.
Vård och omsorg måste få kosta, säger kommunisterna, och den måste vara lika för alla.
Häromåret blev vårdkramare och vårdslaktare begrepp på allas läppar. På ena sidan folket som på ort efter ort landet runt demonstrerar och protesterar för att rädda sitt nedläggningshotade sjukhus eller sin vårdcentral. På andra sidan stod makthavare i form av folkvalda politiker som fattat beslut om nedskärningar och privatiseringar.
Minns hur värnandet av vård, skola och omsorg var mantrat för dagen i valrörelsen 2002. Hur partiföreträdare från samtliga riksdagspartier uppträdde som vårdkramare. När rösterna var bärgade blev det annat ljud i skällan. Plötsligt fanns det inga pengar och den politiska slaktkniven kom till användning. Inte bara av borgare utan lika ofta av sossar och vänsterpartister.
I Östergötland var det s-v-mp majoriteten som drev igen stopplistorna. I Västa Götaland var det s-fp-c majoriteten som drev igenom nedläggningen av Dalslands sjukhus och i Göteborg fick socialdemokraterna Kerstin Brunnström och Lena Jansson hjälp av vänsterparisten Nestor Vega att stänga fem vårdcentraler. ”Jag har två roller, en som v-politiker och en som vice ordförande i styrelsen. Jag tvingas i dessa roller fatta olika beslut”, sade Vega till Göteborgs-Posten 2004.
Lika oblygt kandiderar Kerstin Brunnström för en ny period som vårdpolitiker. Nu uppflyttad av partiet till första namn på regionvalsedeln i Göteborg. Lanseringen av Kerstin Brunnström är så överhövan fräck att den får betecknas som ett politikens lågvattenmärke.
Samma budskap
Proletären har utförligt refererat de omfattande folkliga protester som följde på beslutet. Bildandet av opinionsgruppen Tyrm där hundratals Tynneredsbor under mer än ett år reste motstånd mot vårdcentralsslakten. Liknande motståndskamp restes också i Majorna. I all denna kamp deltog Kommunistiska Partiets medlemmar och partiföreningar i stadsdelarna.
Vårdslakten den gångna valperioden till trots så kör partierna på riksnivå samma budskap som förra och förrförra valet i sina valmanifest. ”Vård skola och omsorg är kärnan i den socialdemokratiska välfärdspolitiken.” ”Trygg och tillgänglig vård och omsorg” är borgaralliansens budskap. I båda fallen kryddade med löften om tandvårdsförsäkring, men bara om pengarna räcker. Vilket folket kan räkna med att de inte gör, eftersom de av EU påbjudna utgiftstaken för kommuner och landsting under inga omständigheter får rubbas.
Åt h-e med vårdslakt och EU, säger kommunisterna. Pengar finns, för Sverige har aldrig varit rikare.
Kommunistiska Partiet går till val med kraven:
• Bygg ut offentlig sektor – nej till privatiseringar.
• Återge offentlig sektor de rövade pengarna – höj statsbidragen till kommuner och landsting med 100 miljarder.
• Nyanställ i skola vård och omsorg.
• Skär ner byråkratin – pengarna till vården.
• Lika sjukvård för fattig som för rik.
LARS ROTHELIUS
Proletären 36, 2006
