På väg hem från semester i Norge nås Linnea på söndagen av ett samtal från en av Martins kollegor. Hon minns samtalet väl. Kort och koncist fick hon veta att Martin saknades. ”De är borta”. På måndagen kom uppgifter som verifierar att de finns i förvar hos den etiopiska regimen. Något som senare samma dag bekräftades i ett nytt samtal. Denna gång från Martin som lyckats muta en vakt.
– Det var bland det värsta jag varit med om. Martin grät och skrek på hjälp och berättade att de blivit skjutna och inte fått någon läkarvård eller kontakt med omvärlden. Jag börjar fortfarande gråta när jag tänker på hur han lät. Livrädd och i total panik.
Linnea försökte lugna Martin, som mest var orolig över kollegan Johan som förlorat mycket blod och svimmat flera gånger.
– Jag förklarade utan att veta att hjälp var på väg. Som tur var fick de redan på kvällen träffa den svenska ambassadören.
Efter långa förberedelser korsade Martin och Johan gränsen från Somalia tillsammans med en chaufför. Där möttes de av ONLF-gerillan som skulle guida dem i jakten på bevis för oljebolagens övergrepp mot civilbefolkningen.
Efter några dagars vandring besköts de under en måltid av etiopiska soldater. Gerillan tog snabbt till flykten och kvar blev de skottskadade journalisterna.
– De gav upp direkt, berättar Linnea. De sträckte händerna i vädret och drog upp tröjorna för att visa sitt ljusa skinn. Därefter fördes de till häktet i Jijiga. Under den första tiden kom ständigt olika besked. Ena stunden var de skjutna i överkroppen, nästa i överarmen.
Efter att de flyttats till häktet i Addis Abeba klarnade dock bilden och samtidigt spreds en mer positiv stämning.
– Vi fick möjligheten att skriva brev och skicka böcker för att de skulle kunna fördröja tiden och må lite bättre.
Processen försköts sedan några gånger med omhäktningar. I början av september föll sedan nästa bomb.
– Plötsligt pang bom var de åtalade. För illegal inresa och deltagande i terrorism, situationen blev än mer surrealistisk. Skulle Martin vara terrorist?
De flyttades i och med åtalet från häktet till det beryktade Kaliti-fängelset.
– Allt som vi skickat till dem togs ifrån dem när de fördes dit. De första fyra dygnen sov de direkt på betongen utan madrass eller filtar. De hade ingenting.
I samband med att rättegången skulle inledas fick Linnea träffa Martin för första gången.
– Det var den 18 oktober, dagen efter hans födelsedag.
– Rättegången var som en dålig film. Framför en röd ridå satt domstolen och ljudet strulade. Jag tänkte att nu öppnas snart ridån och can can-dansare kommer ut. Samtidigt såg jag Martin i handfängsel. Det var overkligt.
Domen blev elva års fängelse. Martin och Johan valde att inte överklaga domen utan att istället vid rätt tillfälle sätta hoppet till benådning. Sedan domen i december har inte mycket hänt. Linnea Schibbye Steiner har besökt sin make en gång i månadens sedan rättegången inleddes.
– Kaliti-fängelset är ett gigantiskt komplex. I varje zon finns fyra kaserner i korrugerad plåt. Varje kasern är stor som en volleybollplan och hyser drygt 200 fångar.
– Det är en fruktansvärd miljö. Dygnet runt lyser lysrör och från flera håll kommer högljudd propaganda. Jag har märkt att deras hörsel påverkats, de talar högre. Runtomkring har de fångar med fysiska och psykiska sjukdomar. Och råttor stora som dvärgtaxar.
Under dagtid släpps de ut på zonens rastgård. Även där är trängseln stor:
– De spelar schack och tränar, men det är för trångt att springa. De lyckades få till en liten fotbollsplan, men en fånge lyckades pricka ett moskéfönster och då blev det inget mer.
– Sedan vi kunnat få in mer saker till dem så har de till medfångarnas förtjusning sysselsatt sig med att bygga modeller och odla. Martin har berättat om hur till och med de mest hårdhudade medfångarna sprungit ut i regnet för att skydda plantorna.
Mellan 17 och 05 får plantorna klara sig själva. Då låses fångarna in i kasernerna.
– Martin har inte sett en solnedgång sedan i juni.
På frågan om hur de mår kommer svaret snabbt:
– Fysiskt mår de bra. De är vältränade och får bra mat. Psykiskt håller de ihop, de är starka mentalt. Men miljön tär på dem och allra värst är ovissheten.
Efter en stunds samtal om situationen i Kaliti glömmer jag nästan att det är Martins hustru jag talar med. Hon är saklig och tydlig och verkar enormt stark.
– Jag har inget val. Jag gör allt jag kan för att få hem dem och när jag träffar Martin är han stark och det ger mig energi. Men visst är saknaden stor. Jag sliter med det dygnet runt.
Något som föranlett att Linnea blivit sjukskriven på halvtid från sitt jobb i en mejerikyl på en stormarknad.
– Jag får hjälp. Både professionellt och från familj och vänner. Framförallt från Martin och Johans familjer. Vi stöttar varandra.
– Och kollegornas ryggdunkar hjälper. Och alla brev från okända människor. Det känns som jag har svenska folkets stöd, precis som Martin och Johan upplever att de har.
Jag frågar om hur hon ser på det som sker för att få dem fria. Gör UD det de kan?
– Jag förväntar mig att de gör det. Det skulle vara alldeles för jobbigt att tro något annat.
Hon betonar hellre hur mycket svenska folkets stöd betyder för Martin och Johan och uppmanar alla att köpa tidskriften ”Johan & Martin” eller att skänka pengar till den fond som upprättats.
– Det är fonden som gör att de överlever. Den betalar deras mat, kläder och båtmodeller. Och den möjliggör för oss anhöriga att kunna besöka dem.
Vi avslutar med några ord om framtiden. När de kommer hem lär mediacirkusen bli än värre och Linnea ser fram emot en lång semester.
– Sen lär Martin vilja åka ut i världen och jobba igen. Han lär inte hindras av detta. Jag är mitt i allt väldigt stolt över honom. Han är en riktig hjälte.
