Nye moderate försvarsministern Mikael Odenberg utgör sannerligen inget
undantag. Han pladdrar på som vore han Leni Björklunds lillebror – om
säkerhetspolitikens globalisering och om de nationella intressenas
upplösning i de internationella.
”Idag är en relevant förmåga den som kan användas över alla gränser,
såväl de geografiska som de mentala”, skriver Odenberg i Svenska
Dagbladet (15/1).
Givetvis skall Sverige kriga i Afghanistan. Det är alla
riksdagspartier utan vänsterpartiet överens om. Men givetvis får det
inte sägas att Sverige krigar som vasall åt USA, den beska sanningen är
opinionen ännu inte mogen att svälja. Därför får det heta att kriget i
Afghanistan är ett nationellt intresse upplöst i ett internationellt.
Vilket i klartext betyder är USA-imperialismens intressen också är
Sveriges. För inte ens Odenberg inbillar sig väl att länder som
Afghanistan, Irak och Somalia har intressen av att bli angripna av USA?
Vad Odenberg menar med ”mentala gränser” kan man bara gissa. Men det
lär handla om svenska folkets ovilja att gå i krig. När krig inte
längre behöver skrivas om som fredsinsatser, när Odenberg kan
skicka trupp till nästa Irak-krig, låt säga till kriget mot Iran, så
överskrids den mentala gränsen och den svenska krigsmakten uppnår sin
”relevanta förmåga”. Som är förmågan att öppet och aktivt delta i
imperialismens framtida kolonialkrig.
Se där innehållet bakom pladdret.
På Folk och försvars pågående rikskonferens i Sälen talade sig Marcus
Wallenberg varm för fortsatta och utökade försvarsbeställningar. Av
naturliga skäl. Wallenbergarna är fortfarande storägare i Saab AB, som
gärna ser den svenska krigsmakten som sk referenskund. Vilket betyder
att de svenska skattebetalarna skall betala krigsindustrins utprovning
av nya vapensystem innan de skickas på export.
Mikael Odenberg sårade ett och annat karolinerhjärta genom att inta en mer sparsmakad attityd.
”Det saknas pengar för helsvenska projekt”, förklarade han. Men det
strategiska samarbetet skall fortsätta som förut, fattas bara annat.
Försvarsministern är fortsatt beredd att ödsla skattepengar på det han
kallar ”den svenska försvarsindustrin”.
Faktum är att också detta är bedrägligt pladder. Den svenska
försvarsindustrin finns inte längre. Bofors ägs från USA, liksom
Hägglunds. Kockums har tyska ägare (det ökända ThyssenKrupp) och i Saab
AB har brittiska BAE System gått in som storägare. Den svenska
försvarsindustrin är amerikansk, brittisk och tysk.
Det som produceras i vapenindustrin går också i allt större
utsträckning på export, bortom allt vad exportbegränsningar heter.
Framförallt till USA och Storbritannien.
Dessa länders pågående och planerade krig kräver mycket vapen och de
svensktillverkade är både billiga (låga löner) och tekniskt
kvalificerade (höga försvarsutgifter). Inte undra på då att Sverige
förvandlats till de imperialistiska krigens vapensmedja.
Detta bör vägas in i försvarsdebatten. Under neutralitetspolitikens
dagar gödde staten försvarsindustrin för att säkra en något så när
självständig materialförsörjning, något som inte minst familjen
Wallenberg tjänade grova pengar på. Numera är neutralitetspolitiken
avskaffad och försvarsindustrin förvandlad till imperialistisk
krigsindustri.
Man kan fråga sig vad som kommer först, hönan eller ägget. Men var
säker på att det finns starka ekonomiska krafter bakom pladdret om ”det
nationella intressets upplösning i det internationella”. Wallenbergs
och andras krigsprofiter av avhängiga lojalitet mot imperialismens
krig, inte bara vad gäller vapenexport, utan också vad gäller politisk
och militär uppslutning.
Vet i detta sammanhang att krigsmakten för närvarande värvar
yrkessoldater till den av Sverige ledda EU-styrkan Nordic Battlegroup,
för anställning 1 juli 2007 och redo för insats ett halvår senare,
varhelst i världen EU och imperialismen kallar på den.
”Nordic Battlegroup är inte en del av den vanliga utlandsstyrkan”,
heter det i konceptet. Vilket är sant. Detta är ett permanent förband
av imperialistiska legosoldater, är bortom det fredsbefrämjande
pladdret den sista spiken i alliansfrihetens likkista.
Det hela är smått kusligt. Aldrig någonsin har de militära hoten mot
Sverige varit mindre än idag. Men inte sedan 1809 har Sverige stått
närmare krig. Genom en politik som i närmast full politisk enighet för
Sverige in i det imperialistiska kriget.
Vi kommunister säger NEJ, säger nej till kriget, säger nej till att
skicka en enda man och en enda krona till det imperialistiska kriget,
säger nej till att svensktillverkade vapen exporteras till
imperialismens blodiga kolonialkrig.
Det är dags att riva masken av Mikael Odenberg och alla de andra pladdrarna. Det för Sverige i krig. De måste stoppas.
16 januari 2007
Proletären 3, 2007
