Statliga Vattenfall är ett av Europas största energiföretag. Det var efter avregleringen av elmarknaden 1996 som Vattenfall inledde sin expansion utomlands.
I dag äger Vattenfall företag i Tyskland, Finland och Danmark. I Polen är Vattenfall sedan länge det största elbolaget. Så sent som våren 2009 tog Vattenfall över det holländska bolaget Nuon för 95 miljarder kronor. Även i Storbritannien har Vattenfall etablerat sig med satsningar på vindkraft.
Expansionen utomlands lär fortsätta. Redan när Vattenfall bolagiserades 1992 slog riksdag fast att bolaget ska konkurrera på samma villkor som privata kraftföretag och delta i internationaliseringen av elmarknaden.
Det har Vattenfall gjort med besked och blivit Europas femte största energibolag med 165 miljarder i omsättning och en vinst på 30 miljarder kronor förra året. En mycket snabb expansion. För tio år sedan var omsättningen 28 miljarder och vinsten 4,4 miljarder kronor.
Med köpet i våras av Nuon ökar omsättningen med 70 miljarder till 235 miljarder kronor. I dag är antalet anställda 33000, varav 8000 i Sverige, exakt lika många som 1998 för svensk del.
Kol- och gaskraft
Kärnkraft och vattenkraft utgör huvuddelen av Vattenfalls elproduktion i Sverige, medan kol- och gaskraft samt kärnkraft står för elproduktionen i de utländska företagen.
Trots vikten av att lägga om till en koldioxidfri energiproduktion för att undvika omfattande klimatkatastrofer så fortsätter statliga Vattenfall att investera i huvudsakligen icke-förnybar energi.
Vattenfall har av riksdagen fått uppgiften att medverka till en långsiktig energiomställning, men av det har inget blivit. I stället har man lagt sig vinn om att växa stor och snabbt. Bolaget har inte hellre kommit på andra tankar, vilket kan exemplifieras av att en tredjedel av planerade investeringarna satsas på förnybar energi till 2013.
Själv vill vd Lars G Josefsson framställa Vattenfall som miljövän, men i maj i år fick bolaget den föga smickrande utmärkelsen som den ”värsta hycklaren i världen” av internationella Climate Greenwash Awards.
Vattenfall ska med rätta kritiserats för sin ensidiga satsning på kol- och kärnkraft. I förra veckan stärktes kritiken när det avslöjades att Vattenfall planerar att sälja elnätet som ser till att 850000 hushåll i Sverige får sin elektricitet.
Enligt ett internt dokument som TV4 tagit del var Vattenfall ute efter att hitta en köpare av elnätet redan innan årsskiftet, en affär värderad till 50 miljarder, intäkter som Vattenfall ville få loss för att kunna investera stort i brittisk kärnkraft.
Känsligt opinionsläge
Beskedet blev för mycket för regeringen som skickar ut näringsminister Maud Olofsson för en dementi. Opinionsläget är känsligt så här inför både klimatmötet i Köpenhamn och det stundande riksdagsvalet nästa höst.
Med en spänd blick framför tv-kameran förklarar hon att (ägaren) redan sagt nej både till att sälja elnätet och använda pengarna för att investera i brittisk kärnkraft.
Hon passar också på att kritisera Vattenfall för dålig lönsamhet och att man inte satsat tillräckligt på en miljöomställning av energiproduktionen samt att varumärket Vattenfall skadats av alla affärer.
Men det är inte rätt läge att redan nu börja stycka upp Vattenfall. För det är poängen med Vattenfalls internationella expansion, det vill säga att öka företagets värde inför en privatisering.
”Vattenfalls vision att vara ett ledande europeiskt energibolag förutsätter ekonomiskt värdeskapande och lönsam tillväxt”, skriver Vattenfall och här handlar det förvärv av andra företag.
På den vägen är det och när stunden är inne och Vattenfall spretar åt alla håll blir en utförsäljning av bolaget aktuell. Den taktiken har allt sedan 90-talet stakats ut både av regeringarna Persson och Reinfeldt.
Någon annan förklaring finns inte, i annat fall spottar ägaren på sig själv då man under årtionden tillåtit Vattenfall fortsätta med sin desperata jakt på att bli ett av de största energibolagen i Europa.
Bolagiseringen blev utgångspunkten för att Vattenfall på egen hand ska driva igenom målsättningen (ägardirektivet) som upprättades i samband med förändringen. Att ta på sig korståg utomlands är inget val för någon regering. Därför ska Vattenfall agera på egen hand.
Seko lämnade styrelse
I sin strävan att växa har ledning också pantsatt Vattenfall med ett avtal med tyska myndigheter. Kontraktet skrevs på för att pengarna ska kunna föras över till moderbolaget i Sverige. Men det förde även med sig att hela koncernen äventyras.
Vattenfall kan nämligen bli obegränsat skadeståndsskyldig om en olycka inträffar i någon av de tyska kärnkraftreaktorer som Vattenfall äger. I dag står dock de båda reaktorerna stilla.
Vattenfall försvarar sig med att kontraktet kan sägas upp när som helst, men då blir pengarna i det tyska dotterbolaget återigen låsta i Tyskland. Till skillnad från Sverige har Tyskland inskrivet i lag att bolag som driver kärnkraftverk är obegränsat ansvarigt för skadestånd vid en olycka i ett kärnkraftsverk.
Efter avslöjandet lämnar Sekos två representanter Vattenfalls styrelse då man inte längre har förtroende för Lars G Josefsson. Krav på hans avgång väcks också från andra håll, under tiden som Maud Olofsson avslöjas med byxorna nere.
Utförsäljning?
Först var hon ”förd bakom ljuset” och sedan kände hon till avtalet där Vattenfall pantsatts. Olofssons och Josefsson har med sitt agerande inte rätat ut några frågetecken, tvärtom har den ”förtroendekris” för Vattenfall som alla säger sig vara rädd för förvärrats.
Hur det än må vara med det lämnar han snart Vattenfall och bortsett från det är intentionen att privatisera Vattenfall. Men tidpunkten är inte den bästa när det undergräver högerns trovärdighet i klimatfrågan och blir ett hinder i riksdagsvalet 2010.
Det är orsaken till Maud Olofssons utspel senaste dagarna, det gäller att återta initiativet, rädda regeringens anseende och inte fördärva planerna på att sälja ut Vattenfall i framtiden.
KENT HALDEBO
Proletären nr 47, 2009
