Ledarkrönika: Inte konstigt att Ica-handlare hotas

I ett nyhetsinslag i SVT förra veckan kunde man höra en Ica-handlare som var orolig för vart samhället är på väg.

En fråga och en oro som jag själv delar med tanke på världsläget, stundande klimatkris, skenande priser, nedmontering av välfärd och ökade samhällsklyftor. Där de som äger blir fortsatt rikare på bekostnad av de som arbetar. Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Grunden till hans oro var dock en annan. Den låg i det antal hot mot handlare som uttalats och skrivits i diverse forum på nätet.

Bakgrunden till hoten ligger i de hutlösa livsmedelspriser vi ser idag. I ett internt meddelande har Icas säkerhetsansvarige skrivit att: ”Detta medför bedömt en risk för angrepp, mot butik, person eller privat egendom kopplat till detta förmedlade budskap”, enligt SVT. 

Framför allt det sistnämnda, ”angrepp mot privat egendom” i form av ökade snatterier, är något som varnats för tidigare i spåren av de skenande matpriserna.

Det är inte så konstigt att folk blir upprörda och förbannade när de ser hur deras utgifter ökar, när deras löner ”måste stå tillbaka för att inte spä på inflationen” och de blir tvungna att vända på slantarna för att ha råd. Samtidigt som det sitter en liten grupp människor och täljer guld i spåret av en hel befolknings kraschande ekonomi.

Då är det heller inte så konstigt att frustrationen tar överhanden eller att snatterierna ökar. De flesta skulle nog hellre stjäla än att gå hungriga om det är alternativet. Det finns inget progressivt i detta i sig. Varken ökade stölder, hot mot enskilda kapitalister eller för den delen önskan att hänga några giriga Ica-handlare från lyktstolpar förändrar verkligheten vi lever i.

I missnöjet i sig självt finns dock en enorm potentiell progressiv kraft. Kan missnöjet och ilskan omvandlas till en medveten kamp för ett annat samhälle så har Ica-handlarna och för den delen alla andra kapitalister all anledning till oro.

Handlarna och matproducenterna själva menar att de inte har något annat val än att höja priserna då kostnaderna ökar. Samtidigt som de gör rekordvinster. Men visst skulle de kunna välja en annan väg. De skulle kunna sätta lägre priser såväl som att höja sina anställdas löner och ändå gå med vinst, men så fungerar inte kapitalismen.

Kapitalisten kommer aldrig självmant avstå sin profit för folkflertalets gagn. För det krävs en politisk kraft som kräver förändring. Den kraften saknas i svensk politik. Runt om i Europa har det däremot tagits olika politiska åtgärder mot prisökningarna.

I Frankrike har det införts pristak och i Spanien skattesänkningar på utvalda matvaror, men i Sverige händer ingenting. I Sverige ökade matpriserna mer än genomsnittet i Europa och ändå står våra politiker handfallna.

Som sagt, det är lätt att förstå människors frustration, och den frustrationen kommer fortsätta öka i takt med prisökningar och reallönesänkningar.

Det är läge att kräva förändring. Det är dags att organisera sig för ett annat samhälle där behov står före profit. Arbetarna ska inte betala krisen!