Kommentar: Israel kan inte döda motståndet

”Vi kan inte föra krig [mot palestinierna] vartannat eller vart tredje år. Det är dags nu att kuva dem en gång för alla och låta detta bli den sista striden.”

Orden är Zvika Fogels, ledamot i Israels parlament Knesset.

Samma sorts uttalanden har den israeliska ockupationsmakten gjort många gånger. Vid belägringen av Västbanken 2001 lät det från regeringen som leddes av Ariel Sharon att ”Israel kommer att besegra det palestinska terrornätverket i alla sina delar. För att göra detta kommer vi att agera i stor omfattning tills det här målet är säkrat.”

Under de 75 åren av fördrivning sedan staten Israels bildande 1948 har palestinier med olika medel protesterat och även gjort fysiskt motstånd. Det har bemötts med extremt våld, långa fängelsestraff, kollektiv bestraffning, förnedrande kontroller och vägspärrar. 

Palestinierna lever i en verklighet av konstant och överhängande fara – då ens liv eller livet för ens vänner, familj, granne eller arbetskamrat – när som helst kan tas på ett ögonblick.

De senaste åren har det skett en våldsam upptrappning av striderna, då alltfler unga palestinier känner att kampen för att befria Palestina ligger på deras axlar. De upplever att Palestinska myndigheten, PA, fungerar som ockupationens förlängda arm. Samtidigt menar de att huvudmotståndaren är den israeliska ockupationsmakten, inte den palestinska polisen eller andra palestinska auktoriteter. 

Ungdomarna lever med minnen från massakern 2001, då flyktinglägret i Jenin totalförstördes av israelisk militär under en två veckors belägring och 13.000 palestinier blev hemlösa. Belägringen var en israelisk offensiv mot ett brett uppror i hela Palestina, den andra intifadan.

Vissa grupper agerar självständigt medan andra är knutna till olika politiska grupperingar – som ofta står nära Fatah, som kontrollerar Palestinska myndigheten – men det råder inga skarpa motsättningar mellan dem. Det finns en längtan efter enighet. Det politiska spelet och motsättningarna mellan de gamla partierna har inte fört kampen framåt.

Ungdomarna har vapen som de attackerar bosättarkolonier och arméposteringar med. De har sympatier i samhället. Trots vägspärrar och kontroller rör de sig över relativt stora avstånd i landet. 

Vissa agerar ensamma, och gör i sin desperata situation inte skillnad på civila och militära mål. Ra’ad Khasem var sju år gammal då Jenin belägrades. Han utbildade sig till datatekniker och fritidsledare men ockupationen satte ständigt stopp för hans ambitioner att bygga upp ett värdigt liv. 

En dag i april förra året, drygt 20 år efter massakern i Jenin, lyckades han ta sig in i Tel Aviv och sköt ihjäl tre israeler på stadens huvudgata Dizengof street. Efter en åtta timmars jakt med 1.000 poliser och militärer ur armens specialstyrkor, dödades Ra’ad i en eldstrid.

Tusentals palestinier från Jenin och omgivningen begav sig till Ra’ad s föräldrahem för att uttrycka sin sorg och beundran. 

Ra’ads far Fathi Khazem höll ett tal där han fördömde den israeliska ockupationen och manade till fortsatt motstånd tills Palestina är befriat. Hans tal väckte uppseende då han i många år hade arbetat i Palestinska myndighetens säkerhetstjänst. Fathi Khazem manade till palestinsk enhet och att palestinierna i säkerhetstjänsten skulle ansluta sig till motståndet. 

Fem månader senare dödades Fathi Khazems andra son Abdul Rahman i en israelisk bombattack mot familjens hem.

Efter att den andra intifadan krossats 2005 tog ockupationsmakten hård kontroll över Västbanken. USA bidrog ekonomiskt och med instruktörer för att stärka den palestinska säkerhetstjänsten som samarbetade med Israel. Minsta yttring av palestinsk mobilisering såsom politiska appeller eller möten kunde leda till fängelse. 

Ändå har Israel inte lyckats ”besegra det palestinska terrornätverket i alla sina delar”. De unga männen agerar med döden i vitögat. De vet att de kommer att sätta livet till men de ser sin kamp också som ett budskap – palestinier ska inte leva som förtryckta offer.

Ibrahim Nablusi, som kallades Lejonet från Nablus, var ledare i al-Aqsa-brigaderna, som är Fatahs väpnade gren. Innan han dödades av Israels militär i augusti förra året ledde han djärva attacker mot israeliska posteringar. 

Han kunde ändå röra sig fritt på Nablus gator, var ett omtyckt fotoobjekt på Tiktok och deltog öppet i begravningståg för kamrater som hade stupat i kampen. Den israeliska ockupationen såg honom som en farlig terrorist som måste förintas.

En röstinspelning Ibrahim Nablusi gjorde strax innan han sårades dödligt spreds snabbt via olika elektroniska medier. 

”Jag älskar min mor. Ta hand om vårt hemland efter att jag lämnat er. Min sista vilja är att ni inte lämnar den väpnade kampens ära. Jag är omringad och är på väg in i martyrskapet. Be för mig.” 

Hälsningar med samma budskap skrivna på små lappar har också hittats hos andra ungdomar som dödats av israeliska gevärskulor.

Det dröjde alltså inte många år efter den israeliska belägringen innan motståndet bröt ut igen. I Gaza samlades tiotusentals palestinier vid gränsen till Israel på fredagar i 18 månader från den 30 mars 2018 och krävde ett slut på blockaden och rätten att återvända till sina hem.

Den 30 mars är en historisk dag. Denna dag 1967 bröt ett massivt uppror ut mot Israels konfiskering av palestinsk mark.

För två år sedan protesterade ungdomar i östra Jerusalem dag efter dag mot fördrivningen av palestinier från deras hem. De protesterade även mot provokationer från bosättare som med hjälp av israelisk militär hindrade palestinierna från att besöka sina viktigaste religiösa platser, Damaskusporten och området kring al-Aqsamoskén. 

Protesterna tvingade soldaterna att dra sig tillbaka från Damaskusporten och myndigheterna att skjuta upp fördrivandet av palestinier från deras hem.

Protesterna spred sig till hela Palestina även inne i staten Israel, och då Israel återigen bombade Gaza i maj 2021 blev det generalstrejk den 18 maj över hela landet, och även i flyktinglägren i länder runtomkring.

Ockupationens splittringspolitik försvårar gemensam kamp. Palestinierna är fångna i olika fållor: på Västbanken under Oslo-avtalets tvång, i staten Israel under apartheidlagar, i Gaza under en brutal blockad, i Jerusalem under hot av stadens judaisering och utanför Palestina spridda över världen.

Trots detta uppnås enhet för ett gemensamt uppror mot ockupationsmakten – en intifada – ibland.

Majoriteten av världens länder stödjer ett befriat Palestina, men det ”internationella samfundet”, det vill säga framför allt USA och EU, gör det inte. Dessa länder är Israels trogna bundsförvanter och de är starka.

Palestinierna har dock visat en seg uthållighet, och varje ny generation skapar nya vägar för motståndet.